Herr talman! Lars Ohly talade om den existerande
strukturen. Om vi ser tillbaka på utvecklingen under
de senaste decenniet och kanske lite mer har vi sett
den snabbaste fattigdomsavvecklingen i mänsklighe-
tens historia. Vi har aldrig tidigare under mänsklig-
hetens epoker upplevt detta. Det ser man kanske
tydligast på de sociala indikatorerna. Medellivsläng-
den i u-länderna ökar med ungefär fyra månader per
år. Det är en dramatisk ökning som ju reflekterar
bättre näring och bättre förhållanden. Det har skett en
halvering av barnadödligheten. När det gäller famil-
jestrukturen föder kvinnorna i huvuddelen av världen
i dag inte fem-åtta barn utan ett eller två barn. Det är
en dramatisk förändring.
Samtidigt uppstår en ny klyfta mellan de länder
som utvecklas snabbt och som tar i kapp och de län-
der som inte utvecklas. Den klyftan går inom u-
världen. Låt mig använda två länder som symboler
för detta. Det ena är Vietnam, som jag talade om
tidigare, som utvecklas mycket snabbt. Man har av-
vecklat socialismen i en oerhört snabb och medveten
takt. Det andra är Nordkorea som fortfarande är av-
stängt, som inte handlar, som håller sig för sig självt
och som inte är en del av världens strukturer. Där är
det hungersnöd, och 300 000-400 000 människor har
dött av svält. Nordkorea är inte med i denna existe-
rande struktur utan regimen, diktaturen, inte folket,
har valt att hålla landet isolerat och borta från detta.
Lars Ohly, detta är väl ändå på något sätt central-
frågan, hur man från regimer väljer att stå vid sidan
av, att isolera sig, att inte handla och inte ha kontakt
med vare sig USA eller Västeuropa, medan andra,
t.ex. Vietnam, snabbt utvecklar sin handel framför allt
med USA och har en enastående välståndsutveckling
i ett historiskt perspektiv, även om de med vårt mått
mätt fortfarande är fattiga, men pilens riktning är den
rätta?