Fru talman! Men takten minskar ju inte genom att
man får en kortare arbetstid, om man behöver få
samma arbetsuppgifter gjorda. Dessutom glider
Yvonne Ruwaida förbi det mer grundläggande pro-
blem med svensk ekonomi som jag talade om. Är ni
nöjda med resultaten av politiken från högkonjunktu-
ren, med en arbetsmarknad som innebär att fler och
fler har ställts vid sidan om? Vi har från högkon-
junkturen med oss en rekordhög arbetslöshet, och nu
växer den. Vi har en mycket större arbetslöshet än
vad ni själva vill räkna med, och ovanpå detta har vi
fått en sysselsättningsökning som till en dominerande
del motsvaras av den växande sjukfrånvaron.
Detta berör inte Yvonne Ruwaida, men det är
vänsterpolitikens och vänsterkoalitionens misslyck-
ande. Detta om något skapar en elitarbetsmarknad
och ökar trycket på dem som har arbete, så att så
många skiljs ut från arbetsmarknaden.
En annan sak som Yvonne Ruwaida inte berör,
därför att argumentet pekar i omvänd riktning mot
vad hon har sagt när det gäller privata alternativ, är
att vi ser ett tydligt mönster: Sjukskrivningarna ökar
snabbast i de delar av landet där vi redan i dag har en
lägre sysselsättning. Sjukskrivningarna ökar snabbast
i de delar av samhället där man har bara en arbetsgi-
vare, inte en mångfald av arbetsgivare som tvingas
genomföra bättre arbetsvillkor.
Jag skulle därför vilja komma tillbaka till den
grundläggande frågan: Är ni nöjda med den situation
som innebär att vi efter ett antal år av högkonjunktur
har fler människor utanför arbetsmarknaden och utan
arbete än vad vi någonsin har haft i motsvarande
situation? Varför talar ni inte om detta, och varför
säger ni inte att det behövs en ny politik för detta?
Varför låter ni det bara vara?