Fru talman! Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets re-
servation 6 angående information om och analys av
eurons effekter och som går ut på att regeringen till-
sätter en parlamentarisk kommitté med uppgift att
förbereda folkomröstningen för att väljarna i en folk-
omröstning om EMU ska få en allsidig bild av de
olika alternativen. Kommittén bör också hantera och
förbereda myndigheternas information samt garantera
deras saklighet. Reservationen handlar också om att
övervaka att bidragsgivare redovisar de bidrag som
betalas ut till de olika kampanjorganisationerna samt
fördelar offentliga medel på ett rättvist sätt mellan ja-
och nej-sidan. Reservationen tar också upp behovet
av konsekvensanalyser av ett EMU-medlemskap
utifrån ett jämställdhets- och könsperspektiv.
Vidare yrkar jag bifall till reservation 26 angående
indelning i politikområden som går ut på behovet av
ett nytt politikområde för att bekämpa människohan-
del för sexuella ändamål. Det behövs ett samlat
grepp, en ordentlig områdesöverskridande satsning
för att minska prostitutionen och för att hjälpa de
prostituerade till ett liv utanför prostitutionen.
I övrigt står Vänsterpartiet bakom betänkandet om
budgetpropositionen för 2002.
Fru talman! Samarbetet mellan det socialdemo-
kratiska partiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har
resulterat i en budgetproposition för 2002 och betän-
kande om statsbudget, finansplan m.m.
Den kraftiga internationella konjunkturnedgången
gör att den ekonomiska tillväxten i Sverige mattas av.
Frågan gäller hur mycket och hur länge. I det rådande
läget är det extremt osäkert att göra sådana prognoser.
Från Vänsterpartiets sida anser vi det vara viktigt att
ha en handlingsberedskap för om nedgången blir
längre och djupare än vad som förutses i den prognos
som ligger till grund för budgetpropositionen.
I budgetpropositionen finns det tre alternativa
scenarier: ett basalternativ som ligger till grund för
budgetpropositionen och två sidoalternativ - en låg-
kalkyl och en högkalkyl. Erfarenhetsmässigt kan man
säga att i en uppgång tenderar prognoser att bli lägre
och i en nedgång blir de högre än vad resultatet i
efterhand blir när man ser facit.
I detta sammanhang är det dock viktigt att också
komma ihåg att de offentliga finanserna har visat ett
överskott. Den offentliga nettoskulden har vänts till
en nettoförmögenhet. De svenska räntorna ligger
relativt sett bra, bara något över räntorna i Tyskland.
Inflationen är låg, även om det har noterats en viss
uppgång under de senaste månaderna på grund av
tillfälliga prishöjningar. Den har skett en sysselsätt-
ningsökning, även om den har mattats av under detta
år.
Överskotten i statens finanser skapar en hand-
lingsberedskap för ytterligare åtgärder för att man ska
klara sysselsättningen och välfärden. Det finns redan i
budgetpropositionen förslag till reformer och skatte-
sänkningar för sammanlagt 44 miljarder som kan
bidra till att stimulera efterfrågan på hemmaplan och
på det sättet motverka konjunkturförsvagningen.
Vi ska inte heller glömma de tidigareläggningar
av investeringar på ca 11 miljarder 2002-2004 som
finns i infrastrukturpropositionen när det gäller vägar
och järnvägar. Dessa investeringar, rätt utformade,
kan bli en positiv kraft för att man ska få fram fler
jobb.
Det finns dessutom en bra början i den framför-
handlade regionalpolitiska propositionen på satsning-
ar som kompletterar infrastrukturen. Där talas det om
satsningar på distansutbildning, om 15 % rabatt på
sociala avgifter för framför allt småföretag, men ock-
så för ideella föreningar och stiftelser inom stödom-
råde A, om särskilda statsbidrag till landsting och
kommuner med befolkningsminskning, om mer
pengar till omstruktureringar av kommunala bostads-
företag - för att nämna några åtgärder.
Sammanfattningsvis kan vi inte och ska vi inte slå
oss till ro med det som är gjort. Antalet varsel ökar på
ett oroväckande sätt. Det behövs mer för att klara
sysselsättningsmålet 2004. Av den anledningen är det
viktigt att ha handlingsberedskap för att man ska
kunna skapa fler jobb. Det finns också stora utma-
ningar kvar när det gäller att minska klassklyftorna,
de ekonomiska klyftorna mellan kvinnor och män, de
regionala klyftorna och segregationen i storstäderna.
Fru talman! Vi i Vänsterpartiet har i ett särskilt
yttrande, nr 6, redogjort för våra synpunkter på fi-
nansministerns uttalande vid den socialdemokratiska
partikongressen den 7 november. Uttalandet, som
preciserades i flera nya förslag som regeringen vill
ska gälla från den 1 januari 2002, handlade om att
man ska gynna egenföretagare som vill återinvestera
sina vinster, om att skatten ska sänkas på expansions-
fonderna, om att nystartade företag ska kunna få
uppskov med preliminärskatten. Dessutom ska man
temporärt tillföra kommuner och landsting ytterligare
2 miljarder under 2002. Man ska också stödja kom-
muner och landsting som har möjlighet att expandera.
De kommuner som ökar sin sysselsättning under
2002 ska befrias från hela arbetsgivaravgiften på
denna ökning, sägs det.
Vänsterpartister ute i landet ställer naturligtvis
frågan till oss: Är det Vänsterpartiet som har satt
stopp för liknande åtgärder under budgetförhandling-
arna, eftersom finansministern kommer med dessa
förslag innan riksdagen och finansutskottet har fär-
digbehandlat den överenskomna budgetpropositio-
nen? Svaret på denna fråga är nej. Vi har föreslagit en
rad åtgärder för att göra det lättare att starta och driva
företag, från skattelättnader till enklare regler. Vi har
också krävt mer pengar till kommunerna. Vad kom-
munerna mest behöver är långsiktiga förstärkningar.
Det kan vara bättre att åstadkomma det på utgiftssi-
dan såsom ökade statsbidrag. Ett långsiktigt ökat stöd
till kommunerna skulle också kunna ges på inkomst-
sidan via kommunkontosystemet.
Jag vill framhålla att det är viktigt för Vänsterpar-
tiet att den här typen av åtgärder sätts in i en långsik-
tig strategi för uthållig tillväxt, minskade klyftor
mellan kön och mellan regioner samt full sysselsätt-
ning i hela landet.
Det är i och för sig bra att regeringen offentligt
deklarerar att det behövs ytterligare åtgärder under
2002 för att stärka sysselsättning och välfärd - bättre
sent än aldrig. Men det är anmärkningsvärt att rege-
ringen valde att presentera konkreta förslag som ska
gälla tilläggsbudgeten innan riksdagen och dess fi-
nansutskott hunnit att behandla de ursprungliga bud-
getförslagen. Men Vänsterpartiet är ett konstruktivt
parti, och vi känner ett ansvar. Vi vill göra allt vi kan
för att stärka sysselsättningen och välfärden.
Förhandlingar pågår. Vår ambition är att Vänster-
partiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet ska
kunna komma överens före årsskiftet med besked till
berörda företag, kommuner och landsting om vad
som ska gälla från den 1 januari 2002.
Fru talman! Jag möts ofta av frågan om vi i
Vänsterpartiet är nöjda med samarbetet. På den frå-
gan kan jag svara att utifrån de förutsättningar som
samarbetet har haft är resultatet - den samlade för-
delningsprofilen - rimligt. Samma sak gäller miljön
och möjligheterna att nå målen i klimatpolitiken. Vår
målsättning har varit att driva politiken åt vänster. Vi
har uppnått en del, men jämfört med vad Vänsterpar-
tiet vill är vi ännu inte nöjda. En ny vänstermajoritet
efter nästa val måste bedriva en betydligt radikalare
politik än hittills.
I vissa sakfrågor har den socialdemokratiska par-
tikongressen kanske gjort det lättare. Framför allt
handlar det om beslutet om att a-kassan ska höjas för
alla och om att hundradagarsregeln ska tas bort. Även
partikongressens tydliga ställningstagande för höjning
av taken i föräldra- och sjukförsäkringen är mycket
positivt. Det är ju ingen nackdel att man kallar sig för
ett feministiskt parti och vill vara ett mer grönt parti
med en uthållig tillväxt som mål. Men det får inte
bara bli läpparnas bekännelse. Det är handlingarna
som man blir bedömd efter.
När det gäller skattepolitiken kommer Marie Eng-
ström att redogöra för bl.a. vilka förändringar Väns-
terpartiet vill genomföra för att öka progressiviteten i
skattesystemet.
Fru talman! I en gemensam artikel på söndagens
DN Debatt utnämner de fyra borgerliga partiledarna
sig själva som en framtidsallians. Men historien för-
skräcker. Resultatet av deras framtid har svenska
folket redan fått känna av. Under den förra borgerliga
regimen 1991-1994 hade vi den största arbetslöshe-
ten sedan 30-talet. Statsskulden fördubblades och
budgetunderskottet nådde oanade proportioner. Det
var visserligen lågkonjunktur, men den borgerliga
regeringen spädde på den. Skulle den ha makten nu
skulle det troligtvis bli samma resultat.
Konsekvenserna av omfattande avregleringar och
privatiseringar i den statliga och kommunala sektorn
leder ofrånkomligt till dramatiska nedskärningar i de
offentliga verksamheterna. Det blir en gigantisk om-
fördelning från de som har lite till de som redan nu
har mycket resurser och till en omfördelning från
kvinnor och män. Det leder också till negativa effek-
ter på både företagsklimatet och den ekonomiska
tillväxten. De borgerligas s.k. framåtsyftande reform-
politik innebär karensdagar i sjukförsäkring och
sänkta ersättningsnivåer i a-kassan och sjukförsäk-
ringen. De välbeställda med stora kapitalinkomster,
höga löner och högt taxerade fastigheter skulle kunna
se fram emot stora skattesänkningar.
Sverige har under den gångna mandatperioden
hamnat på rätt spår. Arbetsskadeförsäkringen stärks.
Ett elvapunktsprogram för att främja hälsa i arbetsli-
vet presenteras som omfattar bl.a. arbetsmiljö. En
förnyelse av rehabilitering och ekonomiska styrmedel
för att minska sjukskrivningarna har tillkommit, det
är bra. Resurser har avdelats för till klimatinveste-
ringar. Skatten har sänkts på miljövänligt drivmedel
och 100 miljarder har gått till järnvägar. Det är inte så
illa, det heller.
Nu handlar det om att fortsätta det påbörjade ar-
betet. Vi vill bl.a. fortsätta att stärka kommunsektorns
ekonomiska utrymme. Det behövs mer pengar till att
höja kvinnolönerna. Lönerna inom vård och omsorg
har halkat efter rejält.
När det gäller långtidssjukskrivningarna behövs
det resurser för att angripa orsaken till att människor,
i detta fall kvinnor, blir sjuka. Arbetssituationen
måste bli drägligare. Det kan den bli om det finns
ekonomi för bl.a. fler händer i vården. Allt detta till-
sammans möjliggör dessutom bättre förutsättningar
att rekrytera personal, vilket jag har förstått börjar bli
ett alltmer ökande problem. Att öka konkurrensut-
sättningen, sänka skatterna och sälja ut statliga före-
tag är ingen bra lösning utan i stället en del av pro-
blemen. Men det är den samlade borgerlighetens
ideologiska vägval.
I den gemensamma reservationen hyllas privatise-
ringarna för att de påstås leda till högre kvinnolöner,
åtminstone i det fåtal yrken som råkar vara i en brist-
situation. Dessutom vill ju moderater och folkpartis-
ter minska resurserna till kommunsektorn.
Moderaterna skriver i sin budgetmotion:
"Betydelsen av att lönebildningen sker under stort
ansvarstagande förtjänar att understrykas. Erfarenhe-
terna visar hur för höga lönelyft för offentliganställda
snabbt kan urholka förutsättningarna för den goda
samhällsekonomiska utveckling som kommunsektorn
är så beroende av." Min stilla undran är: Menar mo-
deraterna att de kvinnor som får sin lön genom
skattemedel ska få högre löner, eller är det, som ni
skriver, viktigare att de visar ett s.k. stort ansvarsta-
gande?
Folkpartiet skriver i sin reservation att man ska
intensifiera jämställdhetskampen med handlingspro-
gram mot orättvisa löner och arbetsvillkor. Men be-
hövs det då inte mer pengar till den skattefinansierade
vården och omsorgen, oavsett om den drivs offentligt
eller privat?
Bara några ord om barnomsorgskontot som ett
alternativ till maxtaxan. Maxtaxan är för oss ett steg
på vägen till avgiftsfri barnomsorg. I borgerlighetens
motioner, mest i kristdemokraternas, görs flera försök
att komplicera något som egentligen är väldigt enkelt.
De fyra partierna, med kristdemokraterna i spetsen,
vill att det ska löna sig för kvinnor att stanna hemma
med barnen. Det är tydligen så viktigt att bevara
könsrollerna att inte ens ekonomiska argument biter.
Vad händer med skatteintäkterna om förvärvsarbe-
tandet bland kvinnor minskar? Vad händer med till-
växten? Svaren finns inte i motionerna. I stället vill
man framställa det som att en satsning på hemmafruar
skulle vara ekonomiskt likvärdigt med en satsning på
dagis och kvinnors möjligheter att förvärvsarbeta.
Subventionerar staten hemmafruar slår det direkt
mot skatteintäkterna. Det finns inga beräkningar på
vad dessa minskade skatteintäkter kostar. Det finns
alltså rena ekonomiska skäl för att anse att jämställd-
het är produktivt.
I detta sammanhang kan jag inte låta bli att undra
hur det kan komma sig att Folkpartiet tycker att det är
bättre att höja dagisavgifterna i stället för att bejaka
maxtaxan, som innebär lägre dagisavgifter och i och
med det en ekonomisk uppmuntran för kvinnor att
inte stanna hemma vid spisen.
Om barnomsorgskontot, som sägs handla om val-
frihet, skulle gå igenom innebär det att förvärvsarbe-
tandet bland kvinnor sjunker. Det leder till att gapet
mellan kvinnors och mäns löner ofrånkomligt ökar.
På vilket sätt vill ni möta en sådan utveckling? Gäller
jämställdhet bara de rika när de vill ha skattesubven-
tionerade pigor?