Herr talman! Frågan om statsskulden och dess
sanering tycker jag kunde ställas med något större
legitimitet från Ian Wachmeister om det inte vore
så att han och hans partivänner hade medverkat till
ett stort antal utgiftsökningar vid sitt
knapptryckande här i kammaren. Det känns något
sent påkommet.
Frågan om bankstödet är naturligtvis oerhört
centralt för många företags framtid. Det har kostat
väldigt mycket pengar att ha kvar ett säkert och
stabilt betalningssystem och
kreditförsörjningssystem, ungefär 60 miljard
kronor. Jag menar att det har varit värt det. Annars
hade många småföretag gått omkull, många
människor, pensionärer och andra, hade fått se sina
sparmedel försvinna, utländska låntagare hade
blivit mycket upprörda.
Min bedömning är att vi kommer att kunna få
tillbaka en del av dessa insatta pengar. Exakt hur
mycket är svårt att avgöra, och tidpunkten är också
svår att avgöra. Men det är en bedömning som
också har kommit från de berörda myndigheterna,
att det till skattebetalarna kan komma tillbaka en
icke obetydlig del. De pengarna är, kan jag försäkra
Ian Wachtmeister -- eftersom de är okända till sin
storlek och till sin tid -- inte inräknade i
Nathalieprogrammet. Det blir ett extra
påskyndande av budgetsaneringen när dessa
pengar kommer.
Ett första steg kan antagligen tas i samband med en
privatisering av Nordbanken så småningom. Det är
också ett sätt att få tillbaka statligt insatta pengar
där.
Det är alltså mycket viktigt att medborgarna
känner att de faktiskt får så mycket som möjligt
tillbaka och att de insatta medlen inte används för
fallskärmsbetalningar och annat som med rätta har
upprört väldigt många människor.