Fru talman! Ärade ledamöter och åhörare! Det
finns ingen som bor i Sverige som inte påverkas av
konjunkturen. Alla svenskar som arbetar funderar
över hur det går för företaget. Alla som är beroende
av vård och omsorg funderar över hur det ska gå med
den delen. Alla familjer funderar över hur det ska gå
med familjeekonomin.
Sveriges ekonomi är dessutom en liten ekonomi.
Den är väldigt öppen för internationella influenser
och mer konjunkturberoende än de flesta andra län-
ders.
Samtidigt håller Sverige på att klyvas regionalt
och socialt. I propositionen talar regeringen om till-
växt och rättvisa, men i praktiken hämmas tillväxten,
klyftorna vidgas och jämställdheten går åt fel håll.
Många människor får stå vid sidan av utveckling-
en genom att de t.ex. inte får tillgång till arbetsmark-
naden. Bidrags- och skattesystemen låser in dem i en
fattigsdomsfälla, vilket särskilt gäller kvinnorna.
Dessutom har de regionala skillnaderna ökat. Rege-
ringen har alltså gjort politiskt dubbelfel under den
högkonjunktur som just har passerat - de sex år man
kunde ha gjort så mycket mera bra saker.
Dels har regeringen inte förmått att driva igenom
de strukturella förändringar som gör svensk ekonomi
mer robust och mindre känslig för internationella
konjunktursvängningar, dels har regeringen inte för-
mått göra alla delaktiga i den goda utveckling som
har varit. I budgetpropositionen föreslås tyvärr inte
heller några åtgärder som tar tag i dessa allvarliga
strukturfel och minskar statsfinansernas konjunktur-
känslighet.
Jag uppskattar därför tydligheten hos den samlade
oppositionen när vi tillsammans slår fast ett över-
skottsmål om 2 %, ett tillväxtmål om 3 % och gemen-
samt betonar vikten av att sänka utgiftskvoten, sänka
skattekvoten och amortera på statsskulden. Det är
viktigt för stabiliteten, och det är viktigt för tilltron
till svensk ekonomi.
Med ett samhälle med livskraft, livskvalitet och
självbestämmande som mål för människorna, måste
vi hitta andra lösningar för att garantera tryggheten.
Vi föreslår därför från Centerpartiets sida reformer på
några viktiga områden: skolan och den högre utbild-
ningen, skattesystemet, företagande, arbetsmarkna-
den, regionalpolitiken och kommunikationerna och
vården, skolan och omsorgen.
Fru talman! Jag ska ta upp några av de områden
som bekymrar mig särskilt i den utveckling och den
situation vi har nu. Det är arbetsmarknaden, företa-
gandet, sjuktalen, de sociala klyftorna, skolfrågorna
och regionalpolitiken.
Jobben är ofantligt viktiga. Att hålla arbetslöshe-
ten nere är viktigt inte bara för den enskilda männi-
skan utan också för hans eller hennes familj - och det
är ofantligt viktigt för den svenska ekonomin.
Trots en sjunkande arbetslöshet från en extrem
toppnivå går vi ändå in i lågkonjunkturen med dub-
belt så hög total arbetslöshet som vi hade när vi gick
in i den förra lågkonjunkturen. Det är oerhört be-
kymmersamt. Nu ser vi redan de första tecknen. Ar-
betslösheten har börjat öka och sysselsättningen sjun-
ker enligt de allra senaste dagarnas rapporter.
Så går det att fundera på arbetslöshetens konsek-
venser för den som är arbetslös. Trots att arbetsmark-
nadsutbildningar kostar tre gånger mer än motsvaran-
de gymnasieutbildningar fungerar de inte bra. Jag har
nästan aldrig träffat en människa som har genomgått
en arbetsmarknadsutbildning och som har sagt att
man har varit oerhört nöjd och att man har fått en ny
start och nya chanser. Nästan aldrig! Jag har träffat
oerhört många människor som har sagt att de känner
sig maktlösa, illa behandlade, inte får bestämma över
sin framtid, att de slösar bort sin tid - och de undrar
vad detta ska vara bra för.
Detta är ett stort misslyckande som kostar pengar,
som kostar livskvalitet för människor, som är förned-
rande och gör att människor tappar sugen totalt. Vad
har regeringen gjort åt detta? Ingenting.
Vi i Centerpartiet säger att det måste finnas tre
vägar in i arbete, nämligen gymnasieutbildning för
alla som inte har det, högkvalitativa arbetsmarknads-
utbildningar som leder till jobb och en möjlighet för
de arbetslösa att komma i närkontakt med företagare
själva genom övergångsarbetsmarknader av olika
slag. De ska få en möjlighet att komma runt på ar-
betsplatser, och till slut fastnar de i jobb. Det blir en
kardborreeffekt. Det finns projekt som har bevisat att
det faktiskt är så i verkligheten. Så skulle vi vilja ha
det för att kunna ge livskraft, livskvalitet och självbe-
stämmande åt dem som är arbetslösa.
Hur skapas nya arbetstillfällen? De allra flesta
skulle säga att det sker genom ett bra företagsklimat.
När den analysen är gjord ska man sätta i gång med
åtgärder och ta tag i frågorna. Men regeringen och
näringsministern klarar inte detta. Regler och byrå-
krati har inte minskats. Simplexgruppen står stilla.
Ingenjörsvetenskapsakademien påpekade i går kväll
att det skapas 5 000 sidor nya regler varje år - till-
sammans med de gamla som man ska hålla reda på.
Det är en nästan omänsklig situation.
Orättvisorna mot företagarna finns kvar. En små-
företagare som vill vara föräldraledig får sin ersätt-
ning uträknad på årets alla dagar i stället som för
löntagare på årets 220 arbetsdagar. Det svider. En
småföretagare som får lagret stulet får betala moms
på det stulna. Det svider. En person som är gift med
en fåmansföretagare, men som arbetar med något
annat på en helt annan arbetsplats, får inte arbetslös-
hetsersättning om hon eller han blir arbetslös. Det
svider. Det är inte konstigt att nyföretagandet går ned
när vi i stället borde ha ett ökat företagande för att
skapa tillväxt och jobb.
Vad gör regeringen åt detta? Inget. Vi föreslår
förändringar på dessa områden, och vi föreslår dess-
utom en nedsättning av arbetsgivaravgiften på 10 %
på lönesummor upp till 2 miljoner, eller 300 000 för
egenföretagare. Då tar vi bort en del av tröskeleffek-
terna för att skapa nya jobb och anställningar. Vi
diskriminerar inte olika sorters företag, som finans-
ministern faktiskt föreslog i sitt tal på s-kongressen.
Vi ser till att arbetsplatser behandlas lika i det fallet,
offentliga som privata.
Ett annat stort område som är extremt bekymmer-
samt är förstås sjuktalen. Svenska folket blir allt sjuk-
are. Dagens arbetsliv med stress och höga krav, svå-
righeterna att kombinera arbetsliv med familj, för
många en ekonomisk stress, ger många dålig hälsa.
År 1998 betalades sjukpenning för 20 miljarder
kronor ut. Nästa år tror man att det blir 50 miljarder
kronor. Det här har varken vi själva, staten eller de
enskilda råd med. Allra värst drabbar detta ensamma
mammor som har dålig ekonomi, som inte har råd att
gå till doktorn, som inte har råd att lösa ut sin medi-
cin, som inte har råd att gå till tandläkaren. Då drab-
bar det som en förbannelse också deras barn, som
presterar sämre i skolan trots allt vad dessa enaståen-
de mammor försöker göra - och de får sämre hälsa.
Det här är en utveckling som har fullständigt ga-
lopperat fram under denna period. Ansvaret för det
ligger hos regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Ingen annan kan ta det ansvaret. Det är inget man får
smita ifrån.
Rehabiliteringsmedlen tar slut på försäkringskas-
san, för en del kassor redan efter första kvartalet, för
de flesta kassorna efter ett halvår. Sedan får de som
behöver hjälp vänta till årsskiftet innan de kan få
hjälp med rehabiliteringspengar.
Nu är det så illa att personalen på försäkringskas-
sorna sjukskriver sig i långa banor för de inte orkar
med att inte kunna hjälpa människor, för att ärenden
läggs på hög och för att väntetiderna växer.
Av de långtidssjukskrivna är det bara 14 % som
har fått ett telefonsamtal under de första tolv måna-
derna. 14 % har fått minimun ett telefonsamtal! Det
är rehabilitering i dagens socialdemokratiska Sverige
- trots att varje satsad krona på rehabilitering enligt
flera rapporter och flera projekt ger 9 kr tillbaka sam-
hällsekonomiskt. Det är skandalöst!
Någonting måste göras. Vi föreslår att första ste-
get kan vara en rehabiliteringsgaranti så att männi-
skor faktiskt får hjälp att komma i arbete. Inom tre
månader ska de ha fått hjälp med sin rehabilitering.
Så tycker vi att det ska vara.
Man skyddar systemet i stället för att hjälpa män-
niskorna. Vi har nu en jättediskussion om att myn-
digheter ska kunna samarbeta, förenkla och gemen-
samt använda en liten del av sina pengar och en stor
del av sin energi för att hjälpa människor i de s.k.
Finsamprojekten. Det tycker jag är bra, och det tycker
säkert ni som lyssnar också är bra. Inte alla. Social-
demokraterna och moderaterna har hittills sagt nej till
detta. De vill värna systemet i stället för att hjälpa
människan, till en kostnad av mer byråkrati och mer
skattepengar.
Ändra er! Se människan och genomför Finsam,
projekt för praktisk samordning för bättre livskvalitet,
i hela Sverige så att alla kan få fördelen av det.
Jag skulle också vilja ta upp de sociala klyftorna,
särskilt därför att många av dem som har fastnat i
fattigdomsfällorna är kvinnor. Oftast handlar det om
kvinnor som arbetar i den offentliga sektorn. De har
lägre löner och högre sjuktal än andra grupper.
Mycket beror det på lönesättningen, men det beror
också på det som jag har pratat om här, arbetsskador
och rehabiliteringsinsatser.
Det allra största sveket är kanske i alla fall att ef-
ter en tung och slitig arbetsinsats beskattas dessa
grupper mest av alla grupper och mer än i alla andra
OECD-länder. Många människor kan inte leva på sin
lön, och det är också det som visar sig i kostnader för
socialbidrag, i sjukskrivningar och i hur deras barn
har det.
Regeringen pratar om skattesänkningar, faktiskt
nästan lika mycket som Centerpartiet, men fördel-
ningsprofilen är helt olika. Det krävs att man ser
bakom retoriken och läser materialet, för då syns det
tydligt. Det finns diagram i finansplanen som visar
fördelningsprofilen i höstens förslag. Det finns redo-
gjort för regeringens skattesänkningsförslag, som ger
70 kr sänkning till gruppen med de lägsta inkomster-
na och 700 kr sänkning till gruppen med de högsta
inkomsterna. Det är samma teknik och samma sätt att
resonera som har gett ökade löneskillnader mellan
män och kvinnor de senaste tre åren och som har gett
ökande sociala klyftor.
Den samlade oppositionen har i sin reservation
påpekat att den politik som ger låg- och medelin-
komsttagare lägre skatter ger ökade möjligheter till
social trygghet. Centerpartiets förslag är att vi ska
införa ett skatteavdrag för alla på 10 000 kr och dess-
utom ett förvärvsavdrag på 10 800 kr. Det skulle i ett
slag lyfta de allra flesta ur de fattigdomsfällor som de
i dag sitter fast i.
Vi har också i vår motion föreslagit en barnbilaga,
därför att vi tycker att det är viktigt att analysera
dagens politik ur ett barnperspektiv. Det har utskot-
tets majoritet - Socialdemokraterna, Vänsterpartiet
och Miljöpartiet - avstyrkt med motiveringen att
detta krav på en barnbilaga "måste dock anses under-
ordnat kravet att redovisningen blir så aktuell och
genomarbetad som möjligt". Därför ingen barnbilaga
- har ni hört?
Jag ska ta upp ett ämne till, och det är skolan, som
kanske är det allra största misslyckandet. Av en års-
kurs svenska barn - eller ungdomar, när de slutar nian
- på drygt 100 000 är det runt 10 000 som inte får
fullständiga betyg och som kommer ut ur skolan med
krossade drömmar om framtiden. Det är 10 000 kros-
sade drömmar varje examensvecka varje år.
Vi föreslår åtgärder på tre områden: elevens rätt
till kunskap, lokal makt och fler lärare. Det är i dag
dags att sluta tillsätta grupper och utredningar och
passivt se hur kvaliteten minskar och mobbningen
ökar, och i stället ta itu med de problem som finns när
det gäller skolan.
De regionala klyftorna ökar, fru talman. Ett mått
på regeringens handlingskraft är det som jag alltid
brukar ta upp, den digitala allemansrätten. Närings-
ministern lovade anslutning för 98 % av alla hushåll,
och det skulle vara klart nu till årsskiftet. I dag har
man sänkt kravet på vad bredband är, och man har
dessutom bara anslutit en tiondel, 9,8 %. Så fungerar
regionalpolitiken i dagens socialdemokratiska Sveri-
ge.
Därför, fru talman, föreslår vi från Centerpartiet
en rad reformer på dessa områden för att ge livskraft
åt människor och företag i hela landet, för att ge liv-
skvalitet åt de människor som upplever att de inte har
det nu och för att ge självbestämmande åt de männi-
skor som känner att de inte får vara med, varken att
lösa de stora samhällsproblemen eller välja i sitt eget
liv mellan olika alternativ. Majoriteten har valt att
göra tvärtom och avstyrker våra förslag.
Jag yrkar därför bifall till reservationerna 1, 3, 14
och 23.