Herr talman! Det var väldigt trevligt att lyssna på
Andreas Carlgren. Jag tycker att han i många stycken
talar som en sann liberal. Det är en komplimang.
Det är egentligen bara en fråga som jag skulle
vilja få svar på i dag från socialdemokraterna. Ni har i
snart fyra år haft den politiska makten i Sverige, na-
turligtvis också över skolan. Ni har den politiska
makten även i många kommuner. Min fråga är: Har
det blivit bättre eller sämre i skolan under de här fyra
åren? Det är en rak fråga, som jag tycker att det skulle
vara intressant att höra svaret på.
Jag kan i den här kretsen avslöja att vi i Folkpar-
tiet har ett svar på den frågan. Vi tycker att det har
blivit sämre. Det är inget som vi är glada över. Vi
känner inte något slags skadeglädje över att socialde-
mokraterna inte har lyckats ha en så stark reformtakt
och visa en sådan tydlighet när det gäller skolans
uppgifter att problemen har kunnat undvikas.
Det är naturligtvis inte så att alla problem har
uppstått under den här fyraårsperioden, men för
mycket tid har gått åt till att göra andra saker än att
prioritera skolan, som är ett av de absolut viktigaste
områden som vi har att arbeta med i svensk politik.
Vi i Folkpartiet blir väldigt upprörda när skolan
inte fungerar. Den upprördheten grundar sig på en
kärlek till bildningen eller snarare en kärlek till vad
bildning kan göra för människor. Grundläggande i
socialliberalismen är tron på den enskilda människans
förmåga, och bildning är det absolut viktigaste och
kraftfullaste verktyg som vi har i svensk politik eller i
politiken över huvud taget för att ge människor liv-
schanser.
Barn föds med olika begåvning och får olika stöd
hemifrån, men om vi kan erbjuda en förskola, en
skola och högre utbildning med yppersta kvalitet,
åstadkommer vi inte bara världens bästa skola eller
vad vi brukar säga när vi skall stå oss i konkurrensen.
Det är oerhört viktigt, men jag anser inte att det är
huvudmålet. Huvudmålet är att få starka människor i
Sverige, människor som kan förstå och värdera sin
omvärld och som själva kan forma sina liv.
Detta är grunden, och det är därför som det är så
oerhört viktigt att vi har en skola med kvalitet. Det
har vi inte i dag.
Egentligen är det snudd på tjänstefel varje gång en
ung människa lämnar skolan utan tillräckliga kunska-
per och utan självförtroende och självkänsla - snudd
på tjänstefel av skolministern och av alla dem som har
makten ute i kommunerna.
När vi i den här kammaren brukar tala om trafik-
politik används ibland begreppet nollvision. Jag tyck-
er att det vore bra om vi hade en nollvision också när
det gäller skolan. Inga elever borde få lämna skolan
utan tillräckliga kunskaper. Inga lärare borde känna
sig otillräckliga eller tyngda av den verklighet de ser
ute i skolorna. Där skulle jag vilja låna trafikpoliti-
kens nollvision.
Det finns naturligtvis oerhört mycket att göra för
att vi skall få världens bästa skola eller vad vi väljer
att kalla det. Det har tagits några goda steg. Vi be-
handlar just nu propositionen om förskolan. Det är
alldeles utmärkt. Folkpartiet har länge drivit på för ett
pedagogiskt innehåll i tidigare år. Vi är också för en
tioårig grundskola, även det för att fler barn och sär-
skilt de barn som har de största behoven av att få
stimulans av god pedagogik i tidiga år verkligen skall
få det.
Vi tycker också att det är oerhört viktigt att göra
föräldrarna mer delaktiga. Jag tycker att det här är
någonting som vi i Sverige har varit ganska dåliga på
under många år. Ansvaret för barnens utbildning vilar
naturligtvis på skolan men också på föräldrarna. Jag
tycker att det är oerhört viktigt att vi kan få en ännu
mer öppen och inbjudande attityd från våra skolor, att
man verkligen motiverar föräldrarna och bjuder in
dem att delta i arbetet och även de vara lärare för sina
barn. Genom att få aktiva och motiverade föräldrar
kan vi också bryta klassuppdelningar o.d.
Vi skall naturligtvis inte fortsätta att avveckla stö-
det till de barn som har de särskilda behoven i skolan.
Det är skrämmande att se den utveckling som i dag
pågår i många kommuner, där man mer eller mindre
har rensat bort specialresurser i form av psykologer,
skolhälsovård osv. Detta är oerhört allvarligt just för
de barn som behöver detta för att över huvud taget
kunna tillgodogöra sig utbildningen. Vi måste vända
den trenden. Vi skall utveckla och inte avveckla stö-
det till barn med särskilda behov.
Vi borde också införa nationella prov och betyg
från årskurs 6, inte därför att vi känner något behov
av att eleverna skall mätas och jämföras med varandra
utan i första hand därför att föräldrar och elever har
rätt att veta hur man ligger till. Genom kanske t.o.m.
skriftliga omdömen, som vi propagerar för, får man
också en väldigt bra utgångspunkt för att ställa krav
på lokala politiker och på skolledning. Det är så man
upptäcker att det finns brister i skolans undervisning.
En konstig logik har lett till att man länge har av-
stått från betyg och nationella prov, i något slags
missriktad välvilja mot barnen. Naturligtvis är sådana
till för barnen, inte för någonting annat. Därigenom
blir deras rätt till god kvalitet i skolan synliggjord.
Jag kommer så till frågan om lärarna, som togs
upp också av Andreas Carlgren. Jag tycker att jag
känner igen mycket av det som han sade i det som
också vi från Folkpartiet brukar hävda. Vi kan aldrig
få stolta och motiverade skolbarn, om vi inte har
stolta och motiverade lärare. Det är en lång rad saker
vi måste göra för att lärarna skall få den status som de
är värda.
Det handlar naturligtvis om karriärmöjligheter, vi-
dareutbildningar och på de högre stadierna möjlighe-
ter att forska i det egna ämnet men naturligtvis också
arbetsvillkor i övrigt, löner och annat. Vi skall ge
lärarna mer frihet. Vi skall avskaffa timplaner och i
stället stärka ansvaret. Mer frihet och tydligare ansvar
är genomgående krav i Folkpartiets politik när det
gäller skola och gymnasium.
Skolan är den största arbetsplats som vi har i Sve-
rige. Det borde också vara den bästa arbetsplats som
man kan ha, men vi är oerhört långt ifrån den visio-
nen. Många barn tvingas arbeta i miljöer som jag tror
att väldigt få vuxna skulle acceptera. Förr var skolhu-
set det finaste huset i byn. I dag är det inte så.
Vi måste ha stimulerande lokaler och få en miljö i
skolorna som präglas av trygghet och ömsesidig re-
spekt. Skolan skall vara ett ställe dit man gärna och
med glädje går på morgonen.
Till sist: Kunskapen måste stå högst upp på varje
politiskt manifest som antas i denna kammare eller i
våra kommuner.
Jag tycker att det finns en tydlig parallell mellan
detta och när man t.ex. diskuterar diktaturer. Samhäl-
len som är på väg att spåra ur är samhällen där den
enskilda människan inte sätts främst. En skola som är
på väg att spåra ur är en skola där kunskapen inte sätts
i första rummet. Det har blivit bättre. Det fanns mörka
perioder under 70- och 80-tal när andra saker blev
viktigare i skolan än kunskapen. Mycket av det vi ser
i form av brister i dag är ett resultat av detta.
Vi måste öka valfriheten på gymnasiet. Vi måste
mer beakta elevernas rätt att välja. Vi måste få färre
kärnämnen. Det fria valet blir också ett aktivt val där
man väljer kurser. Det innebär att motivationen ge-
nom detta kan öka. Motivationen är i dag tyvärr en
bristvara på gymnasiet på grund av att många känner
att de inte klarar av de krav som ställs. Det bidrar
naturligtvis till ytterligare utslagning.
Det behövs mer individualisering, moderna lär-
lingsplatser, alternativa kurser i kärnämnen och färre
kärnämnen. Allt detta är små steg som tillsammans
kan skapa ett gymnasium med större valfrihet.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis i UbU10 yrka
bifall till reservation 4 under mom. 2 och reservation
6 under mom. 4 och i UbU11 reservation 1 under
mom. 1.