Fru talman! Pierre Schori berörde i en tidigare
replik den moderna fredsforskningens kanske vikti-
gaste enskilda tes, nämligen att demokratier inte går i
krig med varandra. Han hävdade att detta inte håller,
eftersom USA på sin tid medverkade till att störta en
vald regim i Guatemala. Detta var inte huvudskälet till
att jag har begärt ordet. Men jag vill passa på att
kommentera även detta. Det är nämligen ett uppenbart
fall av missförstånd av denna grundläggande tes eller
iakttagelse. Och det är värt att föra det till protokollet.
Denna tes säger helt enkelt att demokratier hittills
inte har gått i krig med varandra. Den säger inte att
demokratier alltid beter sig moraliskt klanderfritt
gentemot andra stater eller att demokratier inte inlåter
sig på sådant som de inte borde göra. Det är viktigt att
få sagt detta. Det är oerhört viktigt att iaktta just detta
samband mellan en demokratisk kultur i inrikespoliti-
ken i olika länder och förmågan att förstå att konflik-
ter utåt också lämpligen löses med demokratins me-
tod, alltså med kompromisser, samtal och öppen sam-
existens. Man skall vara försiktig med att tala om
absoluta lagar i sådana här sammanhang. Men det är
ju ett oerhört starkt samband, och det kullkastas inte
av att demokratier i olika sammanhang har gjort allt
möjligt som de inte borde göra. Demokratier går inte i
krig med varandra. Så har i alla fall inte skett hittills.
Det som föranledde mig att begära ordet var några
formuleringar av Eva Zetterberg i ett replikskifte med
Karl-Göran Biörsmark tidigare under dagen om Kuba.
De var så anmärkningsvärda att det är viktigt att de
bemöts ytterligare utöver vad som kunde ske i det
replikskiftet.
Eva Zetterberg sade att hon inte ser Kuba som en
fullfjädrad demokrati; jag skrev upp orden. Något
senare sade hon att Kuba inte är en flerpartidemokrati,
underförstått: det finns andra sorters demokratier än
de som har flera partier som människorna kan välja
mellan. Det finns alltså andra sorters demokratier än
sådana där människor fritt kan välja mellan olika
partier och därmed ta ställning till vilka politiska
krafter som bör styra det land där de bor.
Dessutom sade Eva Zetterberg att det inte bara
finns demokrati och diktatur att välja mellan utan att
det finns flera steg däremellan. Det skulle möjligen
vara begripligt om det var i ett sammanhang där man
resonerade om demokratiers funktionsförmåga under
olika betingelser. Det finns demokratier som fungerar
mycket dåligt. Det finns demokratier som fungerar
bra. Det finns demokratier med mycket korruption.
Det finns allt möjligt sådant. Man kan föra ett reso-
nemang om betingelserna för att en demokrati skall
kunna bli stabil och väl fungerande. Men om möjlig-
heten att välja fritt mellan olika politiska alternativ
saknas finns inte demokrati. På Kuba finns den inte.
Därför är detta resonemang som Eva Zetterberg för i
denna kammare uppseendeväckande.
Jag har föreställt mig att det finns en strävan inom
Vänsterpartiet mot att komma bort från den typ av
resonemang i sådana här frågor som var så vanliga i
partiets äldre historia. Men här kommer precis den typ
av argumentering som vi har hört förut upp igen.
Demokrati betyder enligt alla normala definitioner
att folket i ett land styr landet genom att delta i fria
val med allmän rösträtt och politisk frihet. Man skall
alltså ha möjlighet att välja mellan olika politiska
alternativ. Därmed kan man rösta bort regeringen om
den är dålig. Och man kan kritisera regeringen genom
en fri press och en fri debatt på olika nivåer i samhäl-
let. Detta kan man inte göra på Kuba. Därför finns det
inget som helst underlag för att föra något resone-
mang om att Kuba skulle vara något slags mellanläge
eller något annat. Kuba är en diktatur - punkt. Det är
på det sättet.
Om ett parti i Sveriges riksdag medger en tolkning
av demokratibegreppet som innefattar det som alla vi
andra med normalt språkbruk kallar för diktatur bör
det påtalas i talarstolen. Det har jag nu gjort.