Fru talman! När nu nästan tre år har gått av den
fyraåriga mandatperiod som inleddes 1994 börjar det
ändå bli möjligt att göra ett preliminärt bokslut över
hur den socialdemokratiska regering som vi har haft
har skött sig i ett antal avseenden, inklusive utifrån
konstitutionella utgångspunkter.
Det är nu inte konstitutionsutskottets uppgift att
göra politiska bokslut. Det tillkommer väljarna. Deras
besked kommer i sinom tid. Här handlar det i stället
om hur regeringen har skött själva utövningen av
regeringsmakten i konstitutionellt och administrativt
hänseende.
Det är, när man tittar litet närmare, en förbluffan-
de bild som framträder. Det är det inte minst om man
jämför med den tidigare fyrpartiregeringen Bildt,
också den liksom den nuvarande regeringen en mi-
noritetsregering.
Rimligtvis borde en fyrpartikoalition, som tillika
var en minoritetsregering, ha kännetecknats av ständi-
ga statsrådsskiften, oändliga långbänkar, jättelika
samordningskanslier och ständiga voteringsnederlag i
kammaren. En sådan regering borde ha saknat respekt
utomlands och dess ledare borde naturligtvis inte ha
varit efterfrågad för tunga uppdrag utanför Sveriges
gränser.
Nu har det i själva verket, när man tittar närmare,
varit precis tvärtom. Sedan 1994 har vi bytt statsmi-
nister. Ett stort antal statsråd har bytts ut - mot en
enda förändring under regeringen Bildts tre år. Vis-
serligen kanske man inte har bytt ut så många som
man borde ha gjort under den nuvarande regeringen,
men i alla fall. Vi är t.ex. inne på det tredje statsrådet
som handlägger vapenexportfrågor under tre år. Re-
geringen Bildt klarade sig med en person och undvek
måhända därigenom på grund av personens kompe-
tens och på grund av kontinuiteten alla de vapenex-
portproblem som har drabbat den nuvarande rege-
ringen.
Statssekreterare har bytts ut i samma tempo. Man
kunde vidare tro, fru talman, att en enpartiregering
skulle behöva betydligt mindre samordningsverksam-
het i Regeringskansliet, men inte alls. Det är samma
nivå på de kanslihusanställda, åtminstone antalsmäs-
sigt sett, som under den borgerliga tiden.
En gång talades det om att det långa socialdemo-
kratiska regeringsinnehavet - det här var före 1976 -
hade gett en rent unik erfarenhet i det praktiska rege-
ringsutövandet. En kader av mot socialdemokratin
lojala ämbetsmän, tillsammans med erfarna socialde-
mokratiska statsråd med många år i kanslihuset, ga-
ranterade en kvalitet på regeringsutövandet som,
oavsett det politiska innehållet, höll en anständig nivå.
Det här är nu faktiskt, när man tittar närmare,
borta. Tvärtom har regeringarna Carlsson och Persson
kännetecknats av osedvanligt mycket konstitutionellt
och administrativt sjabbel, från Arboga till Peking.
Man har ibland svårt, när man ser på alla de här
incidenterna som alltså skiljer sig från den tidigare
regeringen Bildt, att frigöra sig från misstanken att en
del bottnar i något så elementärt som brist på kunska-
per om riksdagens arbetsformer, på parlamentarisk
erfarenhet och på kunskaper om internationella förhål-
landen och förvaltningsteknik.
Borta är de gamla stabila socialdemokratiska re-
geringarna av folkhemssnitt. Valhäntheten har i stället
kommit att känneteckna regeringarna Carlsson och
Persson.
Regeringarna Carlsson och Persson har i varje fall
visat, decennier av regeringserfarenhet inom det so-
cialdemokratiska partiet till trots, att man i alla fall
inte för närvarande besitter någon särskild regerings-
kompetens.
Nu har man överlevt ändå. Opinionssiffror är ju
naturligtvis ingenting annat än indikationer. Det är
valresultatet som avgör. Man får väl fortsätta med
regeringsombildningar fram till valet 1998. För de
statsråd som eventuellt då försvinner finns landets
största fallskärm till statsministerns förfogande, näm-
ligen hela statsförvaltningen.
Som vid det här laget till tjänsteåren ganska gam-
mal ledamot av KU har jag, med det perspektiv som
åren i utskottet ger, förvånat mig över en del av de
anmälningar som grundar sig på konkreta händelser,
som vi nu har haft att ta ställning till. Det har varit
litet väl mycket sjabbel. Det kan inte bara vara tillfäl-
ligheter. Det finns på något sätt något slags systematik
i den här valhäntheten.
Vi skall senare i dag diskutera enskilda frågor. Ut-
skottet riktar på några punkter enhällig kritik mot
enskilda statsråd. Det är t.ex. unikt med kritik av det
slag som riktas mot förutvarande försvarsministern i
samband med Volvo-Arboga-affären, och jag skall
återkomma till detta.
Får jag också peka på några ärenden som inte
kommer upp senare. Pierre Schoris uttalande i TV om
ett enskilt ärende som berörde en enskild person är
naturligtvis ett exempel på den brist på parlamentarisk
erfarenhet och konstitutionellt kunnande som jag här
har pekat på. Så gör man rimligtvis inte om man kan
konstitutionen och om man har erfarenhet.
Det här kan synas som en bagatell. Det är det na-
turligtvis inte för de individer som drabbas. Man får
ett besked i TV om att föräldrarna får stanna. Sedan
får man omedelbart veta att det som statsrådet sade
ingalunda är förankrat i det departement som finns.
En liten sak, fru talman, kan naturligtvis vara trauma-
tisk för den som drabbas.
Vi har också granskat en del av utvecklingsbistån-
det till Kuba och Vietnam. Vi har kunnat konstatera
att det demokratikriterium som riksdagen bl.a. har satt
upp för u-hjälpen kunde ha följts upp på ett bättre
sätt.
När det gäller vapenexporten och de s.k. följdle-
veranserna är det glädjande att utskottet har kommit
fram till en begäran om att regeringen skall se över
följdleveransbegreppet. Jag har ändå någon erfarenhet
av dessa frågor. Därför vill jag, fru talman, varna för
att tro att man med hjälp av nya bestämmelser kan
lösa hela den här problematiken. Utvecklingen går
rasande snabbt. Nya vapensystem kommer till. Nya
komponenter integreras. Högteknologiprodukter låter
sig inte definieras på det sätt som vi är vana vid när
det gäller att ta ställning till reservdelar, ammunition
och annat, till krigsmateriel. Att tro att vi nu löser
problemen är ungefär lika naivt som att kräva att
regeringen skall se till att alla barn är snälla och att
det är vackert väder varje dag. Det kommer även i
fortsättningen att bli en prövning från fall till fall. Det
kommer att bli många svåra avgöranden, och ytterst
har naturligtvis regeringen ansvaret i den här typen av
frågor. Det kan den aldrig komma ifrån.
Fru talman! Vi kan göra en snabb konstitutionell
tillbakablick. 1990-talet har bevisat att en bred rege-
ringskoalition kan utöva regeringsmakten - oavsett
vad man tycker om politiken; den må vi ha olika me-
ningar om - väl så effektivt som en enpartiregering.
Allt tal, fru talman, om att koalitioner leder till mins-
kad effektivitet i regeringsutövandet har visat sig vara
fel. Med ett preliminärt facit i hand kan vi tvärtom
konstatera att det inte är antalet partier i en regering
som är avgörande för effektiviteten i regeringsutöv-
andet.
Regeringarna Carlsson och Persson visar tvärtom
att ett enda parti som utövar regeringsmakten kan -
jag säger bara kan - vara mer oenigt i väsentliga poli-
tiska frågor än fyra partier i en koalition. Det har vi
fått svart på vitt på nu. Ytterst handlar det naturligtvis
om hur en regering leds, och det bör vara något att
hålla i minnet inför det val som nu närmar sig.