Herr talman! Dagens debatt har berört många
viktiga politikområden och den har varit lång. Mitt
syfte är inte att förlänga den i onödan. Skälet till att
jag deltar är att jag fortfarande, efter 15 års
riksdagsarbete, tycker att människors rätt till
arbete är den viktigaste politiska frågan som vi
politiker har att handlägga med stort allvar och
frambringande av all vår kunskap och
uppfinningsrikedom.
Sverige har förändrats snabbt från ett samhälle med
full sysselsättning till ett land med
massarbetslöshet. Ca 600 000 människor saknar i
dag ett riktigt arbete att försörja sig på. De saknar
arbetsgemenskap och möjligheter till personlig
utveckling. De saknar en av människans viktigaste
rättigheter, nämligen rätten att göra rätt för sig och
att vara med om byggandet av morgondagens
samhälle -- våra barns och barnbarns samhälle.
Det värsta är att de arbetslösa ungdomarnas skara
växer för varje dag som går. Antalet
långtidsarbetslösa ligger på omkring 100 000.
Ungdomarnas kunskaper är ju en färskvara som
snabbt förstörs av sysslolösheten. De
långtidsarbetslösa sjunker allt djupare i
hopplöshetens kvicksand.
Jag och vi i arbetsmarknadsutskottets
socialdemokratiska grupp känner ofta en djup oro
för den kallsinniga behandlingen av alla
socialdemokratiska förslag som syftar till att ge
10 000-tals människor rätten till arbete och
utbildning och hjälpa dem på traven för att återfå
sin plats i arbetslivet.
Att höja utbildningsnivån är en viktig investering
för att utveckla jobben, uppnå teknisk förnyelse,
förädla produkterna, bygga upp ny industriell
kapacitet och finna nya marknader. Nu när
arbetslösheten ligger ofattbart högt kommer det
redan rapporter om flaskhalsar, bl.a. i industrin.
Därför är det obegripligt att den borgerliga
majoriteten gång på gång avvisar alla våra förslag
som syftar till kompetenshöjning för de grupper
som finns på våra arbetsplatser och utbildning för
dem som befinner i den skara som lever på
arbetslöshetsstöd och socialbidrag.
Detta är en katastrofalt dålig ekonomisk politik.
Min uppmaning är helt enkel: Släpp era ideologisk
bojor och lyssna för en gångs skull till ert sunda
förnuft! Jag påstår inte att regeringen inte ställer
upp alls, men den kunde göra mycket mera. Vi får
inte slå oss till ro när nästan 600 000 människor
behöver insatser.
Låt mig till sist säga några ord om våra arbetslösa
ungdomar. Under mina riksdagsår har jag upplevt
olika perioder och olika situationer. Jag minns i
början av 1980-talet, när jag var ganska ny i
riksdagen, hur många ungdomar fick ställa sig i
arbetslöshetskön. Redan då kunde man snabbt se
hur det gick utför för många av dem. Tyvärr måste
vi konstatera att många av dem inte ens i dag har
fått fast fotfäste på arbetsmarknaden.
Regeringspartiernas företrädare talar vackert om
ungdomar, men verkar inte riktigt tro på
framtidsfolkets kunskaper, kapacitet och förmåga.
Med tal om sänkta ungdomslöners välsignelse och
försämringar av anställningsvillkor motsäger de sig
själva i försöken i att fria till arbetsgivarna.
Avtalens ingångslöner i Sverige ligger inte alls högt
vid en internationell jämförelse. Om arbetsgivarna
frivilligt är beredda att betala utöver vad avtalen
stipulerar kan det inte tas som intäkt för att angripa
ungdomslöner.
Vi socialdemokrater har lagt fram ett förslag om
utbildning för ungdomar med kort utbildning,
utvecklingsår t.o.m. vårterminen det året då
ungdomarna fyller 20 år och ungdomsintroduktion.
Utbildningsvikariaten skall enligt förslaget i första
hand användas för vidareutbildning av ungdomar.
Dessutom menar vi att arbetsmarknaden behöver
välutbildade akademiker och andra med lång och
gedigen utbildning. En särskild garanti bör därför
skapas för arbetslösa akademiker. Garantin bör ge
rätt till en praktiktjänstgöring under ett års tid, i
första hand i företag med mindre än 200 anställda.
Det är det stora flertalet av Sveriges företag.
Utvecklingsbolagen bör också ges ytterligare
resurser för att de skall kunna ge ungdomar
riskvilligt kapital på rimliga villkor. Jag menar,
precis som utskottets värderade ordförande, att
Sverige inte har råd att förlora sina ungdomar.
Risken är uppenbar att vi förlorar våra bäst
utbildade till den internationella arbetsmarknaden.
Andra välutbildade ungdomar tappar snabbt sin
framtidstro och attraktionskraft i arbetslöshetens
tröstlösa armé.
De som har valt fel eller saknar yrkesutbildning
tappar sin tro på oss vuxna som
samhällsorganisatörer. Ungdomarna väntar sig att
vi vuxna släpper allt prestigetänkande och gör en
investering till. Gör vi inte det är 20--25 års
investeringar under ungdomarnas uppväxt helt
förgäves. Detta har vi helt enkelt inte råd med, herr
talman.
Jag vill avsluta med att tacka mina
utskottskamrater för många innehållsrika arbetsår
tillsammans. Tack!
I detta anförande instämde Lena Hjelm-Wallén,
Berit Andnor, Georg Andersson, Arne
Kjörnsberg, Johnny Ahlqvist, Ingela Thalén och
Sten Östlund (alla s).