Herr talman! Tänk er ett hushåll som måste sanera
sin ekonomi, och när man har sanerat färdigt är
man skyldig dubbelt så mycket som när man
började saneringen. Lönen skulle inte räcka i mer
än högst tre veckor. Då skulle man inte behöva vara
finansminister för att se att det inte håller. Men det
är precis så det går till med statsfinanserna. Hej och
hå, skyffla på, skulle man kunna säga, statsskuld till
kommande generationer. För det är det vi gör.
Marknaden sätter sitt betyg i form av räntesatser,
och vad det betyget har blivit den senaste tiden vet
vi.
Vi blev ordentligt hånade i valrörelsen 1991 för att
vi ville spara 196 miljarder på sex år. Det skall
erkännas, det var fel. Nu när vi har facit vet vi att
det var alldeles för lite. När man summerar tre års
ekonomisk politik är det märkligt att se hur svårt
det är att fatta beslut över huvud taget, för att inte
tala om hur svårt det är att fatta dem i tid. Vi har
ett ganska bra facit redan nu om den framtida
ekonomiska verkligheten, visserligen inom ett
intervall, men ändå rätt hygglig koll. Går det bra
med tillväxt och sysselsättning kör vi ändå in i
bergväggen. Går det sämre finns bara ett svart hål.
Ändå orkar man inte göra det som måste göras, och
det man har gjort har hela tiden kommit för sent.
Årets budget är, för att vara vänlig, ursvag.
Finansministern skriver i dag i en artikel i DN:
''Under de närmaste åren skall ekonomin komma i
balans: statsskulden skall sluta öka, och
arbetslösheten halveras.'' Detta måste betraktas
som närmast vilseledande. I
kompletteringspropositionen, som Anne Wibble är
ansvarig utgivare av, står det att upplåningsbehovet
enligt Finansdepartementets bedömningar är 70
miljarder för budgetåret 1998/99. Blir inte
tillväxten osannolika 4 % blir upplåningsbehovet
givetvis ännu större. Man hoppas att det skall lösa
sig på något sätt.
Ännu har inte Finansdepartementet presenterat en
bedömning av när vi kan få en budget i balans.
Finansminstern säger i artikeln att det skall ske
under de närmaste åren. Men de närmaste åren är,
i varje fall inte med de fakta vi känner till nu, på
den här sidan om 2000.
Det kommer att krävas stora besparingar under
nästa mandatperiod. Det vet regeringen och det vet
socialdemokraterna. Det ligger tydligen i bådas
intresse att före valet mörklägga om de ytterligare
nödvändiga besparingar som måste till nästa
mandatperiod. Ju längre vi väntar med det som är
nödvändigt för Sverige, desto värre blir det.
Det brukar gå till så att man låtsas som om det
regnar och talar om hur mycket man gör och hur
bra det ser ut tills allt håller på att braka ihop som
ett korthus. Då sätter man sig i en nattlig
krisuppgörelse, som sällan blir bra och som alltid
kommer för sent. Så går det till och så kommer det
antagligen att bli någon gång under nästa
mandatperiod.
Politiker är till bl.a. för att förvalta skattebetalarnas
pengar på bästa sätt. För detta krävs det ärlighet
och uppriktighet. Tänk om vi redan nu kunde vara
överens om det som vi alla vet, att det behövs
ytterligare besparingar, och lägga fram olika
förslag. Då skulle vi i stället kunna träta om hur
dessa besparingar skulle läggas ut. Det skulle bli en
intressantare debatt än den där socialdemokraterna
hävdar att allt elände kommit till efter oktober 1991
och där regeringssidan hävdar att eländet kommer
från tiden före maktskiftet, men att det ljusnar
alltmer där framme i tunneln.
Domen kommer så småningom och den kommer
att bli hård. Då har de proffessionella aktörerna
klivit ur sina positioner, och svenska folket står med
Svarte Petter. Sveket mot kommande generationer
är oerhört.
Nästan var tredje krona i nästa statsbudget är
lånad, och räntebördan växer. Men notan kommer
att behöva betalas, och det får kommande
generationer göra. Deras framtida
konsumtionsutrymme kommer att minska
betydligt. Vi tar oss friheter som vi inte har rätt till.
Förutom det faktum att vi konsumerar över våra
tillgångar har vi börjat med en ny lånefiness, eller
vad man skall kalla eländet. Principen är att låna till
konsumtion nu och att inte betala några räntor eller
amorteringar under löptiden. Alltihop förfaller till
betalning om 20 år. Jag undrar vad en
familjeekonom skulle säga om ett hushåll lånade till
konsumtion och bara sköt problemen framför sig
till den dag när allt skulle betalas på ett bräde.
Inte nog med att vi skyfflar över en gigantisk
statsskuld på kommande generationer, vi har också
börjat skyffla över räntekostnaderna. Det är
mycket allvarligt. Om 20 år blir det antagligen
andra än vi som sitter och står här som får ta hand
om eländet. Det kan knappast heller vara bra för
moralen och öka incitamenten till återhållsamhet.
Tvärtom, det frestar till att låta bli att fatta
nödvändiga politiska beslut och gå den enklaste
vägen så länge det går.
De här lånen kallas för realräntelån.
Riksgäldskontoret tar upp lån och garanterar en
realränta under löptiden, som är 20 år. Samtidigt
garanterar man full inflationskompensation. Ingen
som helst risk alltså, om inte staten går i konkurs
förstås -- och ibland undrar man. Realräntan har
hittills legat strax över 4 % på de lån som har
emitterats. Gör vi ett inflationsantagande på 3 %
under löptiden innebär det att för varje miljard som
vi nu lånar till konsumtion får vi betala tillbaka 4
miljarder om 20 år. Det kan man repetera: 1 miljard
nu, 4 miljarder om 20 år. Kör man det här några
år -- 1994, 1995, 1996 -- blir det ackumulerat ganska
mycket pengar. Det blir lättare att skjuta på
problemen.
Jag kommer i alla fall att försöka informera
ungdomar om skenande statsskuld, om
realräntelån och vilka som får betala. Jag säger som
Magnus Uggla sade en gång: Jag mår illa.