Fru talman! Jag ska ta upp en mycket viktig fråga
som vi sällan diskuterar här i Sverige. Vi har en äld-
repolitik som är mycket bra. Vi har utformat vår äld-
repolitik i decennier. Steg för steg har vi förbättrat
vården av och omsorgen om äldre människor. Genom
forskning och utveckling har vi skaffat oss allt bättre
kunskaper om åldrandets olika faser och de behov av
hjälp som tilltagande svaghet och funktionshinder för
med sig.
Vi är alla eniga om en sak: Trygghet är förutsätt-
ningen för att ha det bra som äldre. Man ska kunna
lita på att omgivningen, de närstående och kommu-
nens äldreomsorg tillsammans kan möta de ökande
behoven av hjälp.
Riksdagen antog 1998 en utmärkt nationell hand-
lingsplan för äldrepolitiken där en av de viktigaste
punkterna är att människor ska kunna känna trygghet
inför och under ålderdomen. Så är tyvärr inte alltid
fallet. Här gäller det otrygghet av ett slag som vi
hitintills inte har diskuterat i vår svenska äldreom-
sorgsdebatt, nämligen att gamla människor faktiskt
utsätts för övergrepp av olika slag.
Vanligast är de psykiska övergreppen: hotelser,
utskällning, svartsjuka, förödmjukelser, nedvärdering,
rentav en form av mobbning. Denna form av över-
grepp lägger vi inte alltid märke till och många gamla
lider i tysthet.
Ekonomiska övergrepp är inte ovanliga. Anhöriga
lånar pengar och värdesaker, säljer ägodelar. Det kan
vara en form av utpressning: Om du inte ger mig det
jag vill ha, så hälsar jag inte på dig mer.
Fysiska övergrepp kan vara slag, sparkar, örfilar,
hårdhänthet, fastbindning. Vi känner dessvärre till att
det händer. Man talar ibland om att personal utsätts
för slag, nyp och sparkar, men man talar egentligen
aldrig om motsatsen.
Sexuella övergrepp förekommer också, alltifrån
närgångenhet och otrevliga anspelningar till ren
våldtäkt.
En annan form av övergrepp är också bristen på
omsorg, tvångsförflyttningar, isolering och brist på
stimulans.
Myterna kring åldrandet och ålderdomen gör det
svårt att upptäcka de fysiska och psykiska övergrep-
pen, som oftast förekommer i det egna hemmet eller i
särskilda boendeformer. Blåmärken kan förklaras
med den höga åldern. Minnet sviker ibland. Också
hörseln och synen blir sämre, och man blir alltmer
utsatt. Sårbarheten ökar ju äldre man blir och konsek-
venserna av övergreppen blir allvarligare och kan
påskynda åldrandet.
Fru talman! I Norge har man sedan slutet av 80-
talet studerat förekomsten av våld mot äldre. Man
beräknar att 4-5 % av alla människor över 65 år ut-
sätts för någon form av övergrepp.
För Sveriges del skulle det röra sig om ungefär
75 000 äldre som utsätts för övergrepp av olika slag
och som skulle behöva hjälp och stöd.
I Oslo har man tagit konsekvenserna av denna
kunskap om våld mot äldre. Där finns sedan en tid
tillbaka en försöksverksamhet som heter Värn för
äldre, som arbetar i tre kommundelar. Målsättningen
för detta projekt är att förebygga övergrepp mot äldre
i deras hem och på institutioner och bidra med infor-
mation, kunskap och kompetens till alla verksamheter
som kommer i kontakt med äldre och deras närståen-
de. På detta sätt har polisen och socialtjänsten fått ett
forum dit man kan vända sig och dit man kan hänvisa
fall man inte själv klarar av.
Värn för äldre delar också med sig av sina kun-
skaper och erfarenheter till kolleger i andra kommun-
delar, till anhörigföreningar och till frivilligorganisa-
tioner.
Erfarenheterna hittills är mycket goda. Fall av
övergrepp har avslöjats som annars antagligen aldrig
hade uppdagats.
Den primära målgruppen är människor över 65 år,
som är utsatta för eller löper fara att utsättas för över-
grepp. Det har visat sig att kvinnor är de mest utsatta.
Man arbetar i mycket efter samma metodik som
våra kvinnojourer, givetvis anpassade efter de förut-
sättningar och krav som ställs i arbetet med äldre.
Fru talman! Jag menar att vi i Sverige måste ta tag
i dessa missförhållanden. Först och främst måste vi få
i gång en debatt i samhället, så att vi alla uppmärk-
sammas på vad gamla människor kan utsättas för. Så
måste äldreansvariga i kommuner och landsting få
kunskaper om missförhållandena, så att de kan bygga
upp en förebyggande verksamhet. Det måste också
finnas möjligheter att gripa in med akuta hjälpinsat-
ser.
Ett centralt centrum för metod- och kompetensut-
veckling behövs för att föra ut de nödvändiga kun-
skaperna till de lokala värn för äldre som jag tycker
måste finnas i varenda kommun. En motion i denna
fråga kommer inom kort att behandlas av socialut-
skottet.
Barnmisshandel får inte förekomma. Det är vi alla
överens om. Det borde vara lika självklart att över-
grepp på och misshandel av gamla inte ska få före-
komma. Vad gäller barnen har samhället skaffat sig
verktyg för att kunna ingripa när något inte står rätt
till - inte som en demonstration av makt från sam-
hällets sida, utan för att förhindra att barn far illa.
Kanske vore det klokt att förstärka verktygen för att
skydda gamla. Det skulle vara en trygghet att veta att
samhället kan ge hjälp och stöd i en utsatt situation.
Jag tycker att vi långt tidigare borde ha uppmärk-
sammat att inte bara barn och kvinnor utsätts för
misshandel och övergrepp, utan också gamla männi-
skor. De borde få samma skydd av samhället. Social-
tjänstlagen behöver nog ses över.
Jag tycker att vi alla har ett ansvar för att gamla
människor ska kunna känna trygghet i sin tillvaro.