Fru talman! I betänkandet finns ett bärande tema
som bygger på att ett öppnare världspolitiskt klimat
ger utrymme för såväl individer som företag och
nationer att med sina idéer påverka för en friare värld.
Informationen kan fritt röra sig över gränserna. Det
har varit en politisk och kulturell revolution, inte
minst för de nära grannarna i Östeuropas tidigare
kommuniststater. Det slås vidare fast att det friare
flödet av varor, tjänster och kapital bidrar till att ska-
pa förutsättningar för tillväxt och välstånd. Vi noterar
också vikten av att respektera och vårda miljöns sär-
skilda förutsättningar, demokratins utveckling och att
mänskliga rättigheter värnas.
Globalisering är ett modernt uttryck som beskri-
ver att vi människor i världen kommit varandra när-
mare och att vi i högre grad påverkas av vad andra
gör på olika håll ute i vår värld. Jag vill ändå påstå
att globalisering i grunden är något positivt. Trots att
mycket återstår, bidrar globaliseringen successivt till
att öka och stärka utbredningen av demokrati som
styrelseform samt till att öka respekten för mänskliga
fri- och rättigheter.
Utifrån liberala utgångspunkter är det en självklar
insikt att demokrati och respekt för fri- och rättigheter
är en absolut grundval för att människor ska få möj-
lighet att forma sin tillvaro. Den sfären måste dock bli
större.
Rapporten Sveriges politik för global utveckling
har nyligen presenterats. Från Folkpartiets sida är det
mycket i den som vi välkomnar, eftersom vi har drivit
många krav som nu har fått en stark uppslutning. Det
är dock hög tid att omsätta dem i praktisk svensk
biståndspolitik.
Globaliseringen syftar till en allt friare världshan-
del där människor, företag och nationer ges lika möj-
ligheter att konkurrera och lägga grunden för ett allt
stabilare välstånd. Kampen för demokrati och för
frihandel gick självklart hand i hand. Där var liberaler
pådrivare men också andra framstegsvänliga krafter
och också den fackliga rörelsen. Det som skedde
under senare delen av 1800-talet och in på 1900-talet
innebar det stora demokratiska genombrottet för oss i
Sverige.
Världshandelsorganisationen, WTO, bygger på att
alltfler stater ansluter sig till ett gemensamt regelverk.
Även om det sker fördömbara återfall i protektionism,
som även de rikaste staterna i Europa och Nordame-
rika av och till gör sig skyldiga till, är WTO en stark
bas som kan främja en global handel. I förlängningen
kommer det självfallet också de fattiga och fortfaran-
de en del utestängda nationer till del. Den tillträdande
WTO-chefen från Thailand, som vi fick samtala med
när han för några veckor sedan besökte Sverige, be-
höver både stöd och uppmuntran i ett mycket viktigt
arbete.
Det är i och för sig inget nytt att vi människor har
en global samhörighet och att vi påverkas av hur
andra människor lever. För länge sedan fick vi det
klassiska Folkrörelse-Sverige, främst olika missions-
sällskap, som på tidigt 1800-tal gick i täten för en
internationell solidaritet. Det fick många ideella efter-
följare. Framför allt har Röda korset gjort världsom-
fattande humanitära insatser, men också senare tiders
fenomen som Amnesty och Läkare utan gränser är
exempel på det engagemang som finns i det svenska
samhället. De spelar en praktisk roll och ger framför
allt värdefulla opinionsbildande signaler - signaler
som också kom att ha en roll när den svenska bi-
ståndspolitiken växte fram på 50- och 60-talen. In-
tressant är att konstatera att det är de ideella frivilli-
gorganisationerna som har bildat skola, då svensk
biståndspolitik har förändrats och förbättrats från den
lite stöddiga, ofta storskaliga verksamheten från bi-
ståndstidens start till en nu mer balanserad hållning.
Jag tror för egen del att en fortsatt utveckling till
ett småskaligt arbetssätt men också till en större när-
het och det som i genuin mening kan uppfattas som
ett medmänskligt syster- och broderskap är viktiga
delar också i den offentliga biståndspolitiken.
Den frivilliga biståndsverksamheten betyder
mycket. Först och främst är den viktig för att den ofta
kan bedrivas närmare folket i mottagarländerna än
vad en statlig biståndsverksamhet kan göra. I vissa
fall är frivilliga hjälparbetare den enda vägen att för-
medla utländskt bistånd. Dessa människor drivs av ett
starkt ideellt engagemang och åstadkommer ofta stora
resultat med förhållandevis små resurser. Den frivilli-
ga hjälpen är också viktig för att förankra den inter-
nationella solidariteten hos det svenska folket.
Folkpartiet anser att det är dags att stimulera ett
ännu kraftigare frivilligt resursflöde från Sverige till
behövande människor på andra kontinenter. Därför
anser vi att en avdragsrätt för gåvor till internationellt
biståndsarbete bör införas. En avdragsrätt av denna
typ finns i ett flertal andra länder, som Danmark,
Finland, Belgien, Holland, Frankrike, Kanada och
Amerika. En avdragsrätt för gåvor till internationella
biståndssatsningar är en verklig solidaritetssatsning,
t.o.m. viktigare än avdragsrätt för fackföreningsav-
gifter.
När jag började mitt riksdagsarbete, samtidigt som
vår enkammarriksdag startade, var vi många yngre -
inte sällan liberaler - som kände stor otålighet över
att det löfte som Sverige nyss gett i FN om att avstå
en hundradel av vår BNP i bistånd till utvecklings-
länderna då inte hade uppfyllts. Vi har några korta
perioder lyckats att komma upp i den hundradel som
vi så tydligt var inställda på i slutet av 60-talet och
vid 70-talets början.
När folkpartiledaren Ola Ullsten var biståndsmi-
nister, 1978, nådde vi upp till det svenska målet om
1 % av BNI i bistånd. Vi kan nu, snart 25 år senare,
konstatera att vi ligger långt under den nivån. Det-
samma gäller för den övriga delen av den rika världen
som gav samma generösa löften.
I de här frågorna har inte Socialdemokraterna va-
rit de mest progressiva. Inte sällan har de tillsammans
med bakåtsträvande krafter bromsat utvecklingen att
komma upp till löftesnivån. Det känns annars, fru
talman, hoppfullt att de i de socialdemokratiska leden
numera driver på i frågan. Och det var ett välkommet
uttalande av vår handelsminister att han känner sig
besvärad av att vi inte har nått de biståndspolitiska
målen - mål som alltid varit med i de politiska hög-
tidstalen men som inte alltid har blivit en realitet.
Bertil Persson påminde nyss också om att de få gång-
er då vi har nått enprocentsmålet har det varit under
borgerliga regeringar. Nu vill jag, fru talman, inte
påstå att det är det enda skälet att skifta regering, men
vi borde gå betydligt snabbare fram för att komma
upp i vårt snart 35 år gamla löfte. Det betyder inte
bara en större insats från svensk sida. Det är framför
allt en viktig signal till andra länder med kapacitet att
ta ett större ansvar för sin andel av biståndsinsatsen.
I början av denna vecka samlades Nordiska rådet i
Reykjavik. Det är 50 år sedan det nordiska samarbetet
inleddes i den formen. Temat för mötet på Island var
"Nordisk demokrati 2020". Men vår debatt ägde i hög
grad rum mot bakgrund av den historiska framgång
som återskapandet av de tre självständiga baltiska
demokratierna vid sydöstra Östersjöns stränder har
inneburit. Försiktiga steg mot demokrati har också
tagits i Ryssland. Intressant är att konstatera den
utveckling som har ägt rum med företrädare för olika
ryska delområden som från att för tio år sedan varit
förtegna, hemlighetsfulla och i dubbel mening svår-
tolkade blivit öppna. Vi talar i princip samma språk.
Varje land har sina historiska och kulturella förut-
sättningar för vilken modell de väljer på vägen mot
demokrati och internationell solidaritet. Vad vi i Nor-
den kan bidra med är en öppenhet och ett samförstånd
som präglat vår samhällsutveckling under snart ett
sekel. Våra erfarenheter av hur vi i Norden löst
gränskonflikter borde kunna stå modell för andra
delar ute i världen. Men det som återigen är noterbart
är det breda folkliga engagemanget som burits upp av
det som vi kan kalla för Folkrörelse-Sverige. Därför
är det också en samhällelig uppgift att stimulera ide-
ella krafter till att vara med som ett starkt komple-
ment till offentliga insatser. De praktiska formerna
kommer säkerligen att skifta. Ett alltmer globaliserat
och starkt civilt samhälle med engagerade medborga-
re är en oerhört viktig, för att inte säga avgörande,
resurs för en fungerande demokrati.
Globalisering innebär att successivt riva de grän-
ser som alltjämt står i vägen för människors skapar-
kraft och vilja att forma sin framtid. Också här kan vi
i Sverige och Norden bidra med våra erfarenheter. Vi
behöver en mer öppen värld - en öppenhet som gör
att förtroende och vänskap kan växa och att handel
och välstånd kan utvecklas. Det är viktiga delar i att
nå en varaktig fred över hela vår värld. Men vi bör
också av och till besinna att vi har frågor som behö-
ver lösas även i vårt eget land och i vår egen närmiljö.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i
betänkandet med särskild tillstyrkan av den reserva-
tionen nr 8. Det är en reservation som särskilt lyfter
fram en praktisk modell för hur vi ska lätta på och
lyfta av skulderna för fattiga länder och för hur vi ska
bli framgångsrika när det gäller att bekämpa fattig-
domen i världen.