Fru talman! Vi känner alla att vi lever i en osäker
värld och i en orolig tid. Ska vi få ett tryggare Sverige
måste vi hjälpas åt. Vi socialdemokrater vill att Sve-
rige ska vara ett land för alla där vi håller ihop, bryr
oss om varandra och visar omtanke och omsorg om
varandra. Vi hoppas att Sverige ska möta framtiden i
solidaritet där vi gemensamt värnar välfärden och
utvecklar den så att det blir en välfärd för alla och
inte bara för några.
Sverige hör till de länder som har den allra lägsta
spädbarnsdödligheten i världen. Vad beror det på att
det rika USA har dubbelt så hög spädbarnsdödlighet
som vi i Sverige trots att det har minst lika stora lä-
karresurser per invånare? Jag tror att vi får söka sva-
ret i att i USA är hälso- och sjukvården inte tillgäng-
lig för alla på samma sätt som i Sverige.
Det finns de som säger att med alltfler äldre
kommer det att bli en övermäktig uppgift att ge alla
den vård och omsorg som de behöver. Men vi social-
demokrater tänker ta på oss den uppgiften. Vi tror att
det går. Vi vet att Sverige har ett rättvisare och bättre
sätt att betala välfärden än vad man har i lågskatte-
länder.
Det som människor där kan slippa att betala i skatt
får de dyrt betala i privata sjukvårdskostnader, sko-
lavgifter, privata försäkringspremier och en vildvuxen
flora av avgifter och kostnader. Sådana privata sys-
tem är ofta kusligt orättvisa. De leder förfärande
snabbt till en skev och konstig användning av ett
lands sociala resurser. Det blir orättvist, orationellt
och oekonomiskt.
Expressen skrev i förrgår: Om det vore eländesbe-
skrivningar som vinner val skulle borgarna vara
omöjliga att besegra. Men om man ständigt svartmå-
lar kommer man till sist att få problem med sin egen
trovärdighet. För att få en så svart bild av arbets-
marknaden som möjligt har de borgerliga valt att
använda en mycket vidlyftig definition på hur många
som saknar jobb i Sverige. Ni använde er inte av den
när ni var i regeringsställning.
Nu lyckas ni få det till att det är över 650 000
människor som saknar jobb. Då vill jag påminna er
om att det inte var så länge sedan som ni påstod att
det var över 1 miljon svenskar som saknade jobb.
Även i svartmålningen kan ljuset tränga in. Över
300 000 fler jobb på några få år är faktiskt nytt
svenskt rekord på arbetsmarknaden.
Nu får vi höra att det bara är en följd av att sjuk-
skrivningarna har ökat så mycket. Vi har behandlat
den frågan i finansutskottet. Där framgår det att om
man tar perioden från 1997 till i år är ökningen av
antalet jobb ungefär 320 000, vi kan säga drygt
300 000. Man räknar sedan bort den ökning av sjuk-
frånvaron som kan ha påverkat detta på 63 000 per-
soner. Exakt antal kan vara svårt att ha en uppfattning
om. Men det rör sig i varje fall om att antalet jobb har
ökat med över 200 000 exklusive effekten av ökad
sjukfrånvaro, om jag uttrycker mig försiktigt.
Gunnar Hökmark använde flera gånger ett felcitat
när han sade att vi socialdemokrater säger att vi har
besegrat arbetslösheten. Vi säger inte så. Tvärtom har
vi beskrivit att vi har halverat den öppna arbetslöshe-
ten och att vi nu måste gå vidare och se till att undan
för undan arbeta för full sysselsättning.
Vi tror inte att arbetslösheten är avskaffad. Vad vi
däremot har sagt är att vi har besegrat den massar-
betslöshet som uppstod när nästan en halv miljon
jobb försvann under en kort period - tre år under
borgerlig regering. Massarbetslösheten är borta, men
vi har fortfarande arbetslösheten att kämpa emot.
Gunnar Hökmark talar här om budgettricksande
och låtsassiffror. Då kastar han inte bara sten i glas-
hus, utan han har dessutom fel och han blundar för
verkligheten. Verkligheten är den att vi har klarat
utgiftstaken varje år. Dessutom har vi sammanlagt 45
miljarder kronor till godo, som vi har kommit under
utgiftstaken med under perioden 1997 fram till i år.
Och vi kommer att klara utgiftstaken även i fortsätt-
ningen.
Gunnar Hökmark har inför utskottet erkänt att han
inte ens har som utgångspunkt att presentera ett rea-
listiskt budgetalternativ. I stället har Moderaterna
medvetet valt att presentera ett alternativ på låtsas.
Trots att de inser att en del av förslagen omöjligt kan
genomföras från årsskiftet tillgodoräknar de sig fräckt
pengarna redan fr.o.m. januari nästa år. Hökmarks
motivering är att om riksdagen i våras hade godkänt
Moderaternas budgetalternativ så hade det nog gått
att genomföra. Även om detta är tveksamt så är ju
verkligheten att riksdagen inte godkände Moderater-
nas förslag, och då kan man inte i oktober återkomma
med förslag som bygger på den felaktiga föreställ-
ningen att riksdagen i våras röstade igenom förslaget.
Gunnar Hökmark utmanade mig i frågan om att
jämföra socialdemokratiskt och borgerligt styrda
kommuner. För mig som göteborgare ligger det na-
turligtvis nära till hands att jämföra Stockholm och
Stockholms län med Göteborg och Västra Götaland.
Då kan vi konstatera att utvecklingen i Göteborg och
i Västra Götaland var dålig under en period när Mo-
deraterna ledde arbetet. Ekonomin blev mycket säm-
re. Det blev kris i sjukvården i Västra Götalandsregi-
onen. Men efter det att vi fick ett annat styre i
Västsverige har det hela förbättrats. Jag har ingen
som helst svårighet att delta i en jämförelse mellan
oss i Västsverige och det som pågår under moderat
ledning i Stockholmsområdet. Jag noterar t.ex. att
medan vi i Västsverige stärker vår ekonomi så har nu
kreditvärderingsinstitutet Standard & Poors sänkt
kreditvärdigheten för Stockholms läns landsting,
vilket betyder att skattebetalarna kommer att få betala
högre skatter eftersom landstinget då får låna till
högre ränta.
En överskuggande fråga i debatten är: Hur hante-
rar vi vår ekonomi när framtiden är så osäker? OECD
tror att världskonjunkturen vänder uppåt nästa år och
att Sverige får en något högre tillväxt nästa år än i år.
Men tänk om den internationella konjunkturen i stäl-
let störtdyker ned i botten? Hur håller vi bästa hand-
lingsberedskap inför en sådan situation? Ja, inte är det
genom att nervöst sälja ut våra gemensamma till-
gångar, utan genom att ta vara på dem och utveckla
dem. Vi gör det inte genom att rusta ned arbetsmark-
nadspolitiken utan genom att stärka och utveckla den.
Vi gör det inte genom att lättsinnigt släppa loss stora,
ofinansierade skattesänkningar utan genom att värna
välfärden och se till att vi betalar den. Vi gör det inte
genom att vidga klyftorna utan genom att ta itu med
orättvisorna och aktivt arbeta för att skapa jämlika
villkor.
Med den budget som riksdagen nu ska rösta om
kan vi stå starkare mot sådana här påfrestningar. Till
skillnad från många andra länder har Sverige kraft att
möta påfrestningarna med en expansiv politik. Nästa
år satsar vi 44 miljarder kronor till nya reformer och
skattesänkningar med sikte på att öka välfärden och
rättvisan.
När man lyssnar på de borgerliga partierna hör
man att er politik inte går riktigt ihop.
För det första målar ni Sveriges situation i mycket
dystra färger och varnar för att det kan gå riktigt illa.
Men hur kan ni då dra ned så brutalt på arbetsmark-
nadspolitiken? Folkpartiet drar ned med nästan 14
miljarder kronor nästa år. Och hur kan ni föreslå
sådana drastiska skattesänkningar om läget är så
allvarligt? Varför är ni så negativa till att finansut-
skottet genom omdispositioner i budgeten ökar hand-
lingsfriheten med flera miljarder kronor nästa år? Om
ni verkligen är oroade så borde ni tycka att det är
rimligt att vi stärker beredskapen och ökar handlings-
friheten.
För det andra finns det ingen samlad borgerlig
ekonomisk politik. Den borgerliga politiken drar åt
olika håll. På er presskonferens erkände Mats Odell
att politiken spretar. Men han försvarade sig med att
säga: Det spretar en del, men det spretar åt samma
håll.
Men riktigt så är det inte, Mats Odell. Låt mig ta
några exempel bland utgiftsområdena nästa år.
För försvaret vill Moderaterna öka i förhållande
till regeringen, men Kristdemokraterna vill minska.
Det är en borgerlig splittring på 1 900 000 000 kr. För
biståndet vill Folkpartiet öka, men Moderaterna vill
minska - en borgerlig splittring på 3 100 000 000 kr.
När det gäller hälso- och sjukvård vill Folkpartiet
öka, men Moderaterna minska. Det blir en borgerlig
splittring på 4 800 000 000 kr. För trygghet vid ålder-
dom vill Kristdemokraterna öka, och Centerpartiet
minska. Det blir en borgerlig splittring på
2 500 000 000 kr. För kulturen vill Centerpartiet öka
och Moderaterna minska. Den borgerliga splittringen
är 1 700 000 000 kr. För regional utveckling vill
Centerpartiet öka och Kristdemokraterna vill minska.
Den borgerliga splittringen blir 900 miljoner kronor.
För energi vill Centerpartiet öka och Folkpartiet
minska. Den borgerliga splittringen blir
1 500 000 000 kr. Eller varför inte ta summan av
utgiftsområdena? Moderaterna vill öka, och Kristde-
mokraterna vill minska. Det blir en klyfta på inte
mindre än 58 225 000 000 kr.
Det är alltså verkligen inte så att er budgetpolitik
spretar lite harmoniskt åt samma håll. I stället är den
som ett stormhärjat och sönderblåst paraply som
spretar åt alla möjliga håll.
Det finns 21 borgerliga reservationer. Två av dem
är gemensamma. De övriga 19 är inte gemensamma.
Ni har inte lyckats samla er om budgetpolitiken, inte
om skattepolitiken och inte om valutapolitiken trots
att Kristdemokraterna, Folkpartiet och framför allt
Centerpartiet har flyttat sig kraftigt åt höger det se-
naste året.
Det som ni är överens om är mer allmänna orda-
lag är konkret politik, skulle jag vilja säga. Vad som
förvånar mig är att de tre övriga borgerliga partierna
tycker att det är så självklart att de ska sätta sig i en
moderatledd regering ifall de får tillräckligt med
röster i valet. De visar inte minsta tvekan inför att
sätta sig i en regering med detta utpräglade högerparti
som öppet säger att man vill avskaffa välfärdsstaten.
Samtidigt har inte minst Centerpartiets ordförande
erkänt att de borgerliga inte skulle få lika många
röster om de presenterade ett samlat och konkret
regeringsprogram före valet. Man säger att om man
ska röstmaximera så ska man inte presentera det
eventuella regeringsprogrammet i dess helhet före
valet, utan man får nöja sig med att uppvisa en del
attraktiva smakprov på borgerlig politik.
Familjepolitiken skulle bli ett sådant smakprov,
men nu drabbas man tydligen av eftertankens kranka
blekhet. Kan vi verkligen gå ut i valet mot maxtaxan
och kräva höjda dagisavgifter? är en orolig fråga. Ja,
hur blir det, Karin Pilsäter? Kommer Folkpartiet att
gå ut i valet och kräva höjda dagisavgifter?
Till Lena Ek skulle jag vilja ställa frågan om hon
tycker att den kommunala skatteutjämningen har gått
för långt. I reservationen påstår ni att enskilda kom-
muner drabbas av orimliga marginaleffekter. Ge oss
ett konkret exempel på en kommun som Lena Ek
anser har drabbats av en orimlig marginaleffekt, dvs.
där Centern tycker att utjämningen har gått för långt!
Och säg i så fall vad vi ska göra med nivån på kom-
pensationsgraden. Den är den enda fråga som jag
ställer till Lena Ek i den här debatten. Jag hoppas
verkligen att jag får ett svar på den.
Jag hörde Gunnar Hökmark säga i radion att det
egentligen inte är så stor skillnad mellan Moderater-
nas och Centerns förslag till kommunalskatteutjäm-
ning. Det är häpnadsväckande. Ni brukar ju döma ut
det utjämningssystem som Centern står för som
grundlagsvidrigt. Ni påstår att det är ett brott mot
grundlagen. Hur kan Gunnar Hökmark i ena stunden
anklaga Centern för grundlagsbrott och i nästa ande-
tag säga att det nog inte är så stor skillnad? Varför har
Gunnar Hökmark så lite respekt för grundlagen och
för sin egen uppfattning om grundlagen?
Min fråga till Mats Odell är: Anser Kristdemo-
kraterna att det är förenligt med socialt ansvar att,
som Moderaterna föreslår, sänka de offentliga utgif-
terna ned till 38 % av bruttonationalprodukten? I
dagens läge innebär det att de offentliga utgifterna
skulle få skäras ned med 315 miljarder kronor. Det är
halva statsbudgeten bortsett från skuldräntorna. Är
det socialt ansvarsfullt att inrikta politiken på detta,
även om den här förändringen är tänkt att genomföras
successivt, med tanke på den kraftiga ökning av an-
talet äldre som kommer att ske fram till år 2010?
Mats Odell beskrev det så att vi håller på att
plundra Riksbanken på guld- och valutareserven utan
någon minsta beredning. Jag skulle vilja citera vad
riksgäldsdirektören Thomas Franzén sade vid utskot-
tets utfrågning. Han sade: "En överkapitaliserad cen-
tralbank bekostas av skattebetalarna. Vi, dvs. Riks-
gäldskontoret, lånar upp för att placera pengar i Riks-
banken. Riksbanken har i dag ungefär 70 miljarder
placerade till kort ränta i banksystemet, och vi lånar
upp till högre räntekostnader. Dessutom behåller
Riksbanken 20 % av sina ränteinkomster för att lägga
till det egna kapitalet, som behöver öka eftersom det
är så stort från början. Detta ökar i sin tur statens
upplåningsbehov och skatterna."
Till sist vill jag passa på att tacka Vänsterpartiet
och Miljöpartiet för ett konstruktivt och bra samar-
bete. Jag yrkar bifall till finansutskottets förslag i alla
dess delar.
(Applåder)