Herr talman! Världens tre rikaste personers sam-
manlagda förmögenhet överskrider den totala brutto-
nationalprodukten i världens 49 fattigaste länder. För
varje dollar som utvecklingsländerna får i bistånd
betalar de 13 dollar i skuldavbetalningar. Det är där-
för som det är så olyckligt att man i diskussionen om
globaliseringen inte på allvar tar upp tankar om eller
förslag till hur fattiga länder ska kunna bryta sig ur
beroendet av multinationella storföretag eller av rika
länder. De förslagen lyser med sin frånvaro, även i
Göran Lennmarkers resonemang.
Anledningen till det är kanske att man inte vågar
angripa den kvarvarande supermakten USA eller det
ekonomiska system som inte bara tillåter utan som
också understöder denna skeva fördelning av såväl
makt och inflytande som inkomster och förmögenhe-
ter. Därmed missar man också en möjlighet att föreslå
åtgärder för att komma till rätta med det avgörande
problemet med dagens internationaliserade värld, som
ingalunda är ny men som möjligtvis har gått in i en
ny fas. Det avgörande problemet är nämligen hur
fattiga människor och hur deras regeringar och länder
ska få ett större inflytande över handel och ekonomi.
Det kommer inte att ske utan att den rika världen får
dela med sig av sin makt och sitt inflytande.