Fru talman! Jag blir beklämd när jag hör Siv
Holma vädra sitt förakt för svenska småbarnsföräld-
rars rättmätiga krav på valfrihet och att man ska kun-
na ha mer tid för sina barn. Inte ens ekonomiska ar-
gument biter, säger hon, när kristdemokraterna föror-
dar ökad valfrihet. Det slår på skatteintäkterna om
staten subventionerar hemmafruar - jag hoppas att de
yrkeskvinnor som hittills har röstat på Vänsterpartiet
hör vad Siv Holma säger och hör vilket förakt hon ger
uttryck för när man vill vara tillsammans med sina
barn. Fru talman, det är verkligen dags att myndig-
förklara landets småbarnsföräldrar. Jag hoppas att
detta kan ske, om inte annat efter valet 2002.
Så var den här högkonjunkturen över, och rege-
ringen har försuttit ännu ett tillfälle att ta itu med den
dåliga tillväxtkraft som nu har plågat svensk ekonomi
under de senaste 30 åren. Och eftersläpningen fort-
sätter. Regeringen beräknar själv att Sveriges ekono-
mi kommer att utvecklas sämre än genomsnittet i
världen, sämre än i USA, sämre än i snittet av EU-
länderna och sämre än i resten av Norden. Regering-
en räknar faktiskt också, lite i skymundan, med att
låna till sina reformer. Statsskulden beräknas öka med
35 miljarder kronor mellan åren 2001 och 2004.
Höstens varselstatistik är den värsta på många år.
Avesta i Degerfors, Flextronics på flera orter,
Whirlpool i Norrköping, Scania och FCI Electronics i
Katrineholm, Volvo i Trollhättan och ABB:s ned-
skärningar på flera håll är bara några exempel. Om
den här trenden håller i sig kan antalet varsel på hel-
året i år uppgå till kanske 60 000. Det är visserligen
ganska långt från de ca 185 000 varslen i början av
90-talet, när vi hade en världsekonomi i fritt fall. Men
vi får annars gå tillbaka till 80-talet för att komma
upp i dagens nivåer.
Den rödgröna förhandlingsgrupp som får antas
ligga bakom prioriteringarna i höstens budgetpropo-
sition har knappast haft fokus på att förbättra de här
dystra nyckeltalen och därmed de långsiktiga förut-
sättningarna för att möta globaliseringens och den
nya befolkningspyramidens utmaningar. Fokus har
tvärtom varit ett kortsiktigt valrörelseperspektiv. Jag
tycker att det borde vara ganska besvärande för rege-
ringen att över 60 % av de omskrutna sysselsättning-
sökningarna mellan 1997 och 2000 beror på ökad
sjukfrånvaro medan den faktiska ökningen av antalet
sysselsatta var minimala 8 %. När nu konjunkturen
snabbt viker står regeringen helt utan en strategisk
plan för att långsiktigt lyfta tillväxtförutsättningarna.
Kvar är bara en valrörelsebudget där pengar delas ut
till i stort sett alla grupper i samhället.
Det är en ganska expansiv finanspolitik som rege-
ringen serverar. Det mesta handlar om att fördela
resurser som på något mystiskt sätt tas för givna av
regeringen. Tillväxten nämns pliktskyldigast som
viktig, men konkreta åtgärder som faktiskt skulle
kunna lyfta tillväxtförutsättningarna lyser med sin
frånvaro ungefär lika mycket här som på den social-
demokratiska partikongressen i Västerås.
Nu dyker konjunkturen snabbt, och det är klart att
det förvärrar läget på en redan dåligt fungerande
arbetsmarknad. Regeringens strategi har hittills varit
att om bara statsfinanserna är i balans och konjunktu-
ren fortsätter att vara god leder det på något automa-
tiskt sätt till ökad sysselsättning.
Nu blev det alltså inte så. Nu är det utgiftstaken
som hotar att sprängas samtidigt som inkomsterna
faller. Ett antal oberoende internationella organisatio-
ner har ju, som vi ofta brukar upprepa här, fru talman,
påpekat behoven av konkreta strukturella reformer
och strategiska skattesänkningar för att förbättra den
svenska ekonomins utvecklingskraft. Det är OECD,
IMF, EU-kommissionen och många andra.
De senaste årens relativt starka tillväxttal har ju
faktiskt i huvudsak byggt på att ekonomin har åter-
hämtat sig från en väldigt låg nivå med ett lågt kapa-
citetsutnyttjande i industrin. Men när kapacitetsut-
nyttjandet växer dyker flaskhalsarna upp igen och
inflationen tar fart. Nu står vi alltså här med den hög-
sta arbetslöshet som någonsin har uppmätts vid ut-
gången av en högkonjunktur.
Men inte heller statens finanser är så lysande som
de flesta tror. Statens finanser är i själva verket den
svagaste länken i den offentliga sektorns finanser.
Hela överskottet ligger i pensionssystemet. Men nu
har den rödgröna majoriteten upptäckt en ny mjölk-
kossa, nämligen Riksbankens guld- och valutareser-
ver. Guld- och valutareserverna är de enda egna, stora
reserver som kungariket Sverige har för allvarliga och
oförutsedda händelser. Dessa leds nu alltså för andra
gången på kort tid fram till den rödgröna mjölkpallen
för att tömmas på ytterligare 20 miljarder kronor.
Med en vikande konjunktur är det hög tid att rätta
till några av de strukturfel som den svenska ekonomin
lider av. Jag tänker på det höga skattetrycket, de stora
marginaleffekterna som gör att det lönar sig dåligt att
arbeta och som skapar ett osunt bidragsberoende för
stora grupper och att det är svårt att locka och behålla
företag för vårt land - liksom kapital och kompetens.
Också nuvarande, orimligt höga, beskattning gör ju
att de lättrörliga skattebaserna flyr.
Det handlar också om en dåligt fungerande löne-
bildning och arbetsmarknad vad gäller rörlighet,
flexibilitet och effektivitet inom de arbetsmarknads-
politiska åtgärdsprogrammen. En bristande konkur-
rens i stora delar av ekonomin, inte minst inom den
offentliga tjänsteproduktionen, inom bygg- och livs-
medelssektorn, leder till ett högt prisläge och låg
köpkraft jämfört med andra länder.
Dessutom måste en övergripande målsättning för
den ekonomiska politiken vara att uppnå en uthålligt
högre tillväxt än de knappa 2 % som Sverige har haft
de senaste 30 åren. Målet för kristdemokraternas
tillväxtpolitik, som vi delar med de övriga borgerliga
partierna, fru talman, är en varaktigt hållbar BNP-
tillväxt på minst 3 %. Det skulle nämligen lyfta in-
täkterna för stat, landsting och kommuner och förbätt-
ra resursläget inom bl.a. krisbranscherna vård, skola
och omsorg.
För att möjliggöra det krävs en politik som slår
vakt om den statsfinansiella stabiliteten genom lägre
utgifter. Det krävs ett lägre skattetryck, sänkt skuld-
kvot och minskad statsskuld. Därigenom minskar den
svenska ekonomins sårbarhet. Det krävs en politik
som skapar bättre villkor för arbete och företagande
genom konkurrenskraftiga skattenivåer. Utbildnings-
systemet och lönebildningen måste också reformeras.
Det skapar bättre förutsättningar för att alla ska kunna
växa och förverkliga sina ambitioner och på så sätt
minska de regionala och sociala obalanserna. Men
politiken måste också riktas in på att öka valfriheten
och säkra både mäns och kvinnors kontroll över den
egna tillvaron. Konkurrensen måste skärpas, bl.a. i
den offentliga tjänsteproduktionen och i bygg- och
livsmedelssektorn.
Småföretagardelegationens förslag till regel-
förenkling och minskad byråkrati har kört fast med
Näringsdepartementets mycket svaga politiska led-
ning. Sedan 1999 lägger ca 100 företagare per vecka
av i vårt land. Vi har nu färre företagare än vi hade
1993.
Ett annat allvarligt tecken på systemfel är att
kostnaderna för de långvariga sjukskrivningarna
beräknas öka med 165 % på fyra år, från 14 miljarder
1997 till ca 37 miljarder i år.
Samtidigt är den högkonjunktur som regeringen
byggde sin politik på borta överallt utom i tabellerna i
regeringens budgetproposition. Regeringen fnyser åt
globaliseringens effekter. Men om ingenting görs åt
världens högsta skatter på världens bredaste skattebas
kommer Sverige att förlora ca 100 miljarder årligen
på 10 års sikt enligt en studie som Riksskatteverket
har gjort.
Fru talman! Kristdemokraterna har ett alternativ
till denna passiva politik. Det tar sikte på att öka
sysselsättningen så kraftfullt att Sverige kan bli en
vinnare i globaliseringen, så att välfärden långsiktigt
kan tryggas för alla. Politiken riktas in på att skapa
förutsättningar för fler jobb och växande företag. Vi
föreslår åtgärder för att åstadkomma ett så bra före-
tagsklimat att fler av företagarna i hela landet faktiskt
vill och vågar expandera och nyanställa, en skattepo-
litik där alla får behålla mer av sin egen lön, även ca
1,3 miljoner pensionärer. Dessutom höjs pensionstill-
skottet med 200 kr per månad nästa år.
Men det är också långt kvar, fru talman, till en
rimlig situation inom vården och skolan. Därför satsar
vi kristdemokrater under de kommande åren 4,25
miljarder kronor mer än regeringen för att ge förut-
sättningar för en värdig vård utan köer ute i våra
kommuner och landsting. Här handlar det både om
mer resurser och nya och bättre verksamhetsformer
med en större mångfald av vårdgivare för de sjuka
och gamla. Fler arbetsgivare utöver landstinget att
välja på tror vi också ger bättre förutsättningar för
lönebildning och karriärvägar för de vårdanställda.
Fru talman! Samma enögda perspektiv gäller fa-
miljepolitiken, som vi hörde Siv Holma från den
rödgröna koalitionen reflektera över. Bara de föräld-
rar som beter sig som regeringen vill får del av sam-
hällets stöd. Vi kristdemokrater vill att föräldrarna
ska få en chans till mer tid för barnen. Därför satsar vi
nu tillsammans med övriga borgerliga partier mer på
ökad valfrihet för landets barnfamiljer med en bra
kommunal barnomsorg, med ett barnomsorgskonto
och med avdragsrätt för barnomsorgskostnaderna
som ett alternativ till maxtaxan.
Vi kristdemokrater lägger alltså fram förslag som
ger höjda pensioner för de sämst ställda pensionärer-
na, bättre förutsättningar för en värdig vård utan köer,
fler lärare i grundskolan, ett återupprättat rättsväsen-
de, en ökad miljösatsning och bättre konkurrensvill-
kor för jordbruket, fisket och åkerinäringen samt ger
jordens fattigaste bättre utvecklingsmöjligheter ge-
nom att biståndet höjs. Detta når vi genom att göra
omprioriteringar och besparingar inom de utgiftsra-
mar som vi föreslår.
Sedan måste utskottets rödgröna majoritet genom
beredningstvånget alltid hitta argument för att avslå
de förslag som inte majoriteten står bakom. Det gör
man med samma finess som vanligt. Jag kan dock när
jag går igenom de här synpunkterna konstatera, fru
talman, att det egentligen inte är något fel på vår
politik. Det handlar egentligen bara om tidpunkterna
för när man inför förslagen och lite grann om beräk-
ningarna av effekterna, den tekniska utformning som
vi har valt. På sex områden kritiseras en redovis-
ningsfråga, två införandedatum för våra reformer och
tre bedömningsfrågor, där utskottsmajoriteten inte har
förstått den effekt som vi antar blir följden av våra
reformer.
Jämfört med att majoriteten utan beredning smy-
ger in 20 miljarder kronor från Riksbankens guld- och
valutareserv i sitt alternativ tycker jag att de tänkbara
avvikelser som oppositionen har i sina budgetalterna-
tiv framstår som ganska milda. Men jag antar att det
är någonting som vi får diskutera med Jan Bergqvist
och med finansministern om han så småningom dyker
upp här i kammaren.
Fru talman! Sverige står inför stora utmaningar,
framför allt tycker jag det gäller den demografiska
utvecklingen. I dag är vi ungefär 3,3 personer i för-
värvsaktiv ålder per pensionär. År 2030 kommer det
att finnas ca 1,8 personer i förvärvsaktiv ålder per
pensionär, samtidigt som äldrevårdskostnaderna
kommer att öka med ungefär 60 %, enligt beräkning-
ar som Långtidsutredningen har gjort. Att då ha kvar
en straffskatt på högre utbildning, en straffskatt på
kapital i Sverige och en dubbelbeskattning av svenskt
ägande vittnar knappast om insikt om vad framtiden
kräver.
Nej, det som behövs för att få trygghet inför
framtidens utmaningar och ett varmare, mänskligare
samhälle är en ny regering, som oberoende av kon-
junkturens växlingar koncentrerar sig på att förbättra
villkoren för arbete, företagande och personligt an-
svarstagande, men som också respekterar småbarns-
föräldrarnas rätt att få valfrihet och att faktiskt också
få mer tid tillsammans med sina barn. Just det faktum
att det föds för få barn är kanske det allvarligaste
hotet mot vår framtida välfärd och ekonomiska till-
växt.