Nicefördraget

Herr talman! Jag är glad över det samarbete som

vi har haft med riksdagen kring Nicefördraget inför

och under de förhandlingar som skedde. Jag har

verkligen uppskattat de täta kontakterna och den

konstruktiva stämning som vi har haft i samråden

med EU-nämnden, utrikesutskottet och konstitutions-

utskottet liksom i det sammansatta utskottets viktiga

arbete.

Jag tycker att Nicefördraget är en bra illustration

av det europeiska samarbetet på gott och ont.

Det är en kompromiss med allt vad det innebär.

Det tillfredsställer inte dem som enbart ser till na-

tionalstatens intressen, för de nagelfar det här beslutet

kritiskt och hittar en röst mindre här och en mer där

och får därmed stöd för sin förutbestämda stånd-

punkt: att Nicefördraget är ännu en byggsten i det

som de brukar kalla den europeiska superstaten; och

så stärks de i sin övertygelse mot unionen.

De som vill ha ett Europas förenta stater är lika

besvikna över att deras drömmar än en gång grusats.

De hittar inget beslut om en konstitution som minskar

eller upphäver nationalstatens makt, och därmed

bekräftas deras förutbestämda ståndpunkt: att med-

lemsstaterna, som det brukar heta, inte "klarar av att

fatta de nödvändiga besluten för EU:s framtid"; och

så stärks de i sin övertygelse att medlemsstaterna ska

kopplas bort och toppmötena avskaffas.

Men alla vi som kan se att det europeiska samar-

betet både har förtjänster och brister, både möjlighe-

ter och begränsningar, och som tror att vi både måste

utveckla den europeiska unionen och behålla med-

lemsstaternas beslutanderätt i frågor av vitalt natio-

nellt intresse, vi tycker att Nicefördraget ändå är en

bra kompromiss, trots att man kan ha invändningar

mot enskildheter.

Det är en bra kompromiss därför att den tillgodo-

ser våra gemensamma intressen, precis som hela EU-

samarbetet, som just bygger på att fred, säkerhet, en

fungerande inre marknad, säker mat, hållbar utveck-

ling, är viktigt för alla medborgare i Europa - och vi

arbetar ju ständigt med hur vi på bästa sätt ska nå

dessa gemensamma mål.

Det är en bra kompromiss därför att den inte bort-

ser från att vi också har nationella intressen, som i

första hand handlar om den oundgängliga demokra-

tiska förankringen genom de nationella parlamenten

men som också handlar om att vi ibland vill göra

saker efter vår egen agenda, på områden där Sverige

har gått före eller vill fortsätta att gå före. Jag tror i

och för sig inte att man ska överdriva just den aspek-

ten utan komma ihåg att det är inte bara vi svenskar

som vill ha välfärd, ren miljö, jämställdhet, säker mat,

öppenhet och solidaritet. Det är inte heller så att vi

försvagar dessa områden i Sverige för att de nu är

prioriteringar också för EU. Tvärtom tjänar vi på en

större gemensam samsyn även i de frågor som vi har

sett som traditionella svenska prioriteringar.

Nicefördraget är också en bra kompromiss därför

att i Nice lyckades EU:s medlemsländer jämka mel-

lan alla sina nationella intressen, och man lyckades

med den gemensamma uppgiften att ta det historiska

steget för Europas återförening och för en fredlig

utveckling på vår kontinent. Det är det Nicefördraget

handlar om - varken mer eller mindre.

Regeringskonferensen förra året hade ett begrän-

sat mandat. Uppgiften var att genomföra de institu-

tionella förändringar som var nödvändiga för utvidg-

ningen. Dessutom skulle de göras på så kort tid att

utvidgningen inte skulle försenas. Uppgiften var inte

att ändra maktbalansen, att förenkla fördragen eller

att skapa en konstitution. Eftersom utvidgningen är

Sveriges allra viktigaste fråga i EU var vi också på-

drivande för att försöka hitta lösningar.

Jag tycker att vi i dag kan konstatera att vi upp-

nådde huvudmålet, både för regeringskonferensen

och för Sverige. Vi kom överens om de institutionella

förändringar som är nödvändiga för att samarbetet

ska fungera i en utvidgad union. I förklaringen om

unionens framtid slås det entydigt fast att Nicefördra-

get öppnar vägen för utvidgningen och att nästa rege-

ringskonferens inte får utgöra något hinder eller för-

handsvillkor för utvidgningen. Nice var en förutsätt-

ning för genombrottet i Göteborg, som ju fastställde

att förhandlingarna ska vara avslutade nästa år och att

utvidgningen ska äga rum år 2004.

Inför utvidgningen var det naturligtvis nödvändigt

att komma överens om regler för röstviktning, kom-

missionens sammansättning och antal platser i parla-

mentet. Det gällde att behålla en rimlig balans mellan

medlemsstaternas intressen och samtidigt skapa för-

utsättningar för att EU skulle kunna fungera minst

lika effektivt som hittills med nästan dubbelt så

många medlemsstater.

Låt mig kommentera frågorna var och en för sig.

När det gäller kommissionen var det viktigt för

Sverige att vi kunde enas om att ha kvar en ledamot

från varje medlemsland till dess att utvidgningen

genomförts. Nu kommer varje land att vid sin anslut-

ning kunna ha en av sina medborgare i kommissio-

nen. När vi når 27 medlemmar i EU sätts ett tak för

antalet. Då ska ett enhälligt beslut fattas om en re-

duktion av antalet ledamöter, och vi ska fastställa en

jämlik rotation av kommissionärer. Det tycker vi är

en vettig lösning.

Fördelningen av platser i parlamentet innebär att

Sverige fortfarande kommer att ha 18 platser när

utvidgningen är fullt genomförd.

Nicefördraget ger också en rimlig balans mellan

större och mindre länder. De medlemsländer som

förlorar en kommissionär får en viss kompensation i

röstviktningen. Det var enligt det vi kom överens om

i Amsterdam redan 1997.

Slutresultatet blir att ungefär samma andel av be-

folkningen i Europa måste stå bakom beslut också i

fortsättningen. Sedan kan jag naturligtvis erkänna att

det inte alltid är helt enkelt att räkna fram majoritets-

reglerna.

Med Nicefördraget blir det också lättare att inleda

ett närmare samarbete inom första och tredje pelaren.

Det är också viktigt för utvidgningen. Närmare sam-

arbete gör det möjligt för grupper av länder att för-

djupa samarbetet inom fördragets ramar snarare än

utanför. Rätt utformat kan det bidra till att stärka

sammanhållningen i ett utvidgat EU.

Nu får vi större flexibilitet så att grupper om minst

åtta länder får möjlighet att inom gemenskapen agera

för en fördjupning i en mindre krets. Det ska ske

inom ramarna för våra gemensamma regler och -

vilket är mycket viktigt för Sverige - det ska stå öp-

pet för alla medlemsländer att delta.

Den gemensamma utrikespolitiken förblir just en

gemensam utrikespolitik, precis som vi från svensk

sida har velat från början. Vi menar att en uppdelning

i grupper på det området skulle ha försvagat EU. Vi

har nu säkrat att närmare samarbete inom utrikes- och

säkerhetspolitiken enbart kan gälla att genomföra

sådant som redan har beslutats med enhällighet och

under vidmakthållet veto. Alla frågor med militära

konsekvenser ska helt undantas från närmare samar-

bete. Alla sådana beslut kräver enhällighet.

Nicefördraget stärker också unionens beslutsför-

måga i viktiga politiska frågor. Kvalificerad majoritet

- som redan i dag är den vanligaste beslutsformen -

blir ännu tydligare huvudregeln inom EU. Det un-

derlättar medborgarnas fria rörlighet, och det kommer

att effektivisera den externa handelspolitiken.

Vi ville gå ännu längre inom områden som social-

politik, visering, asyl- och migrationsfrågor. Det är

områden vi kommer att fortsätta att driva inför nästa

regeringskonferens 2004.

Vi ska också vara medvetna om att vi nu närmar

oss en kärna av bestämmelser som rör den nationella

suveräniteten och där medlemsstaterna i stort sett är

överens om att enhällighet ska fortsätta att gälla. Från

svensk sida räknar vi skatteområdet till ett av dessa

områden där vi vill ha enhällighet. Även för familje-

frågor inom civilrätten kvarstår enhällighet som vi

önskade.

Slutligen: Mot bakgrund av det snäva mandat som

gällde för regeringskonferensen var det också bra att

vi i Nice kunde enas om att inleda en djupare och

bredare debatt om EU:s framtid. Det var ett svar på

de önskemål om en bredare reform som hade fram-

förts och ett erkännande av behovet av att förbättra

den demokratiska legitimiteten och öppenheten för att

föra unionen närmare medborgarna. Vi ser bl.a. på

det låga deltagande i Europavalen hur viktigt det är

att vi kan brygga över klyftan mellan Europeiska

unionen och Europas medborgare.

Vi startade framtidsdebatten under det svenska

ordförandeskapet. I Göteborg kunde alla medlems-

länder och flertalet kandidatländer rapportera om

olika initiativ som hade tagits för att börja debatten.

Då var de flesta länder inte redo att diskutera förbere-

delserna för nästa regeringskonferens, än mindre

sakfrågorna. Regeringen beslöt ändå att lägga fram

förslag om ett brett organ som skulle föreslå ämnen

och alternativa lösningar för nästa regeringskonferens

år 2004. Nu blir det ett sådant konvent. Nu råder det

också en ganska bred enighet om att debatten måste

börja med EU:s uppgifter och utmaningar och inte

enbart ta upp de institutionella lösningarna.

Redan nästa vecka kommer den här diskussionen

att föras vidare vid toppmötet i Laeken, där det också

ska ges en klarsignal till ett konvent. Konventet ska

lägga fram förslag och alternativ utan att binda natio-

nella regeringar och parlament. Det blir ett konvent

som följs av en ordentlig paus före regeringskonfe-

rensen. Det ska bli ett stort deltagande av nationella

parlamentariker. Det är en fråga där Sverige hela

tiden har varit pådrivande.

Vi tycker att det är viktigt att förberedelserna och

debatten inte begränsas till konventet utan blir myck-

et bredare. Det civila forumet, och i Sverige 2004-

kommittén, kommer att spela en stor roll inför den

kommande regeringskonferensen, liksom givetvis

riksdagens fortsatta arbete.

Regeringen avser att återkomma till riksdagen

med en skrivelse i början av konventet som en del i

förberedelserna inför regeringskonferensen. Nu an-

kommer det på riksdagen att godkänna det nya för-

draget. Det finns mycket goda skäl för att Sverige bör

tillträda fördraget. Det lägger en grund för en framti-

da Europaunion som också återförenar öst och väst.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag, innan jag

lämnar talarstolen, uppmärksamma att en av debatt-

deltagarna i dag är med på sin sista riksdagsdebatt.

När jag gick på gymnasiet i Enköping lyssnade

jag på en debatt där Lars Tobisson var med. Jag

tyckte att han hade ett bra inlägg, så jag applåderade

honom. Då fick jag veta av mina SSU-kamrater att

detta var ohyggligt opassande, och så fick man verk-

ligen inte göra! Jag har inte vågat erkänna detta förr-

än nu, 30 år senare.

Jag skulle vilja tacka Lars Tobisson både för sam-

arbetet och för striderna.

Jag uppskattar samarbetet. Lars Tobisson är en av

dem som mycket konstruktivt kan samverka när man

har gemensamma mål. Bl.a. inom EU-samarbetet har

vi ofta haft ett bra gemensamt arbete för att balansera

det gemensamma europeiska och det nationella. Där

har jag också fått värdesätta goda råd.

Jag har också uppskattat striderna. Det är ingen

som tvingar en att läsa på och tänka igenom argu-

menten lika noga som en väl påläst och skicklig mot-

ståndare.

Riksdagen förlorar ett av sina starka namn, men

revisionsrätten vinner en utomordentlig medarbetare.

Tack, Lars Tobisson, och lycka till!

(Applåder)