Herr talman! Låt mig först säga något som bär
mig lite emot. Det är att när riksdagen debatterar
betänkanden är det vanligen så att det är reservanter-
na som börjar och de som försvarar majoritetsstånd-
punkten kommer senare. Nu började ministern och
sedan utskottets ordförande. Jag vet att det är formellt
möjligt, men det är ovanligt. Att det blir så i en viktig
debatt om EU är aningen förväntat, inte otypiskt, och
länder både till viss eftertanke och till vissa slutsatser.
Herr talman! Redan den grekiske filosofen
Herakleitos har enligt Platon sagt att man kan bara
stiga ned i samma flod en gång.
Innebörden i detta är ganska uppenbar och mycket
sann. Men de svenska anhängarna av EU tycks inte
kännas vid denna sanning, åtminstone inte när de ska
karakterisera vad som händer inom EU.
När vi steg in i EG/EU lät det inte på anhängarna
som vi steg ned i en föränderlig flod, utan snarare
som att vi gick in i ett nästintill färdigbyggt hus som
skulle bli detsamma med undantag för att det kanske
skulle bli lite större.
EU skulle absolut aldrig militariseras, sade man.
Att hävda det var förtal för att sprida en nidbild.
EU skulle knappast få en gemensam valuta och
därmed en press för en likformig ekonomisk politik.
Det var skrämselpropaganda, sade man.
EU skulle inte börja styra över delar av vår utri-
kespolitik. Det var bara en överdrift att hävda, sade
man.
EU skulle inte utöver den inre marknadens regler,
alltså utöver jordbruks- och konkurrensfrågor, blanda
sig i vår inrikes lagstiftning. Att hävda något annat
var att ljuga och inbilla folk att vi inte skulle få be-
stämma själva i eget land.
EU skulle absolut inte ta några steg mot att bli en
europeisk superstat, där medlemsstaterna mer och
mer skulle komma att likna län och där väljarnas
inflytande skulle bli alltmer indirekt och illusoriskt.
Sådana stämningar fanns bara hos några få inom EU
som inget inflytande hade, och det var ett hjärnspöke
i nejsidans propaganda.
EU skulle inte förändras så att de stora staternas
makt ökade i förhållande till de små. Det kunde ju de
små säga nej till eftersom fördragen krävde enhällig-
het.
Det skulle, utom i några få frågor, finnas vetorätt
för varje enskilt land. Inget folk skulle mot sin vilja
kunna tvingas på någon politik. Nej, EU skulle aldrig
bli mera överstatligt. Det var ett nästan färdigbyggt
hus som egentligen bara skulle behöva förstoras.
När allt det som jag räknat upp nu faktiskt inträf-
fat eller när förändringarna entydigt går i riktning mot
detta, så har ännu ingenting hänt. EU har, bedyrar
utskottsmajoriteten i det betänkande vi diskuterar i
dag och även ministern i sitt inledningsanförande,
samma karaktär nu som när vi gick in.
Dagens betänkande om Nicefördraget är ett nytt
uttryck för anhängarpartiernas statiska syn på utveck-
lingen. Nicefördraget ändrar inte karaktären, säger
utskottsmajoriteten. Och utrikesministern börjar ele-
gant med att tala om att EU-kritikernas förutfattade
meningar att det sker förändringar nu har kommit
skam, men de anser ändå att förändringarna är be-
kräftade och därför är de besvikna på Niceavtalet.
Federalisterna har inte fått se den utveckling de ville
se. Därför har deras förutbestämda meningar kommit
på skam, och så är de arga.
Men utrikesministern har inga förutbestämda me-
ningar, men har väl det i alla fall eftersom hon menar
att det som händer i EU egentligen inte händer. Det
påverkar inte demokratin. Det påverkar inte vårt lands
inflytande över vår egen politik eller våra möjligheter
att påverka EU. Det som händer är inte farligt för
demokratin. Ja, detta är ju också någon sorts förut-
fattad mening, skulle jag vilja säga.
Men jag skulle också kunna snurra det hela ett
varv till och säga att om regeringen i sitt förhand-
lingsupplägg, där det från början fanns många kloka
inslag, hade haft en lite mer förutfattad mening och
hävdat den bestämt, så kanske man inte hade fallit
undan på en rad av de punkter där man faktiskt har
fallit undan.
I betänkandet hävdar utskottsmajoriteten att det
egentligen inte har skett någonting - och för säkerhets
skull lägger man till "avgörande och omvälvande" -
med EU:s karaktär. Det är klart att det är sådana där
värderingsord där det alltid är svårt att avgöra vad
som ska betecknas som det ena eller det andra.
Men det som inte skulle hända har ju ändå hänt.
Enskilda stora staters vikt ökar på bekostnad av en-
skilda små staters vikt, som Sverige. Flera beslut
fattas med kvalificerad majoritet. Det blir inte bättre
av att man döljer detta bakom att det ska vara ett
effektivare beslutsfattande, för innebörden är ju att
tredskande stater ska kunna pådyvlas beslut inom EU
som de egentligen inte tycker om och därmed få finna
sig i dem eftersom EU-lag tar över nationell lag.
EU-parlamentet ges vidgade möjligheter att på-
verka, och EU-parlamentet är, såsom det nu är utfor-
mat till sin karaktär, överstatligt. Det borde egentli-
gen i sin nuvarande form, enligt min mening, avskaf-
fas och ersättas med ett representantskap för de natio-
nella parlamenten.
EU länkas till VEU. Åtta stater kan så att säga
skynda vidare om de vill och därmed sedan pressa på
andra att gå vägen mot ökad överstatlighet. Det är
tydliga förändringar som entydigt går i en och samma
riktning. Och man vägrar att se dem eller bagatellise-
rar dem, för man säger att det som händer är egentli-
gen ingenting. Man kan då nästan fråga sig vad de har
sysslat med när de har förhandlat om det här Niceför-
draget under lång tid om ingenting förändras.
Jag skulle vilja fråga utrikesministern, som be-
tecknade Nicefördraget som en kompromiss, vilket
eller vilka stadganden i Nicefördraget som utvecklar
EU-samarbetet från överstatlighet till ökad mellan-
statlighet. Nämn ett exempel där överstatlighet ersätts
med mellanstatlighet! Jag tror att frågan kanske känns
retorisk, därför att det finns inget sådant exempel.
Som sagt, man kan inte stiga ned i samma flod två
gånger.
Det EU som vi ser i dag är inte det EU som folket
förespeglades i folkomröstningen. Det är ett nytt EU
där varje nytt vatten som rinner kan betecknas som
fyllt av mera överstatlighet, vidgade områden för
EU:s beslutsmakt, mera makt för de politiska eliterna
och allt mindre möjligheter att påverka utveckling
och politik för medlemsstaternas folk.
Fördragen har förändrats, och de förändras i och
med Nicefördraget. Det sker stegvis och kanske inte i
den takt som de största anhängarna av att unionen ska
bli en federal superstat önskar. Likväl är det entydigt.
När vi var nya gällde Maastricht. Sedan kom Amster-
dam. Sedan kommer kanske Nice. Varje gång har
man sagt att vi går framåt, att samarbetet fördjupas.
Det betyder i EU-retoriken att fler beslut tas bort från
medlemsstaterna och att EU-organens inflytande över
politiken i staterna ökar.
Eliten må tycka att EU är ett mycket spännande
projekt. Men den rusar något blint framåt. Här ska
fördjupas, här ska gås före. Men med varje steg som
man därigenom tar för att avlägsna politiska beslut
från väljarnas inflytande, från folkens möjlighet till
faktiskt ansvarsutkrävande, växer det folkliga miss-
nöjet. Misstron mellan etablissemang och folk ökar.
Valdeltagande i valet till EU-parlamentet sjunker.
När folk får möjlighet att folkomrösta blir resultatet
sällan några heroiska segrar för de styrande. Ofta
vinner, trots underläge i resurser och i kända namn,
de kritiska. Folket tycks inte riktigt vara lika entusi-
astiskt som eliten. Det är ju folkets demokratiska
möjligheter som man förminskar och gröper ur.
Man sade 1994 att fördragsförändringar som
skulle strida mot svensk alliansfrihet och självstän-
dighet aldrig skulle bli verklighet, för fördragsänd-
ringar kräver enhällighet. Då skulle vi bestämma
takten, sade man. Sverige skulle se till att den mellan-
statliga karaktären på samarbetet inte urholkades.
Men har vi någon gång använt vår vetomöjlighet för
att stoppa den pågående utvecklingen mot en ny su-
perstat? Har vi någon gång förhindrat att den över-
statliga karaktären på fördraget har blivit starkare?
Har vi någon gång lyckats förstärka den mellanstatli-
ga karaktären på samarbetet, att det är ett samarbete
mellan fria, likvärdiga, självständiga stater? Nej, herr
talman, inte i något fall har Sverige ställt frågan - i
varje fall inte på sin spets.
När ett litet land som Irland ställer Nicefördraget
inför sitt folk och folkets prövning leder till ett nej, då
har ju egentligen fördraget fallit. Men anhängarna vill
ändå påskynda ratificeringsprocessen i övriga med-
lemsstater. Här tänker man att alla andra med sin
ratificering så att säga ska omringa Irland, som ska
stå ensamt kvar och förmås att rösta som eliten vill.
Ivern att få Irland att göra om folkomröstningen hade
givetvis inte varit densamma om folket rättat sig efter
elitens vilja. Här kan man, herr talman, tala om mak-
tens arrogans.
Förvisso bestämmer varje land över sina egna be-
slut. Men respekterade vi Irlands beslut behövde vi
egentligen inte dagens debatt. Fördragsändringar
kräver enhällighet, och det har inte Nicefördraget fått.
Därför borde man, om man ville vinna tid och om
man hade respekt för det egna fördraget, nu börja att
omförhandla fördraget.
Man säger att Nicefördraget behövs för att EU ska
kunna utökas och utvidgas. Utskottsordförande Per
Unckel var ju inne på den saken. Men det är faktiskt
så att EU-kommissionens ordförande Romano Prodi
själv säger att legalt sett är en ratifikation av Niceför-
draget inte nödvändig för utvidgningen. De nya regler
som Nice innebär gör bara att en utvidgning blir
maktpolitiskt mer smaklig för de mäktigaste staterna i
unionen. Det blir bättre för dem som vill skynda fram
utvecklingen mot en superstat. Förenar de sig åtta om
åtta kan de ju få springa i förväg och sedan pressa
med sig de andra. Det leder till att fler beslut nu ska
fattas med kvalificerad majoritet, dvs. att länder mot
sin vilja, mot sin demokrati, kan påtvingas en politik
som dess invånare egentligen inte önskar sig.
Att Nicefördraget sägs vara nödvändigt för ut-
vidgningen är ingen juridisk eller teknisk fråga. Det
är en politisk fråga. Den ökade överstatligheten och
den ökade makten för de stora staterna, möjligheterna
för vissa stater att springa före mot en federalistisk
integration för att sedan kunna pressa på de andra i
samma riktning - det är det politiska pris som federa-
listiska eller Europastatsvurmande stormakter kräver
för att acceptera utvidgningen. De små länderna, de
länder som åtminstone hemma betonar samarbetets
mellanstatliga karaktär, har åter fallit till föga. Det är
det politiska pris som vi får betala för utvidgningen.
Herr talman! Lars Ohly kommer att utveckla en
del frågor som jag inte kommer att ta upp inom ramen
för detta anförande. Jag vill bara understryka att i den
del som gäller de nationella parlamentens inflytande
och att detta ska stärkas i ett framtida konvent under-
stöder vi med emfas det som utskottet uttrycker.
Jag skulle vilja gå ännu längre. EU-parlamentet
borde egentligen vara observatörer där. EU-organen
ska, som det heter på det vackra EU-språket, inte ha
kompetenskompetens, dvs. inte ha möjlighet att på-
verka de regler som styr dem själva. De ska vara
strikt mellanstatliga. Därför borde det i alla fall vara
en minimiplattform att de nationella parlamenten har
ett stort inflytande och att EU-parlamentets inflytande
minskas.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reser-
vationen till det här betänkandet.