Herr talman! Nu blev talarordningen litet konstig,
men det kanske fanns skäl till det.
Detta är den andra miljöskrivelse vi får. Från
Miljöpartiets sida tycker vi att det är bra, eftersom vi
har velat ha en sådan redogörelse. Men som jag tidi-
gare sade hade vi önskat att regeringen hade haft
större ambitioner och inte bara redovisat att vi i Sve-
rige inte når miljömålen, vilket är sorgligt, utan också
haft en liten diskussion i skrivelsen om hur man har
tänkt sig att klara av det i framtiden, för det är egent-
ligen det som det handlar om. Vi måste klara miljö-
målen för att vi skall kunna etablera det ekologiska
samhälle som alla säger att vi vill ha.
Dessutom kan vi konstatera att många av de mil-
jömål som vi har, ungefär 150 stycken, inte är satta
efter vad naturen tål. De är satta efter vad man trodde
att man skulle klara av och vad man trodde skulle
vara ekonomiskt möjligt. Egentligen skulle många av
dem behöva skärpas för att hamna på en nivå där
naturen klarar av dem. Vi skulle alltså ha betydligt
starkare krav när det gäller koldioxid, kväveoxider
osv. I och med att man kan konstatera att vi inte har
gjort tillräckliga insatser för att klara målen finns det
en risk för att de kommer att urholkas ytterligare. Jag
hoppas att den farhågan inte kommer att besannas.
I den här miljöskrivelsen saknas det alltså en del.
Vi skulle ha önskat att det också hade funnits mera
diskussion om den biologiska mångfalden och om vad
som har hänt med EU-målen.
Om vi tittar på betänkandet finns det en liten pas-
sus som jag skulle vilja läsa högt och som är litet
betecknade för miljödiskussionen i dag. Det står så
här: "Utskottet erinrar om att riksdagen under våren
1991 fattade ett övergripande beslut om mål och rikt-
linjer för miljöpolitiken."
Det är den proposition som den förra socialdemo-
kratiska regeringen lade fram, En god livsmiljö. Sedan
dess har inte mycket hänt. Det är betecknande för
miljöpolitiken under 90-talet. Det händer ingenting.
Att vi nu, 1996, skall behöva hänvisa till en proposi-
tion som kom 1991 är beklämmande. Men det är inte
förvånande om man, som Miljöpartiet, har tittat på
vad som har hänt med miljöpolitiken.
När Naturskyddsföreningen gjorde bokslut över
den borgerliga regeringen sade de: Det är samman-
fattningsvis med stor besvikelse vi ser tillbaka på
dessa tre år. Att den miljöpolitiska utvecklingen av-
stannar under en lågkonjunktur kan man ha en viss
förståelse för, men att medvetet driva en politik som
tar flera steg tillbaka, såsom den borgerliga regering-
en gjort, är ansvarslöst och oacceptabelt.
Vi hör Centerpartiet säga att Socialdemokraterna
förvaltar politiken. Jag hoppas verkligen att Social-
demokraterna har betydligt högre ambitioner än så
och fortsätter där man slutade 1991, eftersom det inte
hände så mycket sedan. Miljön blir inte bättre av att
man lanserar ordet kretsloppssamhälle. Miljön blir
bättre när man fattar politiska beslut som visar att
man vill minska kemikaliehanteringen och att man
vill gå åt rätt håll och uppfylla miljömålen.
Miljöpartiet anser att det är angeläget att miljömå-
len skärps och vi hoppas att det kommer till konkreta
åtgärdsplaner över hur vi skall nå målen. Det är bra
att miljöministern säger att även andra ministrar skall
ta ansvar för miljön, eftersom det måste vara så. Mil-
jöpolitiken måste genomsyra alla departement för att
vi skall ha en chans.
Jag hoppas att detta inte innebär att vi får en sva-
gare miljöminister, utan att vi får en starkare miljö-
minister, en starkare miljöpolitik och att t.ex. kom-
munikationsministern verkligen tar miljömålen på
allvar. Just trafiken är ett område där vi vet att vi
tyvärr går åt fel håll i dag.
Det är alltså beklämmande att konstatera att vi
klarar ett av de nio undersökta målen, nämligen det
om svaveldioxider. Där går det någorlunda bra. Res-
ten får riksdag och regering bakläxa på. Det här har
gått dåligt. Miljöpolitiken har mest varit ord och
floskler och för litet handling. Det måste bli en änd-
ring på det.
Vi kan också se att det finns en hel del målkonflik-
ter mellan politik i allmänhet och miljöpolitik. I dessa
målkonflikter kommer ofta miljöpolitiken till korta.
Det gäller t.ex. trafikmålen. Om vi bygger motorvägar
vet vi att det leder till ökad bilism. Om vi inte bygger
motorvägar kan vi hålla igen bilismen. Där har miljö-
politiken tyvärr hittills fått komma till korta. Det har
varit den andra politiken som har fått spela den avgö-
rande rollen. Jag hoppas att vi kan få en ändring där.
Därför hälsar vi med glädje de signaler som säger att
Sverige är färdigbyggt när det gäller motorvägar. Fler
motorvägar ökar definitivt utsläppen.
Det finns också andra målkonflikter. Skall vi öka
konsumtionen eller inte. Vi hörde just Göte Jonsson
berätta att det var så bra i USA för att man hade en
större omsättning på bilar där. Men omsättning på
varor är också ett problem. Det leder till ett resursslö-
seri som i sig föder miljöproblem. Ibland är det kan-
ske bättre att vårda det man har och se till att re-
sursslöseriet minskar.
Vi hör ofta i dag att miljöproblemen bara kan lö-
sas internationellt. Det är en myt som vi i Miljöpartiet
anser att vi måste skärskåda rejält. Det är naturligtvis
så att en hel del miljöproblem bara kan lösas interna-
tionellt. Men varje land som tar ett steg i rätt riktning
minskar den totala globala miljöbelastningen. Varten-
da litet bidrag till minskningen är ett positivt bidrag.
Det får inte vara så att vi håller igen de nationella
ambitionerna för att vänta in alla andra länder. Det
finns en liten tendens i miljödebatten i dag att vi skall
göra allting samtidigt. Vi menar att Sverige måste
kunna gå före här. Det kan gälla många områden, t.ex.
när det gäller kemikalier. Där har Sverige tidigare
varit ett land som visar att det går att klara sig utan en
hel del av de kemikalier som inte bör finnas.
I dag har vi ungefär 1 miljon kemikalier i omlopp.
Av dem används 20 000-60 000 mycket i kommer-
siellt bruk. Vi i Miljöpartiet menar att det är dags att
vi återigen får en översyn av kemikaliehanteringen,
ungefär som den som fanns i den proposition som
kom 1991, En god livsmiljö. Den visade vilka områ-
den man ville börja minska på. Den talade om att vi
skulle minska kvicksilveranvändningen, användning-
en av klorerade kolväten osv. I dag är det fortfarande
de målen som styr. Det har inte hänt så mycket sedan
dess. Det är dags att ta tag i detta igen och visa att vi i
Sverige vill gå före på kemikalieområdet trots att vi är
medlemmar i EU.
En av miljörörelsens främsta anledningar till att
inte vilja gå med i EU var just att det blev så svårt att
driva en egen självständig nationell politik, framför
allt på kemikalieområdet. Det är dags att visa att det
går. Än så länge har vi inte sett så mycket av det.
I Danmark har man sagt att man vill försöka när
det gäller de ämnen som kallas hormongifter, t.ex.
nonylfenol. Man har sagt att man vill införa ett natio-
nellt förbud för den kemikalien. Det skulle vara
mycket positivt om miljöministern kunde ge besked
om att även Sverige är intresserat av det.
Det talas mycket om den biologiska mångfalden,
men det händer inte så mycket som positivt bidrar till
en ökad eller ens bibehållen biologisk mångfald i
Sverige. Det är en problematik som är ganska kom-
plex. Det handlar också mycket om alla andra mil-
jöproblem vi har. Försurningen innebär t.ex. att 90 %
av allt svampmycel håller på att försvinna ur skogs-
marken. Svampmycelet, svampens fina trådar, är en
förutsättning för att träden skall kunna må bra. Det är
nämligen svampmycelet som förser träden med mine-
raler och vitaminer. Att svampen försvinner är ett
resultat av försurningen och kan vara ett skäl till att vi
ser allt fler blödande granar och döende skog.
Vi måste få en politik som menar allvar med den
biologiska mångfalden. Vi har t.ex. fortfarande ett
skogsbruk som gör att många arter försvinner. Vi har
ett skogsbruk som inte sparar de biotoper som har
hotade arter.
I dag finns det 206 arter som är akut hotade, 520
som är sårbara och 263 som är sällsynta. Tyvärr är det
inte så att de akut hotade och sårbara blir färre. Det är
snarare så att fler flyttas upp på listan. Än så länge har
111 arter försvunnit ur den svenska faunan och floran.
Många hävdar att framför allt många kärlväxter, mos-
sor och alger befinner sig i hotklass 1, dvs. akut hota-
de, och kommer att hamna bland de försvunna om vi
inte ändrar skogspolitiken och lantbruket.
Lantbruket bedrivs ju som ett intensivt kemikalie-
lantbruk som definitivt hotar den biologiska mångfal-
den. Vi i Miljöpartiet har lagt fram en mängd förslag
om detta. Vi vill t.ex. avsätta 500 miljoner per år för
att i alla fall rädda 5 % av den produktiva skogsmar-
ken nedanför skogsodlingsgränsen. Här finns många
av de akut hotade arterna.
Vi menar också att det skulle finnas en möjlighet
att ta upp vilka arter det handlar om i miljöskrivelsen.
Det finns en mycket stor okunskap om detta i Sverige
i dag. Man måste tala om vad som krävs för att dessa
arter skall kunna finnas kvar och redovisa vilka inven-
teringsbehov som finns. I mångt och mycket känner vi
till ganska litet om dem. Det gäller t.ex. sådana arter
som ändå är så pass kända som tjädern. Vi vet väldigt
litet om var den förekommer, vilka krav den har och
vad vi måste göra för att bevara den. Detta är frågor
som är viktiga.
En annan sak som jag också skulle vilja skicka
med, och som jag hade en att-sats om som inte fick
komma med, är att man i EU anser att jaktfrågorna
tillhör miljöministern. Sverige är unikt så till vida att
vi anser att jakt är en areell näring. Jag skulle verkli-
gen vilja uppmana miljöministern att inse att jakt
handlar om biologisk mångfald i dag. Det handlar om
hur vi hanterar den biologiska mångfalden. Vi i Mil-
jöpartiet anser att dessa frågor skall ligga på miljö-
ministern. Det skulle också vara logiskt med tanke på
att de i dag ligger på Naturvårdsverket och inte på
Jordbruksverket. Därmed skulle de alltså följa sin
minister.
Vi har också tagit upp det som Sverige har bi-
dragit med till EU:s Natura 2000. Vi menar att Sveri-
ges bidrag har varit för litet.
Det sades tidigare att detta inte skulle få bli
styckevis och delt, utan att det skulle ses som en hel-
het. Vi skulle få en avsättning av områden där vi
skulle kunna se att det fanns en helhet. Tyvärr blev
det inte så. Naturvårdsverket ville ha med 1 273 om-
råden. Det ansågs att man då skulle kunna uppfylla
art- och abitatdirektivet samt fågeldirektivet och få ett
hållbart bidrag till Natura 2 000. Men det blev bara
563 områden. Vi menar att miljöministern borde
återkomma och se till att vi får med betydligt fler
områden i Natura 2 000. Dessutom är de områden
som nu finns med till 95 % redan skyddade i dag.
Detta har alltså inte medfört något positivt.
Det finns en mängd frågor angående det material
som har lämnats i Miljöskrivelsen. En del av dessa
vill jag ställa, om miljöministern vill ta repliker. Bl.a.
står det att Naturvårdsverket har fått i uppdrag att
utarbeta förslag till åtgärder för att minska utsläppen
av kväveoxider med 50 % till år 2005 jämfört med
1980 års nivå.
Jag trodde att det var så att riksdagen skulle sätta
målen, och att Naturvårdsverket sedan utarbetade
planerna. Men det här målet finns inte! När avser man
att det skall sättas? Det finns också en hel del mål
som är passerade, och som gällde fram till 1993.
Även för dessa står det att Naturvårdsverket har fått i
uppdrag att se över åtgärder. När skall vi sätta målen?
Skall inte riksdagen först sätta målen? Sedan kan vi
arbeta för att få fram de åtgärder som krävs. Jag tyck-
er att detta känns som en litet felaktig ordning, även
om jag hoppas att det är ambitioner som gör att det
blir så här.
En annan fråga jag vill ställa handlar om jordbru-
ket. Det Naturliga Steget tog initiativ till en hearing
för några år sedan. Den resulterade i att man samfällt,
tillsammans med LRF och Alternativa Jordbrukare,
slog fast att jordbruket i Sverige inte är ekologiskt
hållbart. Även detta måste vara en del av det som
miljöministern borde komma in på. Finns det någon
ambition att ändra det svenska jordbruket så att det
blir långsiktigt hållbart?
I skrivelsen står det att vid omstrukturering av
jordbruket i öst är det viktigt att denna sker så att man
får ett miljövänligare och mer hållbart lantbruk. Gäl-
ler inte detta i lika hög grad i väst? Det kanske gäller i
betydligt högre grad i väst. Det västeuropeiska jord-
bruket är nämligen det absolut minst ekologiskt håll-
bara jordbruk som världen någonsin har skådat.
Jag hoppas få svar på en del av frågorna. I övrigt
hoppas jag att det som kommer nästa år har litet högre
ambitionsnivå. Jag hoppas också på en litet mer förut-
sättningslös diskussion, redan innan skrivelsen läggs
fram, om vilka ambitionerna skall vara. Det är ju så
med miljöpolitiken - den skulle må bra av en mer
öppen debatt än vi har i dag i Sverige.