Fru talman! Den här debatten kommer nu in i and-
ra halvlek. Jag kan konstatera att det har sagts många
kloka ord. Dessvärre har det också sagts en del mind-
re kloka ord. Jag ska försöka upprepa en del av de
kloka orden, men det är framför allt några principiella
frågor i betänkandet som jag kommer att koncentrera
mig på.
När det gäller de s.k. framtidsfrågorna, de frågor
som ska diskuteras inför nästa regeringskonferens
2004 kommer Göran Magnusson att särskilt beröra
dem.
Fru talman! Ett godkännande av Nicefördraget
handlar ytterst om EU:s utvidgning. För att utvidg-
ningen ska komma till stånd har det varit nödvändigt
att få ett fördrag som reglerar de s.k. maktfrågorna
inom unionen. Med maktfrågor menas frågor som
gäller röstreglerna i rådet, röstviktningen där, antalet
kommissionärer och antalet platser i Europaparla-
mentet.
Om detta inte kommer till stånd kommer utvidg-
ningen att mer eller mindre stanna upp. Därför är det
ytterst viktigt att Nicefördraget kan ratificeras av
medlemsstaterna. Det var oerhört viktigt att det kunde
förhandlas fram.
Vi vet också att den här utvidgningen av EU är en
historisk händelse i Europas historia. Den uppdelning
som vi upplevde efter andra världskriget i över 50 år,
med ett Öst- och Västeuropa, med ett demokratiskt
Västeuropa och en kommunistisk diktatur i Östeuro-
pas stater, har nu äntligen kommit i ett läge då det kan
vara en historisk parentes. Det finns nu möjlighet att
förena öst och väst. Det är självfallet vår skyldighet
och plikt att se till att det nu kan genomföras.
Utvidgningen av EU har också, som redan har
nämnts i debatten, varit av högsta prioritet för Sveri-
ge. Det var en mycket stor framgång för Sverige att
under toppmötet i Göteborg kunna få till stånd en
överenskommelse i Europeiska rådet om en dagord-
ning för utvidgningen av EU, där stats- och rege-
ringscheferna klart och tydligt lade fast en tidtabell.
Det var en framgång för Sverige.
Jag har i olika sammanhang när jag har träffat fö-
reträdare för kandidatländerna fått höra av dem att de
verkligen uppskattar de insatser som Sverige har gjort
på detta område. Vi ska naturligtvis se till att vi kan
fortsätta att infria våra åtaganden.
Det är också glädjande att konstatera att utvidg-
ningen är någonting som svenska folket uppskattar.
Det kan man se i de olika opinionsundersökningar
som genomförs, där vi ligger i topp bland EU:s med-
lemsstater.
Nicefördraget förhandlades fram för ungefär ett år
sedan. Det var egentligen inte en egen regeringskon-
ferens, utan det var en fortsättning på Amsterdamför-
handlingarna. Man kallade också de här förhandling-
arna de s.k. Amsterdamresterna. Det var sådant som
man inte lyckades bli klar med i Amsterdam som man
fick skjuta till en senare förhandling.
Som betonas i betänkandet, och som flera talare
redan har varit inne på här, har den svenska riksdagen
varit djupt involverad just i de svenska ståndpunkter-
na och de svenska förhandlingspositionerna när det
gäller Nicefördraget. Jag vill också understryka det
från talarstolen.
Här har riksdagen varit med och fastställt de
svenska ståndpunkterna. Det har varit kammardebat-
ter, information och diskussioner i utskotten, och det
har varit ett mycket ingående samråd i EU-nämnden
om just Sveriges förhandlingspositioner. Som det står
i betänkandet har riksdagen då varit med och kunnat
ha ett avgörande inflytande över hur förhandlingarna
ska föras från svensk sida.
Jag säger detta därför att jag tror att det är av stort
värde att ett nationellt parlament kan vara så här in-
blandat i processen. Där skiljer vi oss från andra län-
der. Vi och de två övriga nordiska länderna i unionen
är undantag här. Vi tillhör också dem som pläderar
för att om man lägger upp sitt arbete i andra med-
lemsstater på det sätt som vi har gjort bidrar man till
att reducera det s.k. demokratiska underskottet.
Ett resultat av att riksdagen då var så involverad i
Nice är också att vi inte blev missnöjda med resulta-
tet, som man blev i en del andra medlemsstater. Det
här var, sett från vår sida, förhandlingar som inte
fördes i slutna rum. Vi kände till vad som diskutera-
des bakom väggarna i Nice och andra sammanträdes-
rum, så det var ingen överraskning för oss. Däremot
var det naturligtvis kanske en överraskning för dem
som vill gå i en mer överstatlig riktning. De blev
besvikna över att det inte kom ut någonting av konfe-
rensen. De som är emot EU-samarbetet var naturligt-
vis besvikna för att EU-samarbetet fortsätter och
fördjupas.
Jag ska inte gå in mer på det här. Det finns anled-
ning att i eventuella repliker gå in mer i de frågorna.
Låt mig bara, fru talman, beröra ett par saker yt-
terligare i slutet av mitt anförande. Det gäller Irland
och Irlands folkomröstning. Det finns en utförlig
beskrivning av detta i utskottsbetänkandet. Den prin-
cipiella syn som där utvecklas är väldigt viktig. Vi
ska naturligtvis behandla Nicefördraget precis på
samma sätt som vi behandlar andra internationella
överenskommelser och konventioner.
Sveriges riksdag ska göra en självständig bedöm-
ning av innehållet i det framförhandlade fördraget
utan att titta på Irland, Tyskland eller Spanien. Vi ska
göra en självständig prövning. Så hanterar vi utrikes-
politiska frågor i Sverige. Det är då märkligt att de
partier som i andra sammanhang vurmar för att Sve-
rige ska uppträda självständigt nu accepterar något
slags veto från Irland som därmed lägger ratifika-
tionsprocessen åt sidan.
Vi ska naturligtvis bedöma det framförhandlade
fördraget och ta ställning till det. Sedan får vi se vad
som händer. Fördraget träder i kraft först den dag som
15 medlemsländer har ratificerat det. Då får vi se vad
som kommer att hända i framtiden. Men vi ska samti-
digt vara medvetna om att om fördraget inte kan träda
i kraft försenas också den historiskt nödvändiga ut-
vidgningen. Så de som vill fördröja fördraget tar
också på sig ett mycket stort ansvar.
När det gäller frågan om folkomröstningar har vi i
Sverige haft rådgivande sådana sedan 1922. Under
dessa år har det hållits rådgivande folkomröstningar
vid fem tillfällen. Det är ganska få under den tids-
rymden.
Den senaste folkomröstningen hade vi 1994.
Riksdagen bestämde då att Sverige borde gå med i
EU, men man underställde svenska folket den frågan
eftersom det var ett stort steg att ta. Det var inget
vanligt internationellt samarbete att gå med i Euro-
peiska unionen, utan det handlade om ett mellanstat-
ligt samarbete där man enligt mellanstatliga metoder
hade bestämt att lägga över vissa beslutsbefogenheter
till gemenskapen. Det var ett stort steg att ta, och
därför fick svenska folket vara med och säga sig
mening. Som ni vet blev det ett ja i den folkomröst-
ningen, vilket någon månad senare konfirmerades av
riksdagen.
När vi nu studerar Nicefördraget upptäcker vi att
det inte har skett några större förändringar. Det är
inga nya beslutsbefogenheter som förs över till den
europeiska gemenskapen, alltså till första pelaren. Det
är fortfarande så att samarbetets grundläggande ka-
raktär förändras inte i och med att vi godkänner Nice-
fördraget.
Jag kan inom parentes säga att eftersom det har
gjorts väldigt många hänvisningar till Irland kan man
kanske också göra en hänvisning till ett annat land
strax söder om Sverige, nämligen till Danmark. Där
har man ju av hävd tillämpat den principen att om det
är fråga om nya traktat inom den europeiska unionen
som innebär ett överflyttande av nya befogenheter till
unionen ska det bli föremål för en folkomröstning i
Danmark. Så har man alltid hanterat detta under årens
lopp.
När det gällde Nicefördraget genomfördes det
ingen folkomröstning i Danmark eftersom samtliga
partier och experter konstaterade att det inte innebar
någon överflyttning av nya beslutsbefogenheter.
Danmark var också det första landet som godkände
och ratificerade Nicefördraget.
Till sist vill jag tillägga att när riksdagen nu ska
godkänna fördraget ska det enligt huvudregeln ske
med kvalificerad majoritet. Det är en regel som har
kommit till just för att man inte med bara en rösts
övervikt ska kunna fatta beslut om att godkänna ett
fördrag inom EU. Detta om något vittnar ju om hur
seriöst vi behandlar den här frågan.
Fru talman! EU ska nu med full kraft gå in i pro-
cessen att välkomna nya medlemsstater från Central-
och Östeuropa. Förhoppningsvis kommer EU i en
nära framtid att bestå av 27 medlemsstater, varav
många kommer från den forna Warszawapakten.
Genom att godkänna Nicefördraget tar vi vårt ansvar
för den utvecklingen.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på
reservationen.