Herr talman! Bostadspolitiken har under mycket
lång tid stått i centrum för svensk politik. Vi kan gå
tillbaka i tiden och se när svenska politiker började
lägga grunden till en social bostadspolitik.
Då, när det rådde trångboddhet,
bostadskostnaderna var höga och boendemiljön var
dålig och nedbrytande, beslöt svenska politiker att
man skulle skapa ett boende med starkt
miljöpolitiska inslag.
För att stimulera en sådan utveckling införde man
statliga lån, som i förväg var kombinerade med
bygglov. Man slapp att som nu springa från
kreditinstitut till kreditinstitut och till banker för att
få medel att genomföra en byggnation. Man kom i
gång med byggandet. Unga arkitekter ställde upp.
Nya bostadsföretag kom till. Producenterna fick
möjlighet att visa sin kapacitet. Arbetarna fick
jobb, och konsumenterna fick bostäder. Då som nu
hette det att man inte skulle använda statens pengar
för att få fart på bostadspolitiken.
Efter valet 1991 har det nu skett en klar förändring.
I dag är den allmänna inriktningen en annan, och
denna inriktning av bostadspolitiken kan
sammanfattas med begreppet systemskifte.
Kommunernas inflytande har minskat mycket
kraftigt. Fastighetsvärdarnas inflytande har ökat i
motsvarande grad. De fria krafterna på
bostadsområdet har fått ett starkt ökat utrymme,
och konsumenternas möjligheter har i motsvarande
grad minskats.
Dessutom har bostadsområdet kraftigt fått
medverka till att räta upp Sveriges ekonomi. Och
jag har inte sagt något annat än att det är naturligt
att också bostadsområdet, i det läge som Sverige
befinner sig i, medverkar till genomförandet av
åtgärder för förbättrade statsfinanser. Jag vill bara
säga att bostadsområdet har bidragit med 6,4
miljarder kronor för att man skall kunna få rätsida
på Sveriges ekonomi.
Aktuellt i dagarna är de 3 miljarder som nu tas ut --
första året är 1994 -- för att uppnå det belopp som
Socialdemokraterna och regeringspartierna kom
överens om vid tillfället då man ville undvika en
devalvering. Från socialdemokratins sida har vi
sagt att detta skall genomföras. Det skall gälla alla
upplåtselseformer och göras så rättvist som möjligt.
Vi kan också konstatera att
Fastighetsägareförbundet i en skrivelse till
regeringen den 18 maj ställer sig helt bakom detta
förslag. Man vill att regeringen omprövar de
aktuella årgångarna, och man säger: Höj inte nu,
eftersom konkurserna inom bostadssektorn är
väldigt omfattande.
Just konkurrensbegreppet har blivit en mycket
påtaglig realitet på bostadsområdet.
Fastighetsägarna konstaterar i denna skrivelse att
antalet konkurser bland ägarna till
bostadsfastigheterna är oförändrat högt. De
konstaterar också att småhuskonkurserna har ökat
mycket snabbt och att konkurserna bland
bostadsrättsföreningarna är oerhört många.
Fastighetsägarna förväntade sig antagligen att
regeringen skulle visa något intresse för att
medverka till att lösa dessa problem. Det har i och
för sig regeringen gjort. Den kom med någonting
som kallades omfördelningslån och som i stora drag
innebär att skuldsatta bostadsrättsföreningar skall
få möjligheter att själva betala av sina stora skulder
under en 20-årsperiod.
Men i dag har jag tagit reda på att inte ett enda
sådant omfördelningslån hittills har tagits. Det har
kommit ett antal förfrågningar till BKN, men ännu
är alltså inget lån utdelat. Man kan också nämna att
den konkurssituation som i dag råder bland alla
upplåtelseformer är mycket ovanlig. Jag tror inte
att något annat land, såvitt känt är, brottas med
samma problem som Sverige.
Dessutom har ju finansministern gått ut och sagt att
regeringen kanske skall genomföra ett mycket
omfattande sparprogram. Anne Wibble säger att
det finns miljarder att hämta på bostadsområdet
och att minskat bostadsstöd och högre hyror
kommer att bli aktuellt.
Till detta vill jag lägga att riksdagen redan har
beslutat att man åren 1997-1999 skall ta ut
ytterligare 3 miljarder från de bostäder som har vad
vi litet populärt brukar kalla statliga bostadslån,
dvs. räntegarantier.
Till detta kommer räntorna. I dagarna är det många
som konverterar sina lån, som normalt är femåriga.
Det betyder att man är mycket beroende av hur det
ser ut på räntemarknaden. De senaste uppgifterna
som vi fick i går visar att räntorna på bara några
månader har ökat från 8 % till 11,75 % för femåriga
villalån och till 12,25 % för tvååriga villalån. Jag
förmodar att bankerna för bostadsrättslägenheter
behåller en 0,5 % högre räntesats, vilket skulle
betyda en ny räntesats för bostadsrättslägenheter
på 12,25 %.
Till detta kommer dessutom att ännu ingenting har
märkts av den ansats som regeringen har lovat, att
sätta sig ned med företrädare för bankerna och
kreditinstituten för att diskutera en sänkning av de
mycket stora räntemarginalerna och bankernas
möjligheter att medverka till finansieringen.
Jag vill för att vara alldeles uppriktig när det gäller
bostadsfrågan dessutom säga att vi ett tag trodde att
ytterligare sjunkande produktionskostnader skulle
medverka till att man skulle få mera hanterbara
kostnader på bostadsmarknaden. Enligt en alldeles
färsk uppgift uppvisar produktionskostnaderna
visserligen en obetydlig förbättring, men
materialkostnaderna är på väg att gå upp. Detta
kommer på sikt att innebära risk för högre
boendekostnader.
Denna utveckling i Bostads-Sverige innebär att vi i
full fart är på väg mot ett kontinentalt
bostadssystem. Vi har försökt att förhindra denna
utveckling och har föreslagit en gemensam
utredning, om det är möjligt att komma fram till ett
bra resultat. Vi har medverkat till två ROT-
program, av vilka åtminstone det ena fungerar
mycket bra. Det andra går litet på tvärs.
Vi har också lagt fram förslag till investeringsbidrag
för nybyggnader och ombyggnader och förslag om
att förstärka byggandet av äldrebostäder, av icke-
statliga kulturlokaler och av samlingslokaler. Både
de som producerar bostäder och de som arbetar
med sådana behöver ha sysselsättning.
Bostadspolitiken är i dag så dålig att man låter den
duktiga arbetskraften bli bidragsmottagare i stället
för arbetstagare. Det är en mycket beklagansvärd
utveckling i ett land som har stått som ett lysande
föredöme för en social bostadspolitik.