Herr talman! Vad är globalisering? Är det ett mo-
deord för något som har pågått länge eller ett stort
språng? Jag är böjd att tro på det första. Det gäller
teknikutveckling, nya kommunikations- och informa-
tionssystem, handel och ökad öppenhet. Det har på-
gått länge. Skillnaden är att allt sker i en ökande has-
tighet som gör att vi varken som enskilda människor
eller som länder riktigt klarar av att hänga med och
att utforma system och regelverk som stämmer med
utvecklingen. Därav kommer en av de rädslor som
finns hos människor inför det fenomen som vi kallar
globalisering.
Vi behandlar i detta betänkande olika aspekter på
globaliseringen, och det finns en stor samsyn. Jag ska
inte gå in på alla områden. Jag tycker att betänkandet
är värt att läsa och kan rekommendera det till läsning.
Jag vill bara nämna vikten av demokrati och respekt
för mänskliga rättigheter. Där är vi också väldigt
överens.
Det är naturligtvis viktigt att vi som beslutsfattare
analyserar och ser till att regelverk såväl nationellt
som internationellt utformas så att människor och
miljö inte kommer i kläm i förändringarna utan så att
man kan dra nytta av alla de möjligheter som globali-
seringen erbjuder. Det är där den stora utmaningen
ligger. Det stora problemet med globaliseringen är ju
att så många står utanför. När 1,2 miljarder lever på
mindre än 1 dollar om dagen och mer än hälften av
världens befolkning lever på mindre än 30 kr om
dagen är det klart att det är uppenbart att människor
står utanför.
Jag har tidigare talat om vad Kofi Annan sade,
och jag gör det igen. Han sade: Om globaliseringen
inte blir bra för alla kommer den snart inte att vara
bra för någon. Han sade det i samband med att han
lanserade global compact, som var en uppmaning till
näringslivet och företagen i världen att ta sitt ansvar
också för denna utveckling.
Vi i Centerpartiet strävar efter att möjliggöra för
enskilda människor, länder, grupper av länder och
regioner att ta ansvar för sig själva och för vår ge-
mensamma värld. Vi utgår från idén om livskraft och
tron på människors förmåga att skapa själva bara de
får rätt förutsättningar. Det förutsätter ett långtgående
självbestämmande och människors möjlighet att ta
ansvar enskilt och tillsammans. Det är grunden för
ökad livskvalitet. Vi vill i vår politik verka för lika
villkor för människor att själva och tillsammans ta
ansvar för sin framtid. Det gäller lika mycket det
internationella arbetet.
Då kan vi bara konstatera att bristen på självbe-
stämmande och lika villkor bland människorna i u-
länderna är enorm. I dag tenderar klyftorna mellan
rika och fattiga att öka. Enbart marknadskrafterna kan
inte lösa dessa grundläggande orättvisor. Det måste
till ett starkare internationellt politiskt, ekonomiskt,
etiskt och miljömässigt ramverk som prioriterar både
ekonomisk och mänsklig utveckling och miljö för att
vi ska kunna gå mot en situation där människor har
mer lika villkor än i dag.
Naturligtvis har vi stora förhoppningar inför kon-
ferensen i Johannesburg om hållbar utveckling. Vi får
hoppas och arbeta för att den ska leda till resultat som
gör avtryck i utvecklingen och inte bara till ord och
deklarationer.
Vi står bakom den övervägande delen av det som
står i betänkandet, men vi har en motivreservation.
Jag lyfter fram några frågor där som handlar om hur
vi ska kunna komma en liten bit på vägen mot lika
villkor.
Ett av de svåraste hindren för utveckling av de
fattigaste länderna är de enorma skuldbördor som
funnits i 20-30 år. Lån har tagits och givits på ett
ganska lättvindigt sätt. De har inte kommit ländernas
invånare till del utan försvunnit i en diktatorisk och
korrumperad statsledning eller gått till storskaliga
projekt som ofta har misslyckats.
Som jag ser det kan det inte vara rimligt att de
fattigaste människorna i dag återigen ska betala för
sina ledares dåliga ledning och världssamfundets
ganska lättsinniga långivning tidigare.
Det s.k. HIPC-initiativet för skuldavskrivning
måste fullföljas och påskyndas, menar vi. Huvudde-
len av lånen borde kunna skrivas av direkt, eftersom
den stora majoriteten av HIPC-länderna inte klarar av
att fullfölja sina åtaganden.
Naturligtvis måste skuldavskrivning villkoras med
demokratiska och ekonomiska reformer och kamp
mot korruptionen. Endast då kan skuldavskrivning
medverka till en verklig utveckling, och det är oerhört
viktigt.
Vi i Centerpartiet har envist hävdat jordbrukets
och livsmedelsproduktionens fundamentala roll i
fattigdomsbekämpningen. Vi menar att nationell
nettoförsörjning av baslivsmedel är en förutsättning
för en växande ekonomisk stabilitet, ett ökat kapi-
talinflöde och en decentraliserad ekonomisk tillväxt.
Bristen på hållbar livsmedelsproduktion och distribu-
tion är alarmerande i alltför många länder. Jag har
tagit upp det många gånger här i kammaren. Det
beror på dålig jordbrukspolitik internt. Det beror på
väldigt många olika saker. Det beror på interna han-
delsregler och på bristande handel mellan u-länder.
Det beror på beskattning, kunskapsbrist, oklara ägan-
defrågor, bristande transportmöjligheter och ointresse
av att utveckla livsmedelsproduktionen. Det kan
också bero på att det i många länder finns minor som
gör att man inte kan använda marken.
I många u-länder har en marxistisk politik under
många år hindrat en vettig jordbrukspolitik med än-
damålsenliga ägandeförhållanden ute i byarna. Det tar
tid att förändra sådant, men den processen måste
inledas med målet att uppnå något slags familjejord-
bruksstruktur. Vi menar också att Sverige måste agera
med större kraft och kunskap i de här frågorna. Där-
för är jag väldigt glad över att Globkom har behandlat
detta på ett ganska bra sätt i det betänkandet. Det är
viktigt att det här får genomslag i det kommande
utvecklingssamarbetet och i det internationella sam-
arbetet över huvud taget. Vi tycker också att det är
viktigt att u-länderna ges rätt att skydda sitt eget jord-
bruk under en övergångsperiod därför att det är deras
viktigaste försörjning och deras viktigaste medel till
utveckling.
Jag kan bara instämma i det som har sagts och det
som står i betänkandet om hur viktigt det är att han-
deln mellan u-länder, länder i tredje världen, förbätt-
ras och att de hinder som finns avskaffas och att vi
arbetar för det. Detta måste givetvis ske parallellt
med att vi är pådrivande inom EU och i WTO-rundan
osv. för att minska u-ländernas jordbrukspolitiska
avskärmning och annan avskärmning från världs-
marknaden.
Det finns naturligtvis många lärdomar att dra från
begångna misstag när det gäller långivning, krav på
strukturförändringar och utvecklingssamarbete osv.
Historiskt sett har det varit många saker som kanske
ibland har gått åt fel håll och lett till fel utveckling.
Den utvärdering som har gjorts när det gäller Världs-
bankens och Valutafondens arbete kan, som jag ser
det, inte avfärdas med att den har gjorts av globalise-
ringskritiker eller globaliseringsmotståndare, utan det
är viktigt att dra lärdomar av att i sig viktiga åtgärder,
i teorin viktiga åtgärder, kan få fel effekt när de inte
kombineras med hänsyn till lokala förhållanden, krav
på ledarskapet i länderna, behovet av kunskapsupp-
byggnad osv. De som utsätts för de här kraven måste
också ha förmåga att möta dem. Det är väl där som
det har brustit i så stor utsträckning. Det är därför
som det också har gått snett. Därför behöver man ta
mycket större hänsyn till komplexiteten i alla de här
frågorna när det handlar om strukturförändringar, om
krav när det gäller långivning osv. Det är viktigt att vi
arbetar med större kunskap när det gäller de frågorna.
Ett exempel på detta är faktiskt Sveriges stöd till
kompetenshöjning i u-länderna i samband med WTO-
förhandlingarna. Det är ett sådant exempel, och det
finns säkert väldigt många fler.
Herr talman! Jag står bakom förslaget i betänkan-
det, men jag vill yrka bifall till vår reservation nr 7
under punkt 4.