Fru talman! Påpassligt inför dagens debatt har
Regeringskansliet lagt på vårt bord - jag hoppas att
den får en vid distribution - den lilla fina broschyren
Nicefördraget i korthet. Det är en mycket bra bro-
schyr som jag hade tillfälle att ögna igenom i går
kväll.
Den första meningen i broschyren lyder: Utvidg-
ningen är en av Sveriges mest prioriterade frågor i
EU-samarbetet. Det skriver jag verkligen under på.
Egentligen skulle jag kanske ha formulerat det som
att detta är den prioriterade frågan, inte en av. Det är
nämligen den allra viktigaste frågan. Man kan priori-
tera hur mycket som helst, men ska man verkligen
göra en hårdprioritering skulle det vara formulering-
en.
Vi fortsätter att bygga på det europeiska huset.
Steg för steg bygger vi det. Grundstenarna i EU-
bygget har växt fram under decennier. Det kanske vi
som relativt nya medlemmar i EU inte alltid tänker
på: Vi har också ett arv att förvalta, och vi ska vara
med och bygga vidare. Vi har de olika fördrag som
antagits under den tid vi inte var med i EG- och EU-
sammanhang - EG-fördraget, kol- och stålunionsför-
draget, Euroatomfördraget, unionsfördraget, Maas-
tricht osv.
Men nu går vi vidare med Nicefördraget. Folk-
partiet välkomnar naturligtvis detta steg. Vi lägger
ytterligare en sten till grunden för EU-bygget. Precis
som regeringen skriver i propositionen var målet för
regeringskonferensen just att säkerställa en väl funge-
rande utvidgad union. Via EU-nämnden och den
beredningsgrupp som fanns kunde vi följa arbetet,
precis som utrikesministern påpekade här. Det har
varit intressant och lärorikt att kunna göra det. Man
har fått lite mer insikt. Vi som inte var med från bör-
jan när Sverige gick in i EU och satt i EU-nämnden
har lärt oss ytterligare saker under resans gång. Det är
naturligtvis oss förunnat få lite mer insikt än andra
som inte finns med i de sammanhangen.
Det vi diskuterat är just det som Nicefördraget nu
tar upp - röstreglerna i rådet, kommissionens storlek,
Europaparlamentets storlek och annat sådant som det
nu finns siffror på. Det är klart att alla inte är helt
nöjda. Så är det ju: Det är ett givande och tagande,
och det är kompromisser. Men jag tycker ändå att det
man kom fram till i Nice är acceptabelt. Folkpartiet
välkomnar alltså detta, och jag yrkar bifall till be-
slutsförslaget i betänkandet och avslag på den reser-
vation som finns.
För det är ju så: Vänsterpartiet och Miljöpartiet
var motståndare en gång i tiden när vi skulle gå in i
EU och driver detta vidare. De ser egentligen bara
svårigheter och inte de glädjeämnen som ändå finns i
det europeiska bygget.
Om man läser inledningen till deras reservation
kan man se att den går i rakt motsatt riktning mot den
första meningen i den broschyr jag talade om nyss:
"Vänsterpartiet och Miljöpartiet var motståndare till
Sveriges medlemskap i den europeiska unionen. Vårt
huvudskäl var att demokratin skulle urholkas och
rösträttens innehåll devalveras vid ett EU-
medlemskap." Detta, menar man, har man nu fått
bekräftat.
Det är klart att Vänsterpartiet och Miljöpartiet har
en poäng i den bemärkelsen att vi överlämnar vissa
maktbefogenheter till EU. Men det är ju också hela
poängen med det bygge vi gör. I områden där vi inte
klarar av allting som enskilda stater försöker vi hitta
vägar där vi kan ta gemensamma beslut. Egentligen
är det inte konstigare än när man, framför allt ute i
landet, för fram kritik mot den här kammaren för att
vi fattar beslut mot kommuner och de blir missnöjda.
Men man måste också ibland kunna se till helheten
och till det större. Därför är det viktigt att man får
fram någon form av kompetenskatalog, så att det blir
tydligt för medborgarna var besluten ska fattas.
Samtidigt sade Kenneth Kvist i ett av sina inlägg
att en fara är att människor inte kan kräva ett politiskt
ansvar. Jag får det inte riktigt att gå ihop med att
Miljöpartiet och Vänsterpartiet bara ser till samarbe-
tet mellan länderna. Hur kräver man ansvar där
egentligen? Blir det tydligare för medborgarna om
ministrar samlas och stänger in sig i ett rum för att så
småningom komma ut och tala om att nu har vi
kommit överens om detta. Det finns egentligen inga
protokoll, och man kan inte riktigt få veta om det har
pågått någon röstning, utan det är ett givande och
tagande och så kommer man fram till en kompromiss.
Är det tydligare för medborgarna? Nej, jag menar att
det inte är det.
Jag vill ta upp en sak till som Kenneth Kvist var
inne på, att medborgarna aldrig har krävt ett EU. Jag
är inte så säker på det. Om man går tillbaka till käl-
lorna och ser efter varför EU bildades över huvud
taget finner man att det var på grund av erfarenheter
av världskrig i Europa. Det fanns ett krav från med-
borgarna: Aldrig mer! Det var kravet. Då började
man bygga denna organisation, detta samarbete, för
att klara den delen. Sedan går bygget vidare. Det är
inte så att den här floden som man bara kan gå ned i
en gång, enligt Kenneth Kvist och andra, ser likadan
ut hela tiden. Den förändras naturligtvis, och utveck-
lingen går vidare.
Jag måste säga att det är bra mycket mer spännan-
de att få vara med i det bygget och försöka komma
med konstruktiva förslag än att sitta med klackarna i
golvet och försöka gå tillbaka till någonting som vi
egentligen inte önskar oss tillbaka till.
Det här betänkandet slutar med framtidsfrågorna.
En fjärdedel av betänkandet handlar just om detta.
Jag ska avsluta mitt anförande just med framtidsfrå-
gorna, därför att jag tycker att det är det som är spän-
nande. Nu föreligger det som har beslutats i Nice. Det
antar vi här i dag med en betryggande majoritet. Men
det som är spännande nu är hur vi går vidare.
Det finns vissa uppgifter som vi ska ta itu med.
Det är en mer exakt avgränsning av EU:s och med-
lemsländernas befogenheter, någon form av kompe-
tenskatalog. Inte så enkelt, men ändå. Det är vilken
ställning EU-stadgan kommer att ha. Det är förenk-
ling av fördragen. De ska ju bli begripliga, precis som
har påpekats här tidigare. Och det är de nationella
parlamentens roll i den europeiska strukturen.
Folkpartiet är det parti som inte egentligen hesite-
rar att ge mer makt åt EU i någon from av federalis-
tiskt system på de områden där vi anser att det är
betydelsefullt och viktigt att vi fattar gemensamma
beslut. Det blir olika nivåer här. Vi har regioner, och
vi har kommuner. Vi har riksdagar, och vi kommer
fortsättningsvis kanske också att ha ett parlament som
består av två kamrar.
Det är ett spännande arbete som dras i gång. Åren
fram till nästa regeringskonferens ska utnyttjas på ett
öppet och bra sätt, med dialog, så många bollar i
luften som möjligt. Sedan får vi se vilka av de här
bollarna vi kan ta ned.
Det som hände i Nice och som har hänt på andra
ställen när man har haft regeringskonferenser och
ministermöten och när statsministrar och andra har
träffats har varit lite bökigt och stökigt, minst sagt.
Detta ska vi ta till oss. Det är en signal. Varför går så
många människor ut på gator och torg och demonstre-
rar? Det gjorde man också i Nice. Det var tusentals
människor ute. De hade olika budskap på sina plakat.
Där fanns de som ville att vi skulle gå en mer federa-
listisk väg, de som ville att det skulle vara mer av
global solidaritet, men där fanns också de som kasta-
de sten, även om de var i klar minoritet.
Jag tror att det är viktigt att vi som arbetar med de
här frågorna har en öppen dialog med dessa grupper.
Här finns mycket kunskap att ta till sig. Vi bör få ett
system som gör att de som är ute på gator och torg
och demonstrerar känner att de har en röst och att de
får tillgång till arenor för denna röst.
Jag ska avsluta med att säga att aldrig förr har den
europeiska unionen stått inför så många och stora
utmaningar som nu, med ambitionen att både utvidga
kraftigt och fördjupa samarbetet. Detta ska göras
samtidigt, både fördjupning och utvidgning. Möjlig-
heterna att lyckas med detta hänger på om det euro-
peiska huset kan komma i ordning och byggas stadigt
så att det håller när de nya medlemmarna kommer in
och för de nya uppgifter som ska utföras.
Med dessa ord yrkar jag bifall till förslaget i be-
tänkandet.