Fru talman! I den här diskussionen har vi egentli-
gen att behandla 110 motioner som är ett s.k. upp-
samlingsheat, dvs. det är motioner som ligger kvar
från den allmänna motionstiden. Den här stora grup-
pen motioner gör ett ganska splittrat intryck, men om
man ser dem i ett litet större sammanhang tror jag
ändå att de återspeglar de problem som dominerar
svensk skolpolitik. Jag kommer att beröra några av de
här motionerna. Men med anledning av den inriktning
som diskussionen har fått kommer jag också att ta upp
de allmänpolitiska frågorna litet mer.
Jag tror att vi börjar bli överens om att grundsko-
lans problem är resursbristen. Vi har haft nedskär-
ningar i skolan med ca 20-25 % under de senaste sju
åren. Man har alltså fått betydligt mindre pengar till
skolorna. Det har inneburit att det är färre vuxna i
skolorna. Skolkuratorer, speciallärare och skolpsyko-
loger är ganska sällsynta ute på skolorna nu jämfört
med tidigare. Detsamma gäller vaktmästare, fritidspe-
dagoger osv.
Detta betyder naturligtvis att framför allt barn med
behov av speciellt stöd inte får den hjälp de har rätt
till. Läraren hinner inte med att hjälpa den som har
problem med att läsa eller skriva t.ex. om man har en
klass med 30 elever, saknar speciallärare och inte har
tillgång till skolpsykolog osv. Antalet lärare har också
minskat. Därav de ökade klasstorlekarna. Detta är
alltså en resursfråga. Det behövs mer pengar till sko-
lan.
I det budgetförslag som Miljöpartiet har lagt fram
har vi tillskjutit närmare 3 miljarder kronor mer än
vad regeringen har gjort. Och då har ändå regeringen
föreslagit en ökning med 4 miljarder kronor i år. Det
är alltså äntligen ett tillskott till kommunerna som kan
användas till skolorna. I det sammanhanget vill jag
också nämna att Moderaterna i sitt budgetförslag har
en minskning av kommunanslaget och Folkpartiet har
i alla fall ingen ökning av bidraget till kommunerna.
I det här sammanhanget är det intressant att kon-
statera hur man från borgerligt håll lägger tonvikten
på en helt annan fråga än resurserna till skolorna.
Mycket av diskussionen från moderater och folkpar-
tister handlar om betyg och betygsfördelningar. Jag
skall återkomma till detta senare.
Det finns stora problem i gymnasierna, och det
handlar inte bara om resursproblem. Det är sant att
man har för litet resurser till gymnasierna också, men
det finns också ett omställningsproblem. Det nya
gymnasiet genomfördes alldeles för hastigt utan att
skolledning och lärare fick en rejäl möjlighet att ställa
om sina undervisningsmetoder och sin organisation
till de nya kraven så att de passade bl.a. de nya elev-
grupperna som skulle gå i gymnasiet.
Reformen uppfattades nog på många håll som en
sorts ökad tillgänglighet för större grupper till gym-
nasiet. Alla skulle kunna gå i det treåriga gymnasiet,
men gymnasiet var i stort sett sig likt. Många frågade
sig hur det skulle gå med de nya elevgrupperna i
gymnasiet. Skulle de klara det? Den frågan var natur-
ligtvis alldeles fel ställd. Frågan borde snarare ha
ställts: Hur skall undervisning och innehåll utformas
för att bäst passa de nya elevkategoriernas intressen,
förutsättningar och framtidsplaner? Iklädda de gamla
gymnasiets kostym har många elever känt sig utanför
och tappat motivationen och lusten att gå i gymnasiet.
Vi har fått en diskussion som liknar diskussionen
kring grundskolan. Det är en diskussion som inte alls
handlar om detta. Den handlar i stället väldigt mycket
om huruvida eleverna på ett visst program når krite-
riet för betyget Godkänd i vissa kärnämnen.
Den här betygsfixeringen hindrar uppenbarligen
många skolpolitiker från att rikta blicken mot elever-
nas behov och fråga sig vilka förändringar som bör
ske för att alla grupper av elever skall få en för dem
lämplig skola. Det vore naturligtvis fel att säga att inte
mycket har gjorts i många kommuner. Många kom-
muner har också ett bra gymnasium. Men omställ-
ningen tar tid och många gymnasieskolor har halkat
efter.
Miljöpartiet har tidigare i motioner och i budget-
förslaget krävt att särskilda medel för skolledare och
lärare skall anslås just för fortbildning och för att de
skall kunna diskutera med varandra och tillsammans
med elever hur undervisning och undervisningsmeto-
der skall läggas upp så att det blir ett gymnasium inte
bara för alla utan också för envar.
Det finns många nya inslag i det s.k. nya gymna-
siet som nu börjar bli ganska gammalt som är viktiga
att ta upp i det här sammanhanget. Vi har inte tid att
göra det, men jag vill nämna t.ex. de praktiska insla-
gen och de inslag som handlar om arbetsplatsförlagd
utbildning. Det här ser vi som ett väldigt viktigt in-
slag, och vi vill gärna utöka det så att man som elev
får större möjligheter att på en arbetsplats ta del av en
litet större del av verkligheten. Man får se hur det går
till på ett vanligt jobb, man får en undervisning som
är relaterad till situationen på den arbetsplats där man
har sin praktik och utbildning. Vi vill också att man
skall bygga på eftergymnasiala utbildningar så att de
som går på yrkesförberedande program skall veta att
det finns t.ex. eftergymnasiala lärlingsutbildningar.
Jag får väl lov att säga något om betygsfrågan ef-
tersom den diskuteras så ivrigt och jag hör till ett parti
där man inte är särskilt intresserad av betyg i skolan.
Det beror på att betygskriterier är svåra att skriva, att
de är vaga och svåra att förstå. Lärarna har svårt att
tolka vad som menas med vad som skall vara uppfyllt
för att man skall vara godkänd eller väl godkänd. Det
är väldigt allmänt formulerade anvisningar.
Det betyder också att lärarna naturligtvis inte kan
sätta betyg med någon större säkerhet. Olika lärare
sätter olika betyg, och på olika skolor blir det litet
olika sätt att använda betygen. Det är naturligtvis
förödande när man tänker på hur betygen används,
när det handlar om tiondels poäng för att komma in på
en viss utbildning på högskolan osv.
Då är jag inne på den andra svagheten. Det är att
betyg i de undersökningar man har gjort har visat sig
ha nästan inget prognostiskt värde alls. Det är ingen
bra möjlighet att förutsäga hur en elev skall klara
fortsatta studier t.ex. på högskolan. Betygen har också
visat sig vara mycket dåliga när det gäller att förutsä-
ga yrkesframgång. Det är inte alls så att den som har
högt betyg också kommer att ha stor yrkesframgång.
Det är ett av skälen till att arbetsgivarna när man
söker jobb inte bryr sig så mycket om betygen. De
tittar naturligtvis på om man har gått ut gymnasiet.
Men betygen är av mindre intresse och det som räknas
är naturligtvis personliga kvaliteter, t.ex. social för-
måga, pålitlighet, motivation, hur gärna man vill job-
ba med en sak osv.
Nåväl, vi vill alltså att man i de utvecklingssamtal
man skall ha i skolan mellan lärare och elever för
varje elev tillsammans med eleven lägger upp en
studieplan. Man går igenom hur studierna skall ut-
formas, man frågar: Vad skall du göra nästa vecka?
Vad tycker du om det här? Den relationen mellan
lärare och elev måste utvecklas. I grundskolan handlar
det naturligtvis också om utvecklingssamtal där för-
äldrarna är med och har en viktig funktion.
I takt med att det här mer naturliga sättet att umgås
mellan lärare och elev får ökat utrymme blir betyg allt
mindre intressanta. Jag tror alltså inte på betyg som
något slags morot av två skäl.
Det kommer snarast att kännas som litet genant
om man efter en bra relation, där man är helt överens
om hur studierna läggs upp, där man vet var man står,
vad man kan och vad man bör lära sig litet till av,
skall komma i en sits där läraren skall sätta betyg på
en. Det finns inget behov av det.
Dessutom tror jag, precis som Britt-Marie Danes-
tig sade, att just en inriktning på att man skall läsa för
att få betyg förstör så mycket av gymnasietiden. Det
blir en pluggskola för att få så bra betyg som möjligt
för att komma in på högskolan och det i en tid i livet -
det vill jag säga på allvar - i tonåren när man är som
mest öppen för att ta till sig musikupplevelser,
konstupplevelser, litteratur. Man är intresserad av att
försöka komma till rätta med kompisskap, med hur
man skall bete sig relativt vuxna och relativt kamrater,
med hur man skall bete sig relativt det andra könet.
Man blir kär för första gången. Man har ett sug efter
att få diskutera de stora livsfrågorna, vad meningen
med livet är.
Under den perioden skall skolan naturligtvis också
ha ett stort utrymme för just de diskussionerna, bjuda
på rika tillfällen till upplevelser av konst, musik, på
rika tillfällen att diskutera livsfrågorna. Det är inte
bara sexualundervisningen som skall ta hand om de
diskussioner som så väl behövs när det gäller relatio-
ner mellan könen, t.ex. jämställdhetsfrågor. Det var
ett perspektiv på betygsfrågan.
Så vill jag återgå till att säga några korta ord om
den allmänpolitiska debatten. Jag måste rikta en fråga
till Folkpartiet och Moderaterna. Jag har från Folk-
partiet hört talet om ökade resurser till lärarna, t.ex.
höjda lärarlöner. Det är ett bra förslag. Men jag har
inte sett en enda krona i deras budget för att de skall
kunna betala lönerna. Det låter bara som ren popu-
lism.
Möjligen kan jag vara förvånad över att man inte
har sagt att man skall höja lönerna för dem som job-
bar i hemtjänsten. Och hur är det med sjukvårdsbiträ-
dena? Varför tror Folkpartiet att det är så bra att man
lägger sig i den här frågan och försöker säga att just
lärarkåren ligger utanför? Det här är en fråga mellan
facken och arbetsgivarna. Det är en ytterst intrikat
balansfråga om solidaritet mellan olika delar av den
arbetande befolkningen som jag tror att man skall akta
sig för att börja pilla i från riksdagen. Jag tycker inte
heller att det är snyggt eftersom vi inte har det eko-
nomiska ansvaret för det från riksdagens sida.
Jag har upplevt Folkpartiets och Moderaternas
skolpolitik i Uppsala kommun under den förra man-
datperioden. Det var då nedskärningarna skedde med
20 %. Då sade man att man skulle konkurrensutsätta
den här verksamheten och öppna upp. Skolorna skulle
vara som företag, konkurrera med varandra, och pro-
duktiviteten skulle öka genom att man skulle ha fler
elever per vuxen i skolan. Resultatet blev förödande,
och det har inte kunnat återställas. Det är sant, som
Ola Ström säger, att det inte har blivit särskilt mycket
bättre. Men nu börjar ekonomin bli så pass bra att vi
skall kunna ta steget.
Kanske kan Folkpartiet och Moderaterna tala om
hur man tänker omprioritera så att ni i era budgetar
också kan avsätta medel för resursförstärkningarna.
Tänker Folkpartiet och Moderaterna t.ex. göra en
omprioritering? Ta litet grand från de 50 miljarder
som går till inköp av högteknologiska vapen - 50
miljarder jämfört med 4 miljarders förstärkning som
kommunerna får i år. Vilka omprioriteringar tänker ni
göra? Tänker ni komma med ett budgetförslag så att
man får se hur ni skall kunna få de resurser till skolan
som så väl behövs om det skulle vara så, Gud förbju-
de, att ni får hand om skolpolitiken nästa mandatperi-
od?