Herr talman! Jag förstår inte att strukturanpass-
ningsprogram har någon direkt koppling till en håll-
bar nivå. Vi vet att de här strukturanpassningspro-
grammen har kritiserats och att Världsbanken succes-
sivt har förändrat innehållet i dem och givit ett större
utrymme åt fattigdomsbekämpningen och de sociala
sektorerna. Man har särskilt markerat att de skuldav-
skrivningar som man får ska användas bl.a. för att
stärka de sociala sektorerna i samhällena.
Det skillnaderna gäller i den debatt som vi har fått
nu är om man totalt ska skriva av skulderna och vilka
konsekvenser det får, eller om man ska skriva av
skulderna till en sådan nivå att länderna kan hantera
dem. Med hantera menar man naturligtvis både att de
ska ha råd att betala tillbaka dem och att man ska ha
så mycket utrymme kvar att man kan utveckla de
sociala sektorerna.
Man har under resans gång nämligen lärt sig att
man haft en alltför liberal ekonomisk syn på skuldav-
skrivningar. Bara man fick ned skulderna skulle det
ordna sig. Med tanke på de stora sociala problem som
man haft i de extremt fattiga länderna har detta inte
varit ett realistiskt förhållningssätt utan man har suc-
cessivt fått anpassa sig.
Med detta har jag inte sagt att vi har anledning att
vara fullt nöjda ännu. Det finns mer att göra. Man kan
diskutera om villkoren fortfarande är för hårda. Det är
ett ganska långt program. Det tar sex år innan man
nått den s.k. slutpunkten för skuldavskrivningarna
inom HIPC-initiativet. Det är för lite pengar insatta i
det, framför allt från de stora ländernas sida. Det
finns många problem kvar att brottas med, men jag
tycker - om jag nu förstår Marianne Samuelssons
frågeställning rätt - att vi har sett en sådan förändring
som hon efterlyser när det gäller strukturanpassning-
en.