Fru talman! Hitintills har debatten i dag rört den
europeiska unionen, och det är ju inte så konstigt. Det
ligger väl i sakens natur att det som ligger oss när-
mast också präglar debatten. Alla har vi väl förhopp-
ningen och önskan att Sverige ska bli mycket fram-
gångsrikt under ordförandeskapet.
Jag tänker dock ta upp en helt annan fråga, och
den rör utrikesförvaltningen. I mitten av december
tog jag del av en tidningsartikel där kabinettssekrete-
rare Dahlgren intervjuades. Vi fick där bekräftat att
man har för avsikt att öppna en ambassad i Minsk i
Vitryssland. Detta var ett besked som jag hälsade
med mycket stor tillfredsställelse och tyckte var ro-
ligt. Det är ett krav som vi moderater har haft och fört
fram i olika sammanhang sedan 1994. Utrikesutskot-
tet har också i olika sammanhang och i olika betän-
kanden fört fram det här önskemålet. I det senaste
betänkandet, som debatterades under förra halvåret,
hade vi en skrivning med ett starkt önskemål om att
man skulle öppna ambassad, men majoriteten hade en
skrivning som sade att man skulle göra det så snart
som möjligt. Därför hälsade jag förstås detta besked i
december med stor glädje. Jag förstod att det nu var
möjligt och att vi kan förvänta oss att få en ambassad
i Minsk under 2001.
I samma intervju meddelades däremot att man har
för avsikt att lägga ned ett antal ambassader. Det rör
bl.a. Beirut, Tunis, Kuwait, Lima och Heliga stolen.
Det är ytterligt allvarligt att Sverige drar ned på sin
representation ute i världen. Det är ledsamt nog att vi
de facto inte har någon representation i tre av de kan-
didatländer som finns under vårt ordförandeskap. Vi
har nämligen ingen representation på Malta, på Cy-
pern eller i Slovakien. Slovakien är förmodligen det
allvarligaste.
Att dra ned den svenska representationen i världen
är att gå åt fel håll. Vad vi i stället behöver göra är att
förstärka vår närvaro. Det är viktigt att Sverige finns
på plats och är representerat ute i världen, inte minst
med tanke på den utrikespolitik som vi de facto be-
driver och faktiskt är överens om i den svenska riks-
dagen, nämligen att i all utrikespolitik betona vikten
av de mänskliga rättigheterna och, framför allt, att
demokratiseringsprocessen går vidare över världen.
Man brukar säga att den delen av utrikespolitiken
vilar på tre ben: offentlig kritik mot stater som krän-
ker de mänskliga rättigheterna, bilaterala kontakter
samt bistånd. Och vad kan vara mer viktigt när det
gäller det andra benet, om vi uttrycker det så, nämli-
gen de bilaterala kontakterna, än att vi finns på plats
och är representerade ute i världen?
Jag tror att det t.ex. kan bli förödande för Sverige
i vårt agerande i Medelhavsprocessen om vi lägger
ned ambassaden i Tunis. Jag har redan fått indikatio-
ner på att Tunisiens representanter här i Sverige hör
av sig och frågar: Vad har vi gjort, eftersom ni be-
handlar vårt land på det här sättet? Jag skulle kunna
dra en parallell, fru talman, även om den är något
långsökt. Det pågår ju en kampanj för närvarande - vi
ser den på annonspelare överallt - som handlar om
hur barn reagerar. Barn gör inte som du säger, barn
gör som du gör, står det. Jag tror att detta är fel sig-
naler att skicka till våra samarbetsländer. Vi säger en
sak och gör någonting annat.
Nu säger man att neddragningen av ambassader
ute i världen beror på ett plötsligt uppkommet bud-
getunderskott i utrikesförvaltningens budget. Det
finns olika vägar att gå om man på sikt ska komma
till rätta med det här underskottet - om man nu behö-
ver göra det. Jag hör nämligen till den grupp som
tycker att utrikesförvaltningen måste få kosta.
Det är ingen annan som kan sköta det här åt oss.
Det är stat mot stat som sköter detta. Det går inte att
ersätta med något annat. Det här får man satsa pengar
på, så att man är ordentlig representerad ute i världen.
I detta inkluderar jag över huvud taget allt som
gäller utrikesförvaltningen. Jag tycker att det är vik-
tigt att vi kan rekrytera bra folk till utrikesförvalt-
ningen. Vi kanske måste bredda vårt rekryteringsun-
derlag. Man kanske t.o.m. skulle kunna gå så långt att
man säger: Ska vi bli konkurrenskraftiga i förhållande
till andra branscher får vi se över lönesättningen inom
UD också. Men jag tror alltså att den här delen av den
verksamhet som vi bedriver måste få kosta. Jag är
allvarligt oroad över att man går för långt i sin bespa-
ringsiver.
En annan sak är hur mycket pengar man egentli-
gen tjänar på att lägga ned, som ett exempel, repre-
sentationen vid Heliga stolen. En mindre ambassad än
den vid Heliga stolen i Vatikanstaten finns knappt.
Då kan man invända: Ska man ha en ambassad
som rör ett par hundra personer och som rör några
kvarter i Rom? Men man ska inte underskatta katols-
ka kyrkans inflytande i världen och den kyrkans på-
verkan över huvud taget på politiken i världen. Jag
vill bara påminna om vad som hände i samband med
Östeuropafrågan och annat.
Jag tror att det är viktigt att vi är representerade.
Tar man bort ambassaden från Heliga stolen skickar
det också en mycket lustig signal ut över världen, inte
minst gentemot katolikerna i Sverige som är en gans-
ka stor grupp.
Jag tror alltså att man måste hitta ett annat sätt att
hantera ett eventuellt budgetunderskott på. Inte löser
man det kortsiktigt genom att lägga ned ett antal
ambassader. Tvärtom tror jag att snålheten bedrar
visheten, som man brukar säga ibland.
Dessutom tror jag att det ger otroligt lite pengar
att hastigt fatta sådana här beslut om att lägga ned
representation. På sikt har vi mycket mer att vinna när
det gäller utrikespolitiken genom att ha en ordentlig
och bra representation ute i världen. Snarare än att
minska vår utrikesförvaltning och vår representation
ute i världen skulle jag tycka att det var bättre att man
ökade på den, behålla de ambassader vi har i dag och
på sikt försöka se till att vi får representation också i
EU:s kandidatländer.