Herr talman! Jag har fastnat mycket starkt för en
bild från Moçambique. Det är bilden av kvinnan som
födde sitt barn uppe i ett träd. Hon födde sitt barn
uppe i ett träd därför att hon var tvungen att fly undan
de vattenmassor som vällde över landet. Hon hade
säkert tidigare också varit tvungen att fly undan krig
och elände som drabbat detta land som är ett av värl-
dens fattigaste länder. Moçambique är för mig väldigt
mycket bilden av globaliseringen, bilden av sårbar-
heten, bilden av sammanhållningen.
Klimatförändringarna drabbar ett land som myck-
et lite deltar i världsekonomin. Skogsskövling, över-
svämningar och annat slår hårt mot landets befolk-
ning. Landet drabbas också hårt av krig och som följd
av kriget av minor som ligger utplacerade på strate-
giska ställen. De innebär mycket arbete för att man
över huvud taget ska kunna röra sig i landet.
I en enda värld, som vi alla är beroende av, är det
här en del av globaliseringseffekterna. Klimatföränd-
ringarna är kanske det allra största globala hot vi står
inför. Det globala samarbetet borde vara mycket mer
tydligt inriktat på att klara av att fatta beslut så att inte
klimatförändringarna återigen drabbar dem som redan
är fattiga i vår värld.
Det här är ett betänkande som väldigt mycket är
en sammanfattning av en stor mängd motioner som
har väckts av partier och riksdagsledamöter. Det är
intressant att vi nu har ett betänkande som syftar till
att ge bidrag till diskussionen om svensk politik och
globaliseringen. Det kommer också att bli intressant,
tycker jag, om det kan användas i den kommande
valrörelsen. Min erfarenhet av valrörelser är att vi då
inte längre är särskilt globala. Då rör sig debatten
väldigt mycket kring nationella krav och nationella
önskemål. Det är lätt att lova utan hänsyn till de glo-
bala aspekterna och världens situation.
Samarbete, solidaritet och hållbar utveckling är
nödvändiga motvikter mot materialismen, individua-
lismen och konsumismen, som präglar den rika delen
av världen och som präglar nyliberalismen. Det är i
stor utsträckning klyftorna som globaliseras, inte
välfärden, som vi hitintills har sett i globaliseringens
spår. Det ställer naturligtvis nya krav på de politiska
besluten för att vi ska få en värld som vi alla kan leva
i och där vi kan få se en rättvisare och rättfärdigare
fördelning av jordens resurser.
I början av veckan kom den s.k. SAPRIN-
rapporten som är en svidande kritik mot de åtgärder
som Världsbanken, IMF och WTO hitintills har
åstadkommit när det gäller globaliseringen och för-
delningen. Regeringen svarar med att: Ja, ja, det där
var väl en lite gammal rapport. Men det tycker jag att
man har gjort i flera år. Världsbanken och andra in-
stitutioner har svarat att man har ändrat sin politik.
Men kommer man ut i världen och träffar de fattiga
människorna och deras ledare säger de: Men det är ju
samma gamla politik som man för. Det är samma
regelsystem som gäller för oss. Den politik som man
för nu är lika illa som den man tidigare har fört och
som kritiserats mycket. Man har inte sett det där ny-
tänkandet. Det har inte kommit ut till dem som
egentligen skulle beröras och bemötas av det.
I betänkandet finns många intressanta delar som
är värda att läsa och begrunda. Vi har tre reservatio-
ner i betänkandet. En berör delaktigheten och möjlig-
heterna för dem som i dag har små resurser att vara
med och fatta beslut om hur deras liv ska se ut.
En annan reservation berör skuldavskrivningarna.
Jag är lite förvånad över majoritetens syn på skuldav-
skrivningar. Det har delvis skett en förändring i för-
hållande till vad som tidigare har sagts om skuldav-
skrivningar. I betänkandet tar man upp bl.a. att skul-
davskrivningar bidrar dels till ökad orättvisa, dels till
ett försvårat kreditläge för de fattiga länderna.
Jag menar att det här är fråga om politisk vilja.
Vill man förändra genom att skriva av skulder och
därmed förbättra situationen för de allra fattigaste,
finns det naturligtvis metoder för att klara det på ett
bra sätt. Majoriteten försvarar någon form av icke-
avskrivningar med att tro att det skulle vara rättvisare.
Jag kan inte förstå det. Jag menar att det mest orättvi-
sa är att många länder tvingas att leva i någon form
av nykolonialism där den rika delen av världen be-
stämmer över politik och styrelse. De har över huvud
taget inte möjlighet att vara delaktiga i demokrati-
aspekterna.
Vi har också tagit upp miljöfrågorna. I en av våra
motioner har vi framfört ett krav på en internationell
miljödomstol. Det har vi också skrivit i vår reserva-
tion.
För tids vinnande yrkar jag bifall till endast reser-
vation 2. I övrigt stöder jag naturligtvis våra reserva-
tioner.
Som jag tidigare har sagt är det här en viktig del i
den debatt som måste få komma i gång ordentligt.
Hela samhället borde i större utsträckning bidra och
delta i debatten om hur vår värld ska se ut. Kan för-
delningen ske på ett mer rättvist sätt? Hur kan vi i vår
livsstil förändra så att de allra fattigaste inte behöver
bära fram vår välfärd? Så är det delvis i dag när vi i
vår livsstil bidrar till klimatförändringar och folket i
Moçambique drabbas av förändringarna.