Herr talman! För mig som har tre småbarn känns
den här dagen mycket tung; det skall jag villigt
erkänna. Jag jobbar gärna en månad till under
sommaren för att skydda våra barn i samhället. Det
är det viktigaste som finns. Jag skäms faktiskt när
jag hör att vi skall skylla på att vi måste jobba några
dagar extra.
Innehav av narkotika är förbjudet. Jag vill bara
säga att skillnaden mellan en narkoman och ett
barn är att när man första gången tar narkotika så
gör man det av egen fri vilja, men inget barn i
världen går in i ett sexuellt utnyttjande av fri vilja.
Där har ni en stor jäkla skillnad!
Jag skall faktiskt säga mitt hjärtas rena mening till
svenska folket. I dag skäms jag. Jag skäms för att
det inte finns en bred majoritet i denna riksdag som
kan fatta beslut om förbud mot innehav av
barnpornografi. Jag skäms; det erkänner jag.
Jag ber hela svenska folket om ursäkt för att det
inte finns en fullständig majoritet i riksdagen, och
jag gör det för dem som inte har vett att själva be
om ursäkt till väljarna. Ute bland folk vill en
överväldigande majoritet ha förbud mot innehav av
barnpornografi, men de folkvalda här inne vill det
inte.
Jag blir ruskigt ledsen och näst intill förbannad när
vi inte kan fatta ett så enkelt beslut. Vi skall skylla
på en massa grejer, som att vi måste ha urtima
riksdag. Vi kan inte stanna kvar utan skall hem och
lata oss i hängmattan. Det är bedrövligt.
Vet ni vad jag skall säga om någon frågar mig vad
jag jobbar med nu när jag kommer hem? Jag skall
inte säga att jag är riksdagsman; det skäms jag för
mycket för att säga. I stället skall jag säga att jag
jobbar som försäljare.