Globalisering

Herr talman! Vi ska nu diskutera globalisering uti-

från ett betänkande från utrikesutskottet. Det är ett

mycket bra betänkande. Jag tror att det är ett av de

mer intressanta och gedigna som riksdagen har givit

ifrån sig i en så central och viktig fråga som globali-

seringen, dvs. systemet för hur världen tillsammans

ska utvecklas, hur relationerna mellan länder ska

utvecklas.

Globaliseringen är en mäktig kraft. Den växer sig

starkare dag för dag. Den främsta orsaken till det är

erfarenheterna från det förra århundradet, från 1900-

talet, som i stor utsträckning var anti-globaliseringens

århundrade, taggtrådens århundrade. I huvuddelen av

världen var en gräns något absolut. Det var taggtråd.

Det var minfält. Man kunde bli skjuten om man gick

över en gräns. Det var Berlinmuren. Det var hinder,

det var stopp. Det var det normala. Efter första

världskriget, brukar man säga, kom det stora genom-

brottet för isolationism och anti-globalisering. Man

blev rädd. Man stängde ute. Man höll borta.

De totalitära ideologier som växte fram i början

av 1900-talet, kommunismen, nationalsocialismen,

fascismen, byggde också hela tiden på att stänga ute,

hindra, stoppa. För kommunismen gällde det ju att

spärra av och förhindra den förhatliga kapitalismen.

Inom nationalsocialismen sågs marknadsekonomin

som något påhittat av judar och sedan dirigerat från

Wall Street. För fascismen var det staten som sattes i

centrum. Statsmakten var det centrala.

Det var inte bara den första halvan av 1900-talet

som det här gällde utan även den andra. Det är något

som vi i Sverige, Västeuropa och västvärlden kanske

inte såg. Vi var undantaget. Men det var så under

större delen av andra halvan av 1900-talet att det här

fortsatte. Inom det väldiga kommunistblocket, 40 %

av mänskligheten, var allting reglerat. Det var oerhört

svårt att röra sig över en gräns. All handel var cent-

ralstyrd och centralplanerad. För att en enskild män-

niska skulle kunna röra sig över en gräns krävdes

tillstånd på tillstånd. I Sovjetunionen hade man t.o.m.

inrikespass. Man måste ha tillstånd för att röra sig

mellan orter i samma land.

40 % av mänskligheten levde under detta decen-

nium ut och decennium in med förödande effekter.

Det var förnedring, fattigdom och social misär. Det

var rovdrift på människor och miljö. Och det var inte

bara det. Vi kan också se på andra delar världen, t.ex.

Indien, den indiska subkontinenten, den indiska soci-

alismen i kombination med feodalismen på landsbyg-

den. Man brukar ju säga att Indien har en konstig

kombination, med socialism i städerna, i den urbana

sektorn, och feodalism ute på landsbygden.

Indien var i och för sig en demokrati. Det är vik-

tigt. I den meningen var Indien viktigt i den del av

globaliseringen som handlar om idéerna. Men likväl

har den indiska halvön varit isolerad och inåtvänd.

Den har fortfarande stora problem att öppna upp sig

även om den har kommit en bit på väg.

I arabvärlden var det samma sak. Där hade vi t.ex.

den arabiska socialismen, som de flesta stora arablän-

der bekände sig till och som de fortfarande delvis

bekänner sig till. Så har vi feodalismen på den arabis-

ka halvön och så småningom kom också fundamen-

talismen. Allt det här handlar också om att stänga ute,

hålla borta idéer, hålla borta det oönskade.

Latinamerika var för 50 år sedan, i mitten av

1900-talet, framtidens kontinent. Till skillnad från

Europa, som då var krigshärjat, i ruiner och fattigt,

sågs Latinamerika som en fredlig kontinent med

stora, potentiella möjligheter. Tyvärr blev det i myck-

et en de potentiella möjligheternas kontinent. Fortfa-

rande är alla Latinamerikas länder u-länder. Även här

var det fråga om en instängdhet. Man kallade det

merkantilism. Det gällde att spärra av sig från om-

världen. Det gällde att ha höga tullmurar. Statsföretag

var det dominerande. Man skulle inte handla utan

man skulle skydda sig, dels från den mäktiga grannen

i norr, USA, dels också mot varandra.

Så har vi Afrika. Vilka förhoppningar det fanns på

1960-talet i samband med avkoloniseringen! Nu

skulle det ges en chans för Afrika att utvecklas och

komma bort från det imperialistiska systemet, som ju

också var ett regleringssystem. Främmande stats-

makter var herrar över länder.

Även här blev det ju en oerhört negativ utveck-

ling. Den afrikanska socialismen byggde på idén att

man skulle ha importsubstitution. Man skulle inte

handla med omvärlden. Man skulle bygga upp landet

och industrialisera sig för att inte vara beroende av

import. Man gjorde det som gjordes överallt; man

stängde ute sig från sina grannar och från världen i

övrigt.

Vi hade också apartheid i södra Afrika. Där hade

man liksom i Sovjetunionen inrikespass. Man fick

inte röra sig i landet. Det var förbjudet med parabo-

lantenner. Främmande idéer fick inte komma in. Man

fick inte rubba det egna tankesättet. Diktaturen vill ju

inte ha in idéer.

Det var faktiskt så att västvärlden var undantag.

Det som vi kanske uppfattar som normalt, detta att

handla med varandra och ha kontakter, var ett un-

dantag i världen. Det var Nordamerika, Västeuropa,

västra Stillahavsområdet och enstaka länder i andra

delar av jorden som egentligen var vad vi kallar

världsekonomin, världshandeln. Sverige hade större

handel med en kinesisk ö, en liten ö utanför Kina vid

namn Taiwan, än vi hade med hela sovjetblocket, vår

nära granne, på den tiden.

Vi hade praktiskt taget ingen handel med Afrika.

Jag kommer ihåg att det i debatten inför den svenska

EU-anslutningen 1994 talades mycket om huruvida

det skulle bli mer protektionism eller ej. Jag tittade på

Sveriges handel med Afrika. Det fanns ju ingen. Den

var i praktiken noll bortsett från lite olja och möjligen

andra råvaror.

Det är dessa bittra erfarenheter, dessa ohyggligt

bittra erfarenheter, som ligger bakom globaliseringen,

detta att man nu inser att man måste öppna upp sin

länder, att man inser att man inte kan stänga sig inne.

Inte ens väldigt stora länder som Kina och Indien,

med en femtedel eller en sjättedel av jordens befolk-

ning, kan stänga sig inne. Man måste öppna upp sig

för idéer, för handel och investeringar och för kon-

takter mellan människor. Det gäller både det ekono-

miska och detta med idéer, demokrati och mänskliga

rättigheter. Det som vi tidigare kallade västliga värde-

ringar är ju egentligen globala värderingar. De var

västliga för att det var så få som omfattade dem. Det

var västvärlden som sågs som bärare av dem. Nu är vi

gudskelov på väg att få de här värderingarna till att

bli globala, vilket de faktiskt är. Men det här är inte

färdigt än.

Jag vill ta ett exempel som fascinerar mig mycket.

Det gäller Vietnam, ett land som Sverige har omfat-

tande förbindelser med. Det är ett land som har ge-

nomgått och genomgår en enorm förändring. Man har

privatiserat sitt jordbruk. Man har en sjudande småfö-

retagsamhet. Man har avskaffat centralplaneringen,

vilket gjorde att det svenskbyggda pappersbruket Bai

Bang efter 16 år kunde nå upp till sin planerade pro-

duktion. Den hade hämmats av centralplaneringen,

men när man släppte planeringen kunde man uppnå

det man skulle. Nu ska man, som det heter, socialise-

ra sina 5 500 statsföretag. På vietnamesiska är

"socialisera" ett kodord för att privatisera. Man vågar

inte riktigt säga det, men det är det man ska göra. Nu

ska man bygga en modern banksektor och en modern

finansiell sektor.

Detta är bra och stora framsteg. Man har gått från

hunger till ett relativt välstånd. Vietnam är i dag ett

land som är en stor exportör. Man är världens näst

största risexportör, och man exporterar många jord-

bruksprodukter. Men detta är bara den ena sidan av

saken. Landet är fortfarande en diktatur.

Vietnam är världens tredje största diktatur, efter

Kina och Pakistan. Frågan är om man i Asien ska ha

den modell som kallas för Pinochetmodellen, dvs.

diktatur och marknadsekonomi. Jag menar att det är

oerhört viktigt att globaliseringen omfattar inte bara

den ekonomiska delen utan också den idémässiga

delen: respekt för mänskliga rättigheter och demo-

krati. Detta måste nu komma in. Detta är viktigt, så

att man inte fastnar i bara den ena halvan av globali-

seringen.

Det finns ett problem när man talar om globalise-

ring. Ordet leder lätt tanken till att man handlar med

hela världen, gärna över stora avstånd. Men globali-

seringen innebär i praktiken oftast att man handlar

med sina grannar, att man har utbyte med sina gran-

nar.

Om vi går tillbaka i tiden var det en Berlinmur i

Östersjön. Vi var totalt avstängda från Baltikum, våra

nära grannar på andra sidan Östersjön. Hur ser det ut i

dag? Om man ser på människorna som går på gatan

utanför Riksdagshuset är det förutom vi svenskar

många finländare, det är många från Baltikum som

kommer med färjorna, och vad som nu sker ser vi på

turistbussarna utanför Slottet. Det är varje dag åtta,

tio eller femton turistbussar från Sankt Petersburg.

Globaliseringen öppnar upp för grannar att sam-

arbeta och komma i kontakt med varandra. Det är den

viktigaste delen. Därför är tullsänkningar så viktiga

också för u-länder. Låt mig använda ett exempel:

Afrika. Där har man små ekonomier. Ekonomierna

har en omfattning som i en medelstor svensk stad. De

sitter innanför sina tullmurar, sitt skydd, och har

mycket lite handel med varandra. De har mycket få

kontakter med varandra. Det är detta som globalise-

ringen gäller. Man måste öppna upp - inte så mycket

för att dessa länder ska handla med Sverige eller

USA, utan för att de ska handla med varandra. De ska

samarbeta med varandra och göra det vi i Europa

lärde oss efter andra världskriget: att bygga frihet och

fred genom samarbete.

Detta är en stor utmaning i Afrika, i Latinamerika,

i Asien. På samma sätt ser vi nu det gamla socialist-

blocket öppnas och integreras in i Europa och väst-

världen.

Herr talman! Låt mig avsluta med att säga några

ord om ett specifikt förslag som finns, nämligen To-

binskatten. Det är ett förslag som är i grunden fel-

tänkt. Det är ingen skatt, utan det är en tull. Skatt som

man tar ut vid en gräns kallar vi för "tull". "Skatt"

kallar vi sådant man tar ut inom ett land. Och Tobins-

katten är en tull, en tull på kapitalrörelser. Den är i

grunden feltänkt. Den innebär att man drar en ny

taggtråd.

Vad är det som gör att en transaktion över en

gräns eller en valutagräns ska straffas och inte den

transaktion jag gör när jag betalar mina räkningar här

hemma i Sverige? Dessa kapitaltransaktioner är väl

båda lika bra eller lika dåliga? Den naturliga ordning-

en i världen är dessutom att västvärldens sparande-

överskott - det är egentligen i allt väsentligt pen-

sionspengar - ska investeras i u-världen. Det är det

stora partnerskapet. Vi som har åldrande befolkningar

har behov av stora kapitaluppbyggnader, och dessa

ska naturligtvis investeras i u-världen. Det ger stora

kapitalströmmar, precis som det ska. U-länderna ska

ju importera kapital för att få till stånd den kraftiga

tillväxt som fattigdomsutrotningen kräver.

Herr talman! Med detta ber jag att få yrka bifall

till reservation 4.