Herr talman! Också jag tänkte använda några
minuter till att tala om läkar- och
tandläkarutbildningen. Av någon för mig
outgrundlig anledning anser regeringen att för just
läkar- och tandläkarutbildningen bör man använda
mer eller mindre planekonomiska teorier för att
söka detaljplanera.
Rune Rydén säger att det är svårt att bedöma. Nej,
Rune Rydén, det är enligt min mening omöjligt att
bedöma. Alla tidigare prognoser över tillgång och
efterfrågan på välutbildad arbetskraft har en sak
gemensamt. De slår alltid fel, och ändå försöker
man.
Varför just läkare och tandläkare? Det finns inte
någon arbetslöshet bland läkare, nationellt sett.
Men det går bra många tusen arkitekter arbetslösa
och bra många tusen civilekonomer, men där skär
man inte ned. Det är en mycket märklig ordning.
Jag har ännu inte fått någon vettig förklaring.
Det enda som bär någon slags rimlighet är att man
har fallit undan för skråväsendets sista utpost,
nämligen Läkarförbundet och
Tandläkarförbundet. De har alltid propagerat för
och vill ha en liten bristsituation. Det är bra för
löneutvecklingen.
Det kan inte vara samhällsekonomiska skäl bakom
detta. I så fall är det fullständigt orimligt. Det
handlar om några futtiga miljoner i detta
sammanhang. Argumentet att bara sjuk- och
hälsovården är arbetsplatsen är också falskt. Det
har vi fått höra tidigare, bl.a. av Doris Håvik.
Den stora expansionen kommer utanför sjuk- och
hälsovården -- biomedicinsk industri och liknande.
Vi vet redan att de efterfrågar många fler läkare
och tvingas ta det näst bästa, nämligen naturvetare,
när de helst vill ha läkare.
Vi tycker att det är fel. Ny demokrati har som
grundprincip att detta inte skall styras från denna
kammare. Det skall styras av de studerandes
ambitioner. Vi har grundprincipen att det skall vara
fritt tillträde för behöriga sökande. Den
grundprincipen är viktig att värna i ett samhälle
som hyllar utbildning och människors möjligheter
att utveckla sig.
Mycket riktigt har samtliga medicinska dekaner vid
samtliga medicinska fakulteter protesterat
kraftfullt och med goda argument. Men dess värre
har det inte lyckats, även om utbildningsutskottet
faktiskt gjorde ett seriöst försök. Man lyckades i
utskottet rätta till det värsta. Bl.a. fanns det mycket
goda skäl att rätta till missförhållanden i Göteborg.
Herr talman! Av någon underlig och för mig
outgrundlig anledning kör finansutskottet
fullständigt över sina egna i regeringskretsen. Det
är för mig fullständigt obegripligt. Litar inte
regeringsföreträdarna i finansutskottet på sina
kolleger i utbildningsutskottet i den här frågan?
Odontologiska fakulteten i Göteborg skall år 1994
straffas för ett fel som man gjorde år 1977. Förra
året var frågan uppe till diskussion. Det gäller
fakultetsanslaget. Detta är ett fel som tidigare var
betydelselöst, men som genom det nya
resursfördelningssystemet faktiskt får betydelse.
Det har visat sig på ett mycket allvarligt sätt drabba
dess forskning, eller riskerar att göra det.
När utbildningsutskottet förra året diskuterade
detta hänvisades till den utredning som
departementet tillsatte för att ta reda på orsaken.
Av det skälet ville vi inte göra någonting. När nu
utredningen bekräftar detta och säger att det är ett
fel, säger utbildningsutskottet: Goddag, yxskaft!,
och vill inte göra någonting åt det.
Jag lyckades inte heller i utskottet att få en
förklaring. Det skulle vara roligt att få den sakliga
förklaringen här i kammaren. I avvaktan på att jag
får den, finns det bara en förklaring som har något
slags bärkraft, och det är att det inte handlar om
sakargument.
Det handlar om något slags personliga vendettor
mellan odontologen i Göteborg och
departementet, eller vad det nu är. Jag har inte
lyckats spåra det, men allt tyder på att det är så. Det
vilar en unken lukt av akademiska vendettor över
detta.
Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation nr
23 beträffande mom. 31 och 33. Risken är ganska
stor att den faller. I andra hand har jag uppmanat
min riksdagsgrupp att stödja socialdemokraternas
reservation nr 22, eftersom det är det näst bästa
alternativet. Vi kan då åtminstone begränsa
nedskärningen till hälften av det regeringen
föreslagit.
Herr talman! Eftersom detta sannolikt är mitt sista
anförande från denna talarstol vill jag framföra ett
tack till talmannen, alla kolleger i utskottet och i
kammaren samt inte minst alla hjälpsamma
medarbetare inom riksdagen som arbetar i det tysta
och gör det möjligt för alla oss andra att stå här.
Tack för en mycket stimulerande och lärorik tid!