Fru talman! Striden och debatten om fördragsänd-
ringar före besluten i Nice är en sak. Att fortsätta den
striden efter Nicefördraget är en annan sak, för det
kommer i realiteten att försena utvidgningen. En
försenad utvidgning kan i praktiken betyda en omöj-
liggjord utvidgning.
Jag vill ställa samma frågor till Marianne Samu-
elsson som jag tidigare ställde till Kenneth Kvist: Hur
försvarar ni för medborgarna i kandidatländerna att ni
i realiteten säger nej till att utvidgningen fortsätter?
Formellt kan man naturligtvis säga att Niceför-
handlingarna inte behöver ratificeras, men vi ska
fastställa gemensamma positioner. Det har vi också
gjort i det som i dag ligger på riksdagens bord. I stäl-
let för Nicefördraget skulle vi vidare anta tolv olika
anslutningsfördrag med de respektive kandidatlän-
derna. Med förlov sagt tror jag inte att Marianne
Samuelsson hade varit mer benägen att anta gemen-
samma positioner som innehåller precis samma sak
som det som i dag ligger på riksdagens bord och ta
dem i en överenskommelse i tolv olika anslutnings-
fördrag.
Detta är alltså bara formalia, Marianne Samuels-
son. I realiteten kommer ni att försena och riskera att
omöjliggöra utvidgningen ifall era krav skulle vinna.
Marianne Samuelsson vill också, som jag ser det,
gömma sig bakom folkomröstningen på Irland. Det
var en tredjedel som röstade, och två tredjedelar an-
såg inte att det var tillräckligt viktigt för att man ens
skulle orka gå till vallokalen. Det var 75 000 röster
som skilde de två alternativen åt.
Om vi tror på nationell demokrati och nationell
rätt, är det då inte rimligt att de irländska politikerna,
parlamentarikerna och representanterna får avgöra
hur man ska tolka en sådan folkomröstning och hur
man ska gå vidare efter den?