Herr talman! Jag tog mig för att undersöka vad
våra uppslagsverk egentligen säger om globalisering.
Det visade sig att jag fick gå till fem uppslagsverk
innan jag över huvud taget hittade ordet
"globalisering". Det fanns varken i Norstedts upp-
slagsbok, Bonniers Lexikon, Focus uppslagsbok eller
Svensk Uppslagsbok, men det fanns i Nationalency-
klopedin.
Jag tycker att det är ganska intressant. Det visar
sig att "globalisering" som ord, inte som begrepp, är
ganska nytt under det att globalisering i och för sig
har pågått i århundraden med olika intensitet. Det
råder tydligen en viss osäkerhet när man skriver ett
uppslagsverk om vad man menar med globalisering,
men det nämns t.ex. om kolonialismen, om den ac-
celererande takten, om råvaror mellan u-land och i-
land och om handel mellan i-länder osv. Och man
säger i slutet att det är mycket komplicerat. Det visar
också den här diskussionen, som jag tycker är mycket
öppen och bra. Jag tycker att det är ett spännande
betänkande som jag hoppas att fler läser. Och jag
hade hoppats att fler skulle delta i den här debatten,
för det här är ju ödesfrågor. Det är globala ödesfrågor
som vi diskuterar här i dag. Det är lite synd att det är
så tomt här och att debatten ligger på en fredagsmor-
gon. Det skulle egentligen vara lite mer tryck i det här
med ministrar och många deltagare, eftersom det är
stora frågor.
Vi läser in lite olika saker i det här med globalise-
ring, och vi lägger tyngdpunkten på olika områden.
Det märks i diskussionen här i dag. Men det är ju
olika världar som möts på något sätt i denna globali-
seringens tid. Så har det väl alltid varit, men det sker,
som sagt, med en högre intensitet. Kulturer och tradi-
tioner möts, och vi försöker förstå varandra på olika
sätt.
Informationen ökar ständigt. Det är ett fritt flöde
av idéer, varor, kapital, människor och kunskap, och
vi får det till oss via medier. Vi kan inte säga att vi
inte vet, åtminstone inte vi som lever i den utvecklade
delen och har tillgång till massmedier, TV, radio, IT
osv. Detta förs in i våra vardagsrum. Vi vet att det är
svält i världen, och vi vet att vi lever i lyx. Det känner
vi alla till. Ingen bör vara okunnig om detta. Som har
sagts här lever över tre miljarder på 2 dollar om da-
gen, alltså ungefär 20 kr, och mer än 1 miljard männi-
skor lever på 10 kr om dagen. Man kan liksom bara
försöka fantisera lite grann. Vad betyder det att leva
på 10 kr om dagen, inklusive allting? Det handlar
alltså om 1 miljard människor.
I betänkandet står också något som jag inte kände
till men som är en jätteintressant uppgift. Mer än
hälften av världens befolkning har aldrig talat i tele-
fon, och 90 % av världens befolkning har aldrig han-
terat en dator. Så vi andra tillhör de 10 % som hante-
rar datorer och den hälft av världens befolkning som
talar i telefon. 800 miljoner människor svälter i dag
när vi står här. Klyftorna är enorma. Detta leder na-
turligtvis till spänningar, antingen det är stora klyftor
inom ett land eller klyftor globalt. Det leder till krig
och terrorism, eftersom man har kunskap om detta.
Man kan vända på kuttingen och med fantasins hjälp
försöka sätta sig in i andras situation. Man kan tänka
på personer som lever på 10 kr om dagen och som
svälter och på att barnen dör. Om dessa personer får
information om att andra lever i en otrolig lyx kan de
ju börja fundera lite. Vilka tankegångar sätter detta i
gång hos den drabbade människan? Vad händer med
den människan?
Jag fick se detta så tydligt en gång när jag besökte
Johannesburg. Bara på tio minuters gångavstånd från
enorma lyxvaruhus med kristallkronor, blanka mar-
morgolv och dyra varor går man in i ett getto. Precis
sida vid sida lever de här kulturerna, och vi gör det
också globalt. Då måste vi som lever i den rika delen
av världen dra vissa slutsatser av detta.
Vad gör vi då? Vad kan vi göra åt detta? Jag har
tio punkter som jag skulle vilja ta upp. Jag hinner inte
beröra alla på tio minuter, men jag skulle ändå vilja
nämna dem och fördjupa mig i några.
1. Bistånd, hjälp och solidaritet.
2. Frihandel.
3. Demokrati och mänskliga rättigheter.
4. Utbildning.
5. Skuldavskrivningar.
6. Fungerande rättsväsende.
7. FN:s roll.
8. Hälsa.
9. Miljö.
10. Att känna ansvar för att utrota fattigdomen. Det
finns ju mål för detta.
På tal om mål: Det finns många tjusiga formule-
ringar i många vackra deklarationer, inte minst från
slutet av förra seklet, dvs. 1990-talet. FN har haft
många fina konferenser på många angelägna områden
- det sociala området, befolkningsfrågan, utbildnings-
frågan osv. Vi vet allt detta. Vi har alla fakta på bor-
det. Handlingen saknas. Här har naturligtvis vi som
lever i den rika delen av världen ett särskilt ansvar.
Ta t.ex. biståndet. Vi har i vackra och tjusiga
deklarationer här i kammaren och i FN lagt fast vissa
mål. Vi känner till dem, vi som diskuterar dem så
ofta. FN har sagt att 0,7 % av ett lands BNI ska gå till
bistånd av olika slag, och vi här har sagt 1 %. Men nu
säger vi att vi inte har råd. Sverige säger att vi inte
har råd att ge 1 % och behålla 99 % själva. Vi ger i
alla fall 0,7 %, men vi vet att det bara är fyra europe-
iska länder som gör det. Tyskland, Frankrike, Spani-
en, England och de andra säger: Vi har inte råd. Vi
kanske kan ge 0,2 % eller möjligtvis 0,3 %. Det är en
skam och något som borde stämma till eftertanke.
Frihandeln har berörts här. Det är ju inte så att bi-
ståndet kan klara detta. Biståndet kan inte ordna så att
det blir total rättvisa i världen. Det gäller inte bara
fördelningen. Den ska till, men den stora drivkraften
blir frihandeln. Det visar debatten här i dag många
exempel på, och där är vi överens. Det gäller att bryta
ned gränser, bryta ned tullar och handla med varand-
ra.
Demokrati och mänskliga rättigheter är också
viktigt. Vi får ingen uthållig utveckling utan demo-
krati.
Utbildning behövs för att förstå. Kunskap är vik-
tigt.
Att avskriva skulder till de mest skuldtyngda län-
derna skulle vi kunna göra mycket kraftigare insatser
för. En del sitter totalt fast i skuldfällan. Det spelar
ingen roll hur de agerar eller vad de gör; de måste
ändå betala enorma summor till den rika delen av
världen eftersom de har dragit på sig skulder. Då kan
man förstås säga att de får skylla sig själva som dragit
på sig dessa skulder, men där finns också västvärl-
dens agerande när dessa skuldberg har byggts upp.
Egentligen är detta också småpengar i den totala
ekonomin, dvs. om vi skrev av skulderna till de allra
fattigaste länderna.
Sedan måste vi ha en fungerande rättvisa, ett sys-
tem som gör att man kan hantera kriminalitet, brott
mot mänskligheten, krigsförbrytelser, folkmord eller
vad det vara må. Där har vi kommit en bit på väg
genom den internationella domstol som nu är på väg
att etableras. För detta krävs 60 ratifikationer, och
man skriver i betänkandet att det troligtvis kommer
att uppnås under första halvan av 2002. Ja, det har
redan uppnåtts. Man var på 56 i förra veckan. Sedan
kom tio länder i klump och skrev på, så nu är man
uppe i 66. Nu är det alltså verklighet.
Men precis som Lars Ohly här har sagt finns det
också ett stort hinder i arbetet, och det är USA. Om
USA nu försöker att sabotera detta ska de kritiseras
hårt för det. Jag tror inte att de kommer att klara det.
De kommer säkert att försöka, eftersom de själva är
rädda av olika anledningar. Men domstolen är ett
faktum. Den finns på plats. Man kommer troligtvis att
i september ha någon form av högtidligt öppnande,
och sedan ska den vara i gång nästa år. Det är ett steg
i rätt riktning.
Jag nämnde FN:s roll. Det är klart att FN måste
höja sin röst i världen. Men då fordras också kraft
bakom FN. Det är sorgligt att höra hur generalsekre-
teraren Kofi Annan står i denna talarstol och vädjar
om pengar som också är småpengar i det hela. Om
medlemsländerna betalade det de ska till FN skulle
FN ha ett helt annat klös, en helt annan kraft.