Fru talman! I takt med att konjunkturen viker ver-
kar ansvaret för den ekonomiska utvecklingen gradvis
flyttas längre och längre bort från Rosenbad, Stock-
holm och regeringen, längre och längre bort i förhål-
lande till vår omvärld.
Så var det inte när vi hade högkonjunktur. Då låg
ansvaret mitt i Rosenbad, och då fick högkonjunktu-
ren ersätta behovet av en ekonomisk politik. Det har
lett till att vi, när vi nu ser molnen börja mörkna över
den ekonomiska himlen och den ekonomiska utveck-
lingen, också allt tydligare ser bristerna. Vi ser att
regeringen, socialdemokratin, har svikit när det gäller
arbetslösheten, svikit när det gäller utanförskap och
segregation, svikit när det gäller kampen mot den
växande ohälsan och sjukfrånvaron och svikit när det
gäller tillväxtpolitiken.
I dag ska vi behandla en budget som redan när
den skrevs byggde på förlegade förhoppningar -
förhoppningar som var än mer förlegade när budgeten
presenterades. I våras, i somras och i höstas kunde vi
se hur tecknen på en kraftfull ekonomisk nedgång
blev allt tydligare. De tragiska händelserna den
11 september förstärkte detta och gjorde osäkerheten
än större. Men regeringen sade bara en sak: Det finns
ingen anledning att ändra bedömningen av den eko-
nomiska utvecklingen.
Därmed lät man också den utgiftspolitik som man
hade föreslagit ligga fast. Därmed lät man bli att även
fortsättningsvis vidta de åtgärder som skulle kunna
stärka tillväxtkraften i den svenska ekonomin och
bidra till en bättre utveckling, bidra till ett mjukare
fall i konjunkturen och bidra till en snabbare upp-
gång.
Att regeringen har sagt att vi de kommande åren
kommer att få en minskande arbetslöshet ska ställas
mot att vi nu ser hur konjunkturen har vänt också när
det gäller sysselsättning och arbetslöshet. Att rege-
ringen har sagt att vi de kommande åren kommer att
ha en högre tillväxt och utveckling ska ställas mot att
den faktiska verkligheten är en annan.
Regeringen har använt kartan i stället för verklig-
heten när det har skilt mellan karta och verklighet.
Därmed har vi också en situation där regeringen hål-
ler på att tappa kontrollen över de offentliga utgifter-
na - en situation där vi nu går in i en lågkonjunktur
med mörka förutsättningar både när det gäller sjuk-
frånvaro och när det gäller arbetslöshet - dessutom
gäller det en lång rad olika områden.
I samband med budgetdebatten sade jag att det var
en budget som bygger på låtsassiffror. Den utveckling
som nu skett har visat och understrukit detta. Det
innebär att nu motiveras högre utgifter av en utveck-
ling som inte längre finns, och nu motiveras frånva-
ron av reformer av en utveckling som skulle kräva
mer av reformer inom en lång rad olika områden. Vi
ser konsekvenserna. Ni har tappat kontrollen över
utgifterna och tvingats tillgripa budgettricksande.
Bara för nästa år kommer budgettricksandet att
handla om ungefär 10 miljarder kronor. Ni kommer
också att få en situation där växande kostnader för
arbetslösheten och en växande inflation kommer att
pressa utgiftstaken och där en svag kronkurs kommer
att bidra till ett inflationstryck och därmed till högre
räntor än vad som annars hade varit fallet. Ni har fört
en passivitetens politik som har lett till att Sverige nu
riskerar att gå djupare ned i lågkonjunkturen.
Ingen kan anklaga er för att arbetslösheten nu
vänder uppåt därför att så är det när konjunkturen går
upp och ned. När konjunkturen går upp minskar ar-
betslösheten, och när den går ned ökar arbetslösheten.
Det är svårt för varje regering och varje politik att
undvika detta. Däremot kan ni anklagas för den pas-
sivitet som ni visat under högkonjunkturen.
Vi lämnar nu en högkonjunktur bakom oss med
en rekordhög arbetslöshet. Vi har aldrig i en hög-
konjunktur haft en så hög arbetslöshet som den vi nu
lämnar bakom oss. Det är också så att vi har en ar-
betslöshet som är större än vad ni själva vill erkänna
och tala om. Räknar man samman den öppna arbets-
lösheten, människor i åtgärder, deltidsarbetslöshet
och den latenta arbetslösheten hamnar vi på drygt
14 %, men ni räknar bara mellan en tredjedel och en
fjärdedel av de arbetslösa. Detta ledde också till att ni
på er partikongress triumferande kunde säga: Vi har
besegrat arbetslösheten.
Detta, fru talman, är skamligt gentemot de männi-
skor som det gäller, och det är också ekonomiskt
ansvarslöst. Hade finansministern nu varit här skulle
han ha kunnat ta ställning till dessa frågor. Jag hade
kunnat fråga honom hur man med en rekordhög
arbetslöshet från en högkonjunktur - en arbetslöshet
som är tre eller fyra gånger större än man själv vill
erkänna - kan hävda att arbetslösheten är besegrad?
Dessutom stiger arbetslösheten nu, med de effekter
som det har för segregation, utanförskap och männi-
skors sociala trygghet och med de effekter som det
har för Sveriges förmåga till tillväxt, till att skapa
välfärd.
Fru talman! Socialdemokraterna har svikit i frå-
gan om arbetslösheten. Det får konsekvenser för
människor och för vårt samhälle, och det kommer att
få konsekvenser för de offentliga finanserna och för
den ekonomiska utvecklingen och välfärden i vårt
Sverige.
Ni har svikit när det gäller segregationen. I början
av 90-talet var ungefär en tredjedel av de människor
som bodde i de mest utsatta områdena arbetslösa. I
dag när vi går in i ett nytt decennium är två tredjede-
lar arbetslösa, men ni säger att ni har besegrat ar-
betslösheten. När ni säger detta säger ni också: Vi har
ingen mer politik att föra.
Det är ju inte bara så att ni förtränger och för un-
dan dem som är arbetslösa ur er statistik och er poli-
tik, utan det är också så att ni därmed ställer er passi-
va inför vad som är ett av vår tids största samhälls-
problem.
Fru talman! Inte nog med detta: Sedan år 1997 har
sjukfrånvaron mer än fördubblats. Det innebär - sett
till motsvarande antal personer i arbete - att ungefär
drygt 240 000 människor har tillkommit vad gäller
sjukfrånvaron. Det motsvarar alltså ungefär 5 % av
arbetskraften. Hade vi haft samma sjukfrånvaro som
1997 hade alltså arbetslösheten legat ännu mycket
högre. Den sysselsättningsuppgång som ni skryter
med att högkonjunkturen har gett beror till den domi-
nerande delen på ett av de största misslyckandena i
den förda politiken, nämligen den snabbt accelere-
rande sjukfrånvaron. Det är skamligt att ni skryter om
denna utveckling.
Fru talman! Vi ser nu en regering och en politik
som har misslyckats med ett antal olika grundläggan-
de utmaningar. Tillväxtpolitiken har i stället präglats
av passivitet. Arbetsmarknaden har inte präglats av
reformer och förändringar. Statsfinanserna har i
praktiken hamnat i en situation där de saneringsinsat-
ser som präglade 90-talet har återställts, och vi har i
dag en snabb utveckling av utgifter där utgiftstaken
får bli utgiftsmål och där utgiftstaken nu för första
gången ställs på prov i en lågkonjunktur. Där har ni
redan börjat tricksa.
Ni har också misslyckats med att skapa bättre
villkor för människor att själva forma sin välfärd, och
ni har misslyckats med att skapa bättre förutsättningar
för företagande. Det här ser vi mycket tydligt komma
till uttryck i den politiska debatten. När en minister
och en utredare säger att det i grunden är bra att det
försvinner jobb från Sverige bygger det på föreställ-
ningen att det kommer till jobb till Sverige. Men så
sker inte. När vi hör ledande socialdemokrater tala
om att AP-fonderna genom politiska beslut måste
börja investera i Sverige är det ett uttryck för att vi
inte har ett näringsklimat och ett företagsklimat som
leder till investeringar i tillräcklig utsträckning. Det är
därför vi också har en utveckling med en sjunkande
krona och en allt svagare tillväxt gentemot andra
länder. Ni ser tecknen, men ni vågar inte tala om
dem. I stället vill ni genom konstlade former skapa
investeringar genom politisk styrning av AP-
fonderna.
Fru talman! Socialdemokratins problem har
kommit att bli att man är en motståndsrörelse mot allt
det nya, mot alla de reformer som kan ge Sverige
tillväxtkraft och människor ökad välfärd. Nyligen har
ni genomdrivit en partikongress som i grunden bara
handlade om hur man ska förhålla sig till de reformer
för ökad frihet och valfrihet som borgerliga partier
föreslår - ska man förbjuda dem, ska man motverka
dem, ska man tillåta dem lite grann eller ska man
välkomna dem? I grunden har man fyllt den roll som
en motståndsrörelse som man har fyllt under 80-talet
och 90-talet.
Titta lite grann på de kommuner som allra mest
har följt den socialdemokratiska agendan, där den har
styrts som allra längst, där ni har haft makten mest
oprövad, där ser vi också att människorna har minst
valfrihet, där är skatterna högre, jobben färre, nyfö-
retagandet mindre, köerna längre. Jag skulle vilja
ställa frågan till Jan Bergqvist, som definitivt har den
fördelen gentemot finansministern att han befinner
sig i den här lokalen: Hur förklarar ni att det i de
kommuner där ert motstånd mot reformpolitiken har
varit som mest framgångsrikt går som sämst, männi-
skor flyttar därifrån? Men i de kommuner i Sverige
där reformpolitiken har gett människor mera valfri-
het, mera välfärd, lägre skatter, mera nytt företagande
och dit människor flyttar styr andra. Jag tycker att det
är en intressant fråga därför att det har att göra med
synen på reformpolitiken över huvud taget.
Fru talman! Vi ska i dag ta ställning till en bud-
getpolitik som vänstermajoriteten står bakom och
som i grunden innebär att man förstärker de gamla
systemen, de gamla strukturerna, som bygger på att
man anser sig ha bekämpat arbetslösheten, anser sig
ha gjort vad som ska göras med de offentliga finan-
serna och som innebär att man är nöjd med tillväxt-
kraften i den svenska ekonomin, att man är nöjd med
den välfärd som människor har.
Mot detta står en framtidsallians för att skapa en
ökad frihet för de enskilda medborgarna. Vi har, som
framgår av den gemensamma borgerliga reservatio-
nen, en utgångspunkt att staten ska vara stark där
staten ska finnas och där staten är unik. Vi slår vakt
om änkor som ska få det stöd de ska ha. Vi slår vakt
om handikappade, vi ser till att det kan byggas i det
moderna samhället förutsättningar för en växande
välfärd. Vi slår vakt om rättstryggheten. Men vi säger
också att vi ska ha lägre skatter, vi ska se till att låg-
och medelinskomsttagare får den sociala trygghet
som högskattesamhället förnekar dem. Vi säger att
det ska råda konkurrens och valfrihet inom samhälls-
livets alla olika områden för att sätta medborgarna i
centrum men för att också skapa den vitalitet som ett
modernt samhälle behöver för att kunna hävda sig.
Vi vill ha en vital och jämställd arbetsmarknad,
och vi föreslår en lång och omfattande agenda för att
göra detta. Vi tar kampen mot sjukfrånvaron därför
att den är oacceptabel socialt sett, den är oacceptabel
för de offentliga finanserna och den är oacceptabel
för att Sverige ska kunna möta framtiden med den
arbetskraft och det utbud av människor som behövs.
Vi tar fasta på en ny tids förutsättningar både när
det gäller globaliseringen och när det gäller demogra-
fin. Vi gör vad vi kan för att Sverige ska vara konkur-
renskraftigt inom företagande och kunskap. Vi ut-
vecklar sammansättningen genom de offentliga finan-
sernas inriktning så att vi stärker stat och kommun
inom de områden där stat och kommun är unika, men
vi begränsar det offentliga till de områden som är
gemensamma för att i stället stärka medborgarna.
Där ni är nöjda, där ni inte vet vad ni vill eller där
ni inte kan komma överens, inte orkar eller vågar
förändra, där ni i stället pumpar in pengar i gamla
strukturer öppnar vi upp välfärden för människors
egen valfrihet. Där öppnar vi upp vårt samhälle för
människors företagande. Där sätter vi målet att öka
tillväxtkraften i den svenska ekonomin med drygt
3 % - inte för att det är siffrorna som är det viktiga
utan för att vi vet att det är så vi lägger grunden för en
solid välfärd, trygga pensioner, förmågan till en god
sjukvård och en vardag för människor som präglas av
trygghet och kontroll över det egna livet.
Där går en skiljelinje. Där ni försvarar de gamla
systemen, är nöjda med det som är, där vill vi föränd-
ra och reformera. Mot en passiv politik står en aktiv
och vital reformpolitik. Det är den skillnaden vi ska
debattera i dag, och det är skiljelinjen som också
kommer att gälla inför det kommande valet.