Herr talman! Det finns fler fattiga och fler mycket
rika i världen än någonsin tidigare. Samtidigt finns
det resurser som gör att ingen skulle behöva leva
fattig. Ingen skulle behöva svälta. Problemet är hur
resurserna fördelas.
1,4 miljarder människor lever på mindre än en
dollar om dagen. Det är inte nödvändigt att det ska
vara så. Det är en del av ett ekonomiskt system. Det
är ett sätt som man har organiserat världsekonomin på
och som innebär utsugning av miljoner, ja, miljarder
människor. Samtidigt är dessa människors underord-
ning en förutsättning för fåtalets rikedom.
Just det perspektivet saknas hos många som dis-
kuterar globaliseringen och fattigdomen i dag. Det
verkar som om en del debattörer tror att fattigdomen
kan utrotas utan att de rika över huvud taget tvingas
ta ställning till hur deras rikedom påverkar före-
komsten av fattigdom. Det är som om de mäktiga
över huvud taget inte ska behöva lämna ifrån sig
någon makt för att de maktlösa ska få sin rättmätiga
del av inflytandet. Det är som om den rika världen
skulle kunna sitta i orubbat bo. Därmed låtsats man
som om man förespråkar utjämning, som om man
förespråkar utveckling, men så länge man inte är
beredd att angripa makten, förmögenheten och rike-
domen hos de rika och mäktiga kommer man för
alltid att låsa fast sig i en politik som innebär att de
fattiga underordnas.
Det innebär naturligtvis inte att det finns möjlig-
heter för tillväxt och utveckling. Men när det gäller
inflytande och makt är de inte av den sorten att man
kvantitativt kan öka dem och därigenom ge de makt-
lösa större inflytande. Det krävs att vi i den rika värl-
den inser vårt ansvar och vår skuld för de orättvisa
förhållandena i världen i dag.
Klyftorna i resurser mellan rika och fattiga är ock-
så klyftor i makt. Ett litet fåtal rika investerare och
kapitalägare bestämmer över miljoners och åter mil-
joners framtid. Det gäller i världspolitiken likaväl
som i Sverige.
Det är inte väljarna eller medborgarna som be-
stämmer när fabriker ska läggas ned. Det är inte väl-
jarna eller medborgarna som bestämmer att vissa
människor ska ha svårt att få vardagen att gå ihop i
Sverige, lika lite som det är människorna, väljarna
eller medborgarna på världsnivå som bestämmer över
den skeva fördelningen av rikedomar och inkomster.
Klyftorna i världen är alltså inte slumpmässiga.
De är resultatet av existerande strukturer som måste
bekämpas för att fattigdomen ska kunna utrotas. Någ-
ra få tjänar stort, men majoriteten berövas rätten till
utveckling.
Det är den bristande insikten om den rika världens
ansvar som är det stora problemet med det här betän-
kandet. Den bristande insikten gör att betänkandet
inte förmår lyfta till en nivå där man verkligen kan
ställa krav på förändringar och utveckling i den rikt-
ning som alla säger sig vilja - i en riktning mot mer
jämlika och rättvisa förhållanden på världsnivå. Det
leder t.ex. till att i betänkandet läggs huvudansvaret
för fattigdomsproblemen på de fattiga länderna. Man
skriver att de största hindren för utveckling ligger hos
de fattiga länderna själva.
Sjävklart kan ett land motverka eller bidra till ut-
veckling, och självklart spelar det roll vilken politik
som förs inom ett land. Men att bortse från omvärl-
dens ansvar, och framför allt från den rika världens
ansvar, för fattigdomen i världen är att krypa ifrån sitt
ansvar, att vara feg och att låtsas som om vi skulle
kunna fortsätta att leva med en livsstil som innebär att
världen kommer att förödas om alla människor upp-
når samma s.k. levnadsnivå.
Självklart är det viktigt att alla länder styrs demo-
kratiskt och att en rättvis fördelningspolitik förs inom
länderna, inte minst för att hålla ihop ett samhälle
socialt. Men man kan aldrig bortse från den närmast
utpressningsliknande situation som många fattiga
länders regeringar har hamnat i genom storföretagens
och de rika ländernas stora ekonomiska makt som
alltför ofta används till att begå rovdrift på såväl
människor som natur.
Det är mycket dubbelmoral i världspolitiken. USA
och Europeiska unionen brukar hålla högstämda tal.
Företrädare för dessa makter brukar tala om vikten av
frihandel, om vikten av att bekämpa tullar och avgif-
ter och om vikten av att öka omsättningen mellan
länderna. Samtidigt är EU själv genom sin jordbruks-
politik och genom sin handelspolitik ett exempel på
just den utsugning som pågår dagligen. Samtidigt är
USA:s alla ekonomisk-politiska åtgärder internatio-
nellt inriktade på att skydda amerikansk produktion,
skydda amerikanska värden och skydda USA:s egna
intressen.
Det finns alltså mycket att kritisera i detta betän-
kande. Samtidigt finns det ett anslag som har saknats
tidigare. Det finns en diskuterande ton som i mycket,
tror jag, kan bidra till att just utveckla den diskussion
och den debatt som är nödvändig.
När det gäller handelspolitiken är det självklart att
vi inte är helt överens. Men vi har vissa gemensamma
ståndpunkter. Uppenbarligen tror alla partier i riksda-
gen att en omfattande fri handel i grunden är positiv.
Men förutom det positiva finns det negativa konsek-
venser som jag menar att alltför många debattörer och
partiföreträdare väljer att bortse från. Det gäller t.ex.
att handelsreglerna måste utformas för att bekämpa
ökade skillnader mellan länder, mellan människor,
mellan fattiga och rika och mellan kvinnor och män.
Handelsreglerna måste utformas på ett sätt som an-
passar dem till vad naturen tål. Världshandeln måste i
första hand se till de fattiga ländernas berättigade
krav på utveckling. I stället är i dag fallet att fokus
ligger på västvärldens krav på tillgång till råvaror och
avsättningsmarknader.
Att som i betänkandet påstå att omsorgen om de
mänskliga rättigheterna präglar Sveriges agerande
internationellt är en förskönande omskrivning. Sveri-
ge bidrar genom sitt agerande till att upprätthålla den
nuvarande maktdelningen i världen. Vi exporterar
vapen till diktaturer. Vi utvisar flyktingar från länder
som saknar de mest elementära rättigheterna. Vi und-
viker att påtala uppenbara brott mot mänskliga rättig-
heter, mot FN:s konventioner och mot Genèvekon-
ventionen när de som begår dem är alltför starka,
alltför mäktiga eller har USA bakom ryggen. Det
räcker med att påminna om vad som nu händer på
palestinskt territorium och påminna om den tystnad
från officiellt svenskt håll som tyvärr fortfarande
råder.
Det finns i betänkandet också en beskrivning av
den internationella brottmålsdomstolen som ett vik-
tigt steg för internationell rättskipning. Det är natur-
ligtvis riktigt. Men samtidigt beklagar utskottet att
USA genom sitt agerande inte har gett brottmålsdom-
stolen möjligheter att fungera fullt ut. Det är också en
mycket förskönande omskrivning. USA har inte be-
gått någon underlåtenhetssynd. USA bekämpar
brottmålsdomstolen mycket aktivt. Den amerikanska
senaten antog den 7 december 2001 ett lagförslag
som innebär att den amerikanska presidenten har rätt
att ta till alla tillgängliga medel för att bekämpa dom-
stolen i de fall någon amerikansk medborgare skulle
ställas inför den. Det innefattar t.o.m. militära medel.
Om detta är det tyst. Vågar man inte kritisera USA,
eller känner man inte till att USA så aggressivt mot-
arbetar det som vi tycks vara överens om är en viktig
del i en internationell rättsordning?
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 5 i
betänkandet.
Jag vill sluta med att säga att det är en liten rik elit
av män som äger och kontrollerar den betydande
delen av världens resurser. Men majoriteten av värl-
dens befolkning är inte rika män.