Fru talman! Vid EU:s toppmöte i Nice före jul
dominerade de institutionella frågorna. Det gällde att
göra klart för unionens utvidgning med nya med-
lemsländer. Formellt genomfördes uppgiften, men
ingen anser att verket därmed är fullbordat. Utform-
ningen av det europeiska samarbetet är en ständigt
pågående process mot ett ej i förväg fastställt mål.
Vid Nicemötet fattades sålunda beslut om att för-
bereda en ny regeringskonferens till 2004. Dess upp-
gift blir att inom ramen för en debatt om EU:s framtid
fortsätta det institutionella reformarbetet. Siktet är
inställt på att skapa en tydligare konstitutionell grund
för unionen genom att förenkla de nu gällande för-
dragen och eventuellt göra en uppdelning i en formell
och en materiell del, där de senare bestämmelserna
blir lättare att ändra. I detta sammanhang ska också
regleras frågor som kompetensfördelningen mellan
EU och medlemsstaterna, en förklaring om grundläg-
gande rättigheter och de nationella parlamentens roll i
den europeiska strukturen.
Debatten om EU:s framtid startade redan förra
året. Sverige har som ordförandeland getts i uppgift
att stimulera till en fortsatt bred diskussion och att
sedan rapportera till toppmötet i Göteborg i juni.
Tyvärr är vi i vårt land ovana vid att föra en debatt i
dessa termer. Här diskuteras mest om Sverige ska
vara med i EU eller ej och om vi ska fortsätta att stå
utanför euron. Men statsministern har under hösten
gjort några inlägg, där han talat sig varm för ökad
mellanstatlighet. EU-motståndarna i partierna till
vänster har kraftfullt instämt i detta. Mycket talar för
att Göran Perssons ställningstagande förklaras av
hans strävan att överbrygga splittringen i synen på
EU inom det egna partiet.
Detta förord för mellanstatlighet sällar sig till de
paradoxer som redan utmärker den svenska inställ-
ningen till Europasamarbetet. Folkopinionen är den
mest negativa till EU bland medlemsländerna, men
den mest positiva till EU:s utvidgning. Regeringen
kämpade i Nice för att Sverige skulle få behålla sin
kommissionär, men statsministern vill samtidigt flytta
makten till ministerrådet och t.o.m. integrera kom-
missionen med rådssekretariatet. Sverige talar mycket
om att främja öppenhet i EU, men beslutsprocessen i
ministerrådet är den mest slutna som förekommer. I
stället för demokratisk öppenhet härskar där diplo-
matins slutna spelregler. I synnerhet gäller detta se-
dan alltfler avgöranden flyttats från de enskilda
fackmässiga ministerråden till det europeiska rådet,
där stats- och regeringschefer - ofta efter bristfällig
beredning och under stark tidspress - fattar princip-
beslut i frågor även utanför EU:s kompetensområde.
Statsministerns förtjusning i den mellanstatliga be-
slutsform som kommit att kallas soft law, dvs. styr-
ning med rekommendationer och riktmärken, beror
kanske på att det påminner om hur det gick till när
gubbarna gjorde upp på kommunalkontoret i Katrine-
holm.
Men, fru talman, ökad mellanstatlighet gynnar
inte små medlemsländer som Sverige. De har alltid
ansetts ha sin bästa vän och försvarare i den överstat-
liga kommissionen och i det regelverk denna satts att
övervaka. I ministerrådet, som kännetecknas av mel-
lanstatlighet, dominerar de stora medlemsländerna.
Det gäller i än högre grad efter Nicemötets beslut om
minskad nationell vetorätt och ökad röstdifferentie-
ring i rådet.
Avvägningen mellan mellanstatlighet och över-
statlighet inom EU är inget antingen-eller. Här rör
det sig om ett på mellanstatliga beslut grundat samar-
bete med betydande överstatliga inslag. Konstruktio-
nen är unik - inte en förbundsstat men mer än ett
statsförbund. Längst har integrationen gått på det
ekonomiska området med den inre marknaden och
valutasamarbetet kring euron och den europeiska
centralbanken. Men även när det gäller utrikespolitik
och krishantering samt kampen mot gränsöverskri-
dande problem som internationell brottslighet och
miljöförstöring har medlemsländerna gjort bindande
åtaganden.
Min nyss framförda kritik mot improvisationer
om allt möjligt i ministerrådet betyder inte att jag
ogillar samarbete inom EU i frågor som ligger inom
den nationella kompetensen. Men besluten ska fattas
efter grundlig beredning och i enlighet med gällande
regelverk. Det är ingen nytta med att rösta fram re-
kommendationer, som regeringen nu gjort år efter år
på det sysselsättningspolitiska området, för att sedan
inte efterleva dem på hemmaplan.
Fru talman! Vi moderater tycker det är bra om de-
batten om EU:s framtid nu kan komma i gång på
allvar även i Sverige. För oss är två utgångspunkter
viktiga. För det första: Liksom vi på det nationella
planet står för en stark, men begränsad, statsmakt, vill
vi att EU ska vara starkt inom det avgränsade område
där det fått i uppdrag att verka. Det betyder att vi inte
är rädda för överstatlighet, men denna ska förenas
inte med en federal grundsyn, utan med ett ständigt
hänsynstagande till subsidiaritetsprincipen. Besluten
ska alltså inte nödvändigtvis fattas på överstatlig nivå
utan så decentraliserat som möjligt med beaktande av
kravet på god kvalitet.
Om denna första utgångspunkt kan sägas gälla
den vertikala ansvarsfördelningen mellan EU och alla
de instanser som verkar inom denna ram, handlar den
andra utgångspunkten om det horisontella förhållan-
det mellan EU:s olika institutioner. Denna relation
bör även fortsättningsvis präglas av maktdelning -
inte parlamentarism. Kommissionens starka ställning
måste återupprättas, och den bör förbli självständig i
förhållande till andra EU-institutioner som parla-
mentet och rådet. Den ska fortsatt förfoga över initia-
tivrätten och ha till uppgift att bereda och verkställa
beslut. Av vad jag tidigare sagt framgår att tendensen
till maktöverflyttning från de enskilda ministerråden
till Europeiska rådet bör brytas och en återgång ske
till en ordning där besluten alltid fattas på en klar
rättslig grund. Tankar om att ministerrådet bör ges
ställning av andra kammare i parlamentet bör avvisas,
liksom idéer om att en sådan skulle kunna utgöras av
ledamöter i de nationella parlamenten. Rena tidsskäl
gör det omöjligt att förena två sådana uppdrag. Möj-
ligen skulle ett slags senat kunna övervägas, där äldre
statsmän och EU-politiker kunde samlas.
När nu debatten om EU:s framtid förhoppningsvis
tar fart, finns det ingen anledning att skygga för be-
greppen författning eller konstitution. Själva orden
skapar inte en förbundsstat, utan avgörande är vad
dokumentet innehåller. Det finns goda skäl att för-
enkla och konsolidera de nuvarande fördragen i en
sammanhängande text, som enligt vad jag nämnde
tidigare gärna kan delas in i två delar med olika valör.
En rättighetsförklaring, som tar sin utgångspunkt i
den stadga som jag själv var med om att utarbeta i det
s.k. konventet förra året, kan mycket väl ingå, men
först måste då relationen till Europakonventionen om
mänskliga rättigheter klaras ut genom en anslutning
till denna från EU:s sida. Det är också önskvärt med
en klarare gränsdragning mellan vad EU ska göra och
vad nationer med därunder liggande nivåer ska svara
för. Men en sådan kompenskatalog bör inte göras
alltför detaljerad och bindande för framtiden. Ty -
som jag började med att säga - EU-samarbetet är
under ständig utveckling, och det kan mycket väl
tänkas att frågor som i dag bäst löses inom medlems-
nationerna i en framtid kan behöva samordnas på
unionsnivå.