Fru talman! I dag ska vi anta ramarna och inrikt-
ningen för den ekonomiska politiken för valåret 2002
och åren som kommer därefter. Man börjar kunna
summera den socialdemokratiska regeringen för snart
två mandatperioder.
När Socialdemokraterna tillträdde sin regering-
speriod låg Sverige på 16:e plats i BNP:s välståndsli-
ga, s.k. köpkraftskorrigerad BNP per person. Efter det
stora lyftet, som vi alla har hört talas om, ligger Sve-
rige på delad 15:e plats. Det är resultatet av sju år
med socialdemokratisk regering. Sverige har följt
med strömmen, men vi har inte brutit utvecklingen.
När den internationella konjunkturen har varit god
har Sverige hängt med, men vi har inte fått något lyft,
och vi har inte förändrat själva systemen.
Allas vår ambition är att Sverige ska vara ett land
där man med högt kvalificerad arbetskraft och kvali-
ficerad produktion kan ge goda löner och bra arbets-
förhållanden, där vi inte konkurrerar med låga löner
och usla arbetsvillkor. Det betyder att om vi ska kun-
na hålla de ambitionerna för människor måste vi få ett
skifte när det gäller Sveriges växtkraft. Regeringen
har under denna period inte fört en tillräckligt till-
växtorienterad politik.
Budgeten för den period som ligger framför oss är
baserad på, enligt vad vi vet i dag, alldeles för opti-
mistiska antaganden både om den internationella
konjunkturen och om den svenska tillväxten. Vi får
varje dag nya siffror. Senast i går kom OECD-
sekretariatets nya prognos, som i princip halverar
siffrorna jämfört med vad regeringen skriver om
tillväxt både i världen och för Sverige.
Det här beror naturligtvis mycket på effekter av
händelserna den 11 september, och ingen kan begära
att regeringen skulle ha kunnat förutse dem ett par
dagar innan. Problemet var att förändringen hade
skett redan innan dess. Vi har stått här, både i våras
och i höst, och påtalat detta. Dämpningen blev snab-
bare och starkare än vad den annars skulle ha blivit.
Men politiken borde ha lagts om för länge sedan.
Vi vet - och jag tror att ni också vet det - att
konjunkturer går upp och ned. Bara under min livstid
har vi haft åtminstone sex fulla konjunkturcykler.
Därför är det problematiskt att regeringen och dess
stödpartier agerar som om det inte var Keynes utan
konjunkturerna som var döda. Så är det inte. Om man
inte kunde räkna ut det på egen hand, kunde man ha
lyssnat på oss. Vi svartmålar inte, utan det handlar
om att ha beredskap. Ingen kan styra konjunkturerna,
men man kan förbereda sig.
Regeringens marginal i budgeten för sämre tider
och oförutsedda händelser är 0,2 % av utgifterna,
1 900 miljoner kronor. Vi vet att man alltid använder
dem för planerade utgiftsökningar, inte för att verkli-
gen ha dem som reserv.
Folkpartiets budgetalternativ innehåller en bud-
geteringsmarginal som är sex gånger större. Det är
inte heller mycket, men det ger en helt annan hand-
lingsberedskap. Vi vet - många människor vet det in
på bara skinnet - vad det innebär när utgifterna tryck-
er mot utgiftstaket.
Det är dels olika typer av tricksande och fixande
som man ägnar sig åt, dels panikbromsningar på
utgifter som ofta allra mest drabbar dem som har
minst möjlighet att gardera sig. Det är de svagaste i
Sverige och de allra fattigaste i världen som drabbas
av regeringens panikbromsningar. Blir det biståndet
den här gången också? Om Bosse Ringholm hade
varit här hade han kanske kunnat lämna ett besked.
Det vore bra att veta hur ni ser på det här.
Gårdagens siffror från SCB om jobben är mycket
alarmerande. Sysselsättningsökningen har upphört,
och arbetslösheten ökar. Varslen ramlar ständigt in på
olika ställen i den privata sektorn. Antalet företagare
har sedan förra året minskat med omkring 10 000,
och det är en förklaring till de andra siffrorna.
Från regeringens sida har dramatiken i de höga
varselsiffrorna länge tonats ned. Jag tycker att det är
ett stort problem. Det verkar som om man försöker
mota nedgången i den privata sektorn med utökningar
i den offentliga. Men det är ju här den ekonomiska
politiken slår knut på sig själv, därför att den offentli-
ga sektorn kan aldrig finansiera sig själv. Den offent-
liga sektorn kan bara finansieras med skatteinkomster
från den privata sektorn. Går den privata sektorn ned
är det där man måste sätta in stötar för att det ska bli
bättre. Man ska inte försöka expandera den offentliga
sektorn genom att sänka skatterna från kommun till
stat och tro att man på det sättet kan överbrygga en
nedgång i den privata sektorn.
Fru talman! Ibland kan det vara bra att ta ett ännu
större perspektiv. Det talas ofta om 80-talet. Vi rackar
ned på varandra och talar om vems fel allting var.
Men tillväxthistorikern Angus Madison har för
OECD:s räkning gjort en skrift om utvecklingen de
senaste 1 000 åren. Det kan vara ett friskare perspek-
tiv om man vill se på framtiden.
Världens befolkning har de senaste 1 000 åren 22-
dubblats, dvs. ökat 22 gånger. Per capita-inkomsten
har 13-dubblats. År 1000 kunde en nyfödd förvänta
sig att leva i 24 år. Nu kan en nyfödd på jorden för-
vänta sig att leva i 66 år. I vårt land har utvecklingen
varit ännu mer dramatisk.
Vad ligger bakom detta? Tre huvudförklaringar är
att man fick förbättrade möjligheter till livsme-
delsproduktion, internationell handel och kapitalrö-
relser och teknologiska och institutionella innovatio-
ner. Det säger en del. Det som har varit ett fram-
gångsrecept 1 000 år bakåt i tiden kan kanske vara det
även för framtiden. Det är en av orsakerna - det finns
också ideologiska skäl - till att vi liberaler slåss väl-
digt mycket för teknikoptimism, öppenhet, fri rörlig-
het för människor, tankar och idéer och affärsutbyte.
Därför var det väldigt bra att det blev en ny fri-
handelsrunda inom WTO, även om innehållet i den
kunde ha varit mycket bättre. EU-framgången som
man har talat om handlade framför allt om att man
lyckades bromsa när det gäller att förbättra frihandeln
på jordbruksområdet.
Detta ger mig en ingång till det som vi tycker att
den ekonomiska politiken nu måste inriktas på. Vi
tycker att det handlar om tre huvudområden: offensiv
för global samverkan, offensiv för robustare svensk
ekonomi och offensiv för mer makt åt maktlösa här
hemma i vårt land.
Vad gäller offensiv för global samverkan kan jag
säga att frihandel och WTO-avtal är jättebra. Det ökar
möjligheterna för människor i andra delar av vår
värld att verkligen få sälja de produkter som de kan
sälja, tjäna pengar och öka sitt välstånd precis som vi
har gjort, men det drar också in diktaturer i demokra-
tisk samverkan. Se bara på Kina här senast. Den som
får individuell frihet och ekonomisk frihet ser också
till att det blir politisk frihet och demokrati.
Avreglera jordbrukspolitiken. Höj biståndet. Det
räcker inte med frihandel. Gör skuldavskrivningar. Vi
föreslår avdragsrätt för biståndsgåvor. Det tycker vi
är ett bra exempel på solidaritet i praktiken. Det kan
man göra i stället för att införa avdragsrätt för fackfö-
reningsavgift, som mer handlar om solidaritet med
systemen.
Det handlar om EMU-medlemskap, ett aktivt ar-
bete för en global koldioxidavgift - det är en avgift
som gäller ett stort globalt problem - och en mer
liberal och humanistisk flyktingpolitik. Det ska vara
fri rörlighet och ett öppet samhälle inte bara i vårt
land.
Den andra viktiga delen handlar om offensiv för
en robustare svensk ekonomi. Jag ska inte förlänga
diskussionen om konjunkturläget, men det ligger
mycket i det som bl.a. riksbankschefen brukar säga
om att det i grunden är mer osäkert än det brukar. När
det är mer osäkert behöver man större säkerhetsmar-
ginaler.
Sverige har västvärldens mest konjunkturkänsliga
finanser. För tio år sedan befann sig finanserna i fritt
fall. Vi vet alla vilka konsekvenser det fick för myck-
et stora grupper av människor och för dem som har de
minsta marginalerna och som har svårt att stå stadigt
oavsett vad som händer runtomkring dem. Det är
därför, tycker jag, absolut inte bara en ekonomisk-
politisk fråga. Statsfinanser som är mindre konjunk-
turkänsliga är verkligen en fråga om individuell fri-
het. Människor ska inte, när det börjar blåsa lite om
öronen i den ekonomiska verkligheten, få se sin var-
dag drastiskt inte bara förändrad utan försämrad ge-
nom indragningar i a-kassan, neddragningar i bi-
dragssystem och försämrade barnbidrag. Assistansen
ska inte försämras för personer med funktionshinder.
Därför föreslår vi en lägre skatteutgiftskvot, men
också att man bygger om systemen så att de blir mer
robusta och skapar en strukturpolitik som gör att vi
får en varaktigt bättre tillväxt. Tillsammans med de
andra borgerliga partierna har vi satt upp ett mål. Vi
ska öka Sveriges växtkraft med minst en procenten-
het, och våra olika åtgärder ska ha den inriktningen.
Fler småföretag är den bästa försäkringen mot då-
liga tider. Vi har en lång rad förslag som handlar om
hur man förenklar och förbättrar företagsklimatet så
att människor kan starta och driva företag. Det gäller
särskilt den kvinnodominerade tjänstesektorn, där
många av regelverken verkar vara skräddarsydda för
att förhindra och försvåra för kvinnor.
Vi har ett brett handlingsprogram mot de explode-
rande sjukskrivningarna, som i mångt och mycket
handlar om att man måste göra någonting åt orsaker-
na till dem. Människor måste få makt över sin arbets-
situation, makt över sin egen arbetstid och makt över
sin kompetensutveckling. Det är i mycket hög grad en
jämställdhetsfråga, och den kommer inte att lösas
genom att fler kommunalpolitiker får ännu mer att
säga till om i människors vardag, för vi har redan
facit till vad som händer då.
Akut handlar det om att satsa mycket mer på re-
habilitering och bättre system bl.a. genom finansiell
samordning. Man har under många år på försök fått
använda pengarna till aktiva åtgärder i stället för till
passiv sjukskrivning. Vi har lite svårt att förstå varför
regeringen inte bara motsätter sig detta utan dessutom
bryter överenskommelser.
Vi vill ha en skattereform som på kort sikt gör att
det blir lägre skatt framför allt på arbete, men också
en bättre struktur. Vi har svårt att förstå varför sänkt
skatt på traktorer och sänkt skatt på investeringsbolag
- en beställning från storfinansen - ska vara det enda
som företagarna får. I övrigt handlar det om kompen-
sation för egenavgift och fackföreningsavgifter. Ege-
navgiften i pensionssystemet är i stort sett den enda
skatt som folk inte behöver ha kompensation för.
Däremot behöver man ha kompensation för att de
andra skatterna är för höga. Vi vill sänka marginal-
skatterna.
Ett annat viktigt område handlar om skolan och
att skapa långsiktiga förutsättningar. Folkpartiet vill
se skolan som en viktig del i den långsiktiga struktur-
politiken för en bättre tillväxt. Alla barn måste få
bättre möjlighet genom satsning på baskunskaper.
Även de barn som verkligen behöver skolan ska få
det stöd de behöver.
Till sist, fru talman, ska jag ta upp det tredje vik-
tiga området i Folkpartiets ekonomiska politik. Det
handlar om en offensiv för mer makt åt människor
som i dag är maktlösa. Det glömda Sverige tjatar vi
ständigt om, men det glöms ändå bort. Förbättringar i
systemet för personlig assistans är kanske 90-talets
största frihetsreform. Det gäller pengar för ökad till-
gänglighet för människor med funktionshinder och
stimulanspengar för utveckling av äldreomsorgen.
Det gäller valfrihetsrevolutionen i den offentliga
sektorn. Varför är det bara de som är rika, friska ock
starka och kanske jobbar i Regeringskansliet som ska
kunna välja doktor? Jag tycker att även mina grannar
hemma i Botkyrka ska kunna gör det.
Maktutredningen visar att människor som bor i
miljonprogramsområden ofta har lite att säga till om
när det gäller val av doktor, val av skola och val av
bostad. Det vill vi göra något åt, men ni säger bara
nej och att vi politiker måste behålla makten över
människorna. Men människor som kan gå runt sys-
temen har alltid möjlighet att bestämma. Jag tycker
inte att det är riktigt. Alla människor måste ha mer att
säga till om i sina egna liv - inte bara sådana som jag
och Siv Holma.
Valfrihetsrevolutionen i offentliga sektorn handlar
också väldigt mycket om kampen mot lönediskrimi-
nering och orättvisa löner. Gunnar Hökmark har här
tidigare tagit upp den frågan.
Sverige får kritik av EU i sysselsättningspro-
grammet. Vi får kritik av FN:s CEDAW-kommitté
för att kvinnor, trots att vi ligger långt framme när det
gäller jämställdheten, har sämre villkor och usla löner
på arbetsmarknaden.
De borgerliga partierna tar gemensamt fram ett
handlingsprogram och en gemensam reservation.
Självklart får man inte alltid som man vill. Vi i Folk-
partiet har mer långtgående krav i vårt eget förslag,
men jag hyser gott hopp om att vi i diskussioner ska
kunna utveckla dessa frågor.
Det handlar väldigt mycket om att se att kampen
för jämställdhet och anständiga villkor inte bara när
det gäller löner utan också inflytande på arbetet måste
gå genom mer makt till de enskilda. Den kan inte få
fortsätta att gå genom mer makt till staten.
Till sist, fru talman, kan man inte låta bli att slås
av det faktum att många människor i vårt land verkar
blanda ihop socialdemokraternas kongress med Sve-
riges parlament och det socialdemokratiska partiet
med Sveriges regering och dem som styr landet. Rik-
tigt så är det inte.
Man slås av kontrasterna. När ni på kongressen
bara diskuterar hur man ska få bättre villkor när man
är arbetslös diskuterar vi andra hur fler ska få jobb
och inte behöva vara arbetslösa. När ni inför avdrags-
rätt för fackavgift föreslår vi liberaler fackavgift för
äkta solidaritet, nämligen biståndsgåvor.
Det talas mycket om den sänkta arbetsgivaravgif-
ten för kommunerna, men i dag fattar vi beslut om
budgeten, och vi har inte sett några förslag. Sture
Nordh, gammal socialdemokratisk statssekreterare
som är TCO-ordförande, bjuder in till taklagsfest för
att ni på er kongress har beslutat att höja taken i a-
kassan. Vi har inte sett något sådant förslag. Det här
är några exempel.
Folkpartiet formar tillsammans med Centerpartiet,
Kristdemokraterna och Moderaterna ett tydligt rege-
ringsalternativ. Vi vill bilda en regering efter valet,
och vi har i det här dokumentet, finansutskottets be-
tänkande nr 1, ett gemensamt förslag till inriktning av
den ekonomiska politiken. Men ni kan inte ens tala
om vad ni är för regeringsalternativ och ännu mindre
vad ni vill bortom horisonten. Därför, fru talman,
yrkar jag bifall till reservationerna nr 1 och nr 15 som
handlar om en inriktning av den ekonomiska politi-
ken för frihet och rättvisa och för att människor ska få
mer makt i sin egen vardag.