Herr talman! Låt mig från början deklarera att jag
i den här frågan inte företräder Folkpartiets
partilinje, utan kommer att yrka bifall till utskottets
majoritetsskrivning. Jag beklagar att jag inte har
varit mer framgångsrik i att övertyga mitt eget
parti, även om det finns en stor minoritet i gruppen
som också kommer att stödja det här yrkandet.
Jag tänker inte heller ägna mig åt partipolitiska
angrepp, utan försöka ge de tungt vägande skäl som
jag tycker finns för att förorda en kriminalisering av
innehav av barnpornografi.
I tidningen kunde vi i dag läsa om ett nytt beslag.
Ett till synes helt normalt par hade i sin ägo ett stort
antal filmer, 3 000 kunder och 5 000 beställningar.
Det här kommer som ett utflöde av den utredning
som har gjorts i Norrköping. Vad man ytterligare
kommer att hitta vet vi ingenting om, men
uppenbarligen är det vi nu bevittnar toppen av ett
isberg. En del av ökningen, både i vår
uppmärksamhet och i förekomsten, kan mycket väl
bero på den tekniska utvecklingen.
Straffskärpningar har skett och det är utmärkt.
Men de troligen effektivaste medlen har utskottet
inte lyckats samla sig till. Då tänker jag på en snabb
kriminalisering av innehav och en skärpning av
spridningsrekvisitet.
Varför är det nödvändigt med en kriminalisering?
Vi har två mycket viktiga principer som står emot
varandra. Det är skyddet för barnen och det är
skyddet för tryck- och yttrandefriheten. Vi har
principen att innehav aldrig är kriminaliserat i
Sverige, oavsett vilka vidrigheter eller vilken
smörja det handlar om är ett innehav inte
kriminaliserat. En sådan regel skulle innebära att vi
gör ett genombrott i vår grundlagsstiftning.
Det har hävdats att det skulle finnas risk för
spridning. Hur stor är den risken? Det sägs att har
man gjort ett sådant här ingripande en gång så kan
man göra det flera gånger. Varför skulle en
kriminalisering bli unik i just det här fallet? Jag
anser för min del att sexuella övergrepp mot barn
står i en särställning och är ett betydligt allvarligare
brott än de andra som är uppräknade i tryck- och
yttrandefrihetsgrundlagarna, som uppvigling,
förtal eller hets mot folkgrupp. Det tycker jag av
följande skäl:
När barn utsätts för övergrepp av det här slaget vet
vi genom forskning att de blir skadade för livet.
Forskningen visar också att de barn som utsätts för
sexuella övergrepp har svårare att urskilja var
gränsen mellan det tillåtna och det otillåtna går och
därför också löper större risk att som vuxna utsätta
nya barn för samma övergrepp. I det här avseendet
har alltså samhällets vuxna ett särskilt ansvar för att
skydda barnen. Jag anser därför att sexuella
övergrepp och sexuell tortyr, som det handlar om i
de här alstren, aldrig kan jämföras med någonting.
Det är vår moraliska skyldighet att vidta alla
tillgängliga medel för att skydda barnen.
Det är inte tillräckligt utrett, säger man också.
Justitie- och konstitutionsutskotten hade en
gemensam utfrågning. Den visade att den
utredning som man anser behöver göras för att
klarlägga problemen och riskerna redan finns.
Riksåklagaren ansåg att det behovet var
tillgodosett. När man pressade dem som ropade på
mer utredning på preciseringar kunde de inte
presentera sådana. Man talade i generella termer.
En annan fråga som är aktuell är: Är en
kriminalisering ett effektivt medel? Man har velat
göra gällande i debatten att så inte skulle vara
fallet. Vid den utfrågning jag hänvisade till fick vi
klart besked om att en kriminalisering skulle vara
ett verkningsfullt medel. Justitiekanslern sade t.ex.
som svar på frågan om innehavsförbud skulle vara
ett effektivt medel i rättstillämpningen: ''Den
frågan vill jag besvara med att jag tror på det.''
Även riksåklagaren anser att det här är ett effektivt
medel. Han ger flera exempel på hur lagstiftning på
ett mycket verkningsfullt sätt påverkar svenskars
beteeende. Han menar alltså att svenskar är
påverkbara med lagstiftning och menar att
kriminalisering naturligtvis också i det här fallet
skulle få till effekt att vi skulle få en starkare spärr
mot innehav och även mot produktion. En
kriminalisering skulle vara effektiv också när det
gäller att bekämpa export och import av de här
alstren.
Man talar om att det är svårt att dra gränser och att
föra bevisning. Det har aldrig varit lätt att göra
sådana här avgränsningar. Det är inte heller någon
som har påstått att det i det här fallet skulle vara lätt
att dra gränser.
Men tidigare har ju aldrig det faktum att det skulle
vara svårt att hitta avgränsningar och bevisningar
hindrat en lagstiftning som man har ansett vara
oerhört väsentlig.
Jag vill citera vad riksåklagaren sade vid utskottets
utfrågning: ''Det är klart att det uppstår
bevissvårigheter. Att det är svårt att bevisa är inte
ett skäl mot att kriminalisera. Tvärtom är det ofta
så, att vi känner särskilt stort ansvar inför de brott
vi har svårt att bevisa, eftersom vi måste reagera
med kraft och avståndstagande i de få fall som
uppdagas.''
Med hänvisning till dem som visligen visar ansvar
mot dem som har att förete bevisningarna säger
riksåklagaren: ''Med all respekt för den välvilja
som ligger bakom vill vi ha ett besvärligt bevisläge.
Det kräver rättssäkerheten, och det kräver vårt
eget intresse av att driva en verksamhet som vi
verkligen tror på.'' Detta var alltså riksåklagarens
syn på hur man skall övervinna eventuella
svårigheter i bevisföringen.
Vi kan också se hur utvecklingen inom detta vidriga
område, om vilken vi inte har några delade
meningar, går mot allt grymmare våldsinslag.
Barnpornografi, som förr kunde bestå av bilder av
poserande nakna barn, har i dag utvecklats till
utdragna skildringar av sexuell tortyr av barn, från
spädbarnsålder och uppåt.
Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt att
på ett mycket enkelt sätt sprida dessa bestialiska
skildringar över hela jordklotet. Dessutom kan
varje mottagare, på bråkdelen av en sekund, ändra
någon liten del av bilden eller filmen så att just hans
exemplar blir unikt. På så sätt har man snabbt gjort
det omöjligt för samhället att ingripa och bestraffa
på grundval av både innehav och spridning av
bilder. Samtidigt vet vi att pedofilerna regelmässigt
använder den här sortens skildringar för att inbilla
sina offer att detta är ett naturligt sätt för barn och
vuxna att umgås.
Kritik har framförts mot förslaget att tillämpa en
snabbare behandling med hänvisning till att frågan
inte skulle vara tillräckligt utredd och att
snabbehandling bara skall användas i frågor av stor
principiell räckvidd. Inte ens Lagrådet har funnit
att skyddet mot barnen kan vara av stor principiell
räckvidd, och jag måste bara beklaga detta.
Jag vill påminna om att det i regeringsformen står
att niomånadersregeln får frångås om KU med fem-
sjättedelsmajoritet medger detta. KU är alltså fullt
suverän att använda möjligheten att med fem-
sjättedelsmajoritet fatta snabbare beslut i
grundlagsfrågor. Regeln finns där. Den finns där
som en säkerhetsventil att användas när det finns
tillräckliga skäl.
Jag tycker nog att de avslöjanden som har gjorts
både när det gäller beslag och annat men också den
tekniska utveckling som har skett visar att det finns
ett behov av möjligheten att fatta snabbare beslut.
Jag vill också peka på det otroliga engagemang som
finns i vårt land. Aldrig någonsin har jag mött ett
så stort engagemang från alla håll i landet. Här har
tidigare redovisats de namnunderskrifter och brev
som vi har fått. Det är oerhört angeläget att
engagemanget nu fortsätter, eftersom vi med det
beslut som vi nu kommer att fatta inte kommer att
ha möjlighet att göra någonting förrän kanske 1999
eller 1998. Det kommer att behövas ett
engagemang också i fortsättningen för att vi skall nå
bättre framgång i beslutet om kriminalisering nästa
gång det blir aktuellt.
Herr talman! Sammanfattningsvis finns det en lång
rad skäl för kriminalisering av innehav och för att
använda möjligheten till en snabbare lagstiftning. I
valet mellan skyddet för barnen och skyddet för
pedofilerna, väljer jag skyddet för barnen. För mig
är det fullständigt obegripligt att vår grundlag skall
missbrukas till att skydda pedofilers rätt att inneha
skildringar av sexuella övergrepp mot barn.
Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets
hemställan i betänkandet.
I detta anförande instämde Karl-Göran Biörsmark
och Charlotte Branting (fp).