Fru talman! Den här debatten har mycket handlat
om pengar. Jag tror att de flesta kan känna igen att
valrörelser ganska lätt blir hycklarnas marknad. Nu
strör alla omkring sig löftena igen. Det är litet som att
man har hört det här förr. Problemet är att förra gång-
en skivan drogs var det andra som lovade. Efteråt har
det visat sig att de inte höll, men det har man natur-
ligtvis talat tyst om i dag. Omvänt är det andra den
här gången som lovar jättemycket och som jag tror
innerst inne vet att de inte kommer att kunna hålla det.
Där riskerar skolan att till sist stå utan mer pengar om
man inte gör på ett annat sätt.
Därför har vi i Centerpartiet valt en litet tristare
ordning. Vi har aldrig lovat mer än vad vi har kunnat
hålla. Vi har betalat för oss varenda krona. Vi kan nu
lova täckning för löftena med varenda krona. Uppen-
bart verkar det inte lika glättigt. Men det kanske vore
bra om människor tänkte sig för ordentligt den här
gången och inte gjorde det gamla misstaget, för då
riskerar man att få höra den gamla skivan.
Jag vill ställa bara en fråga till Nils-Erik Söder-
qvist. Det är en uppföljning av det som Ola Ström tog
upp i sin inledning. Många är oroliga för att eleverna i
skolan inte lär sig tillräckligt, att det är för litet ord-
ning i skolan, att lärarna har för svag ställning. Kan
Nils-Erik Söderqvist titta människorna i Sverige i
ögonen och säga: Ja, vi har en bättre skola i dag än vi
hade för fyra år sedan?