Fru talman! Jag ska uppehålla mig vid endast för-
slaget till ändring av 10 kap. 2 § i regeringsformen
och det med anledning av att jag sitter i justitieut-
skottet och bevakar de polisiära och rättsliga frågorna
i EU-nämnden. Jag har med praktisk erfarenhet själv
sett och följt hur antagande av rambeslut går till. Det
är därför man vill ändra 10 kap. 2 §.
Fru talman! Det handlar om hur riksdagen som
lagstiftare ska fatta beslut om lagstiftning, hur det ska
gå till. Det sätt varpå rambesluten har införts genom
Amsterdamfördraget är inte till fyllest. Vi riksdagsle-
damöter kan inte ha insikten för att kunna godkänna
en ramlag därför att vi inte vet följdlagstiftningen, vi
vet inte konsekvenserna. Vi har inte ens en gång fått
en analys av varför rambeslutet ska tas.
Dessutom: Vilka är det som får vara med i proces-
sen? Det utesluter hela det remissförfarande som vi
tidigare har haft.
Det är enastående konstigt att Vänstern går med
på denna förändring av 10 kap. 2 § Företrädarna för
Vänsterpartiet i justitieutskottet har genom motioner
påpekat det orimliga i rambesluten. Vänsterns före-
trädare i EU-nämnden har också varit enig med Mil-
jöpartiet om det tokiga i beslutsgången, att vi inte har
rätt underlag, att vi inte kan fatta beslut på detta vis.
Det är inte bara Vänsterpartiet som hållit med, utan i
justitieutskottet har moderaterna och folkpartister
tyckt precis likadant.
Det är nämligen så att när ministrarna i EU god-
känt ett rambeslut är det folkrättsligt bindande. Vi
kan inte neka följdlagstiftning när vi har fattat rambe-
slutet, och ändå vet vi inte hur denna följdlagstiftning
ska se ut. Alltså har vi redan förbundit oss till en
ofullständig lag. Frågan gäller: Ska riksdagen god-
känna ett utkast till lagstiftning? Det är detta som är
det väsentliga, kärnan, i det hela.
Det här har tillkommit inom det rättsliga och poli-
siära området för att man ville ha effektivitet och för
att det skulle gå fort att besluta. Demokratiaspekten
och rättssäkerheten har inte funnits med som viktiga
principer. Det har många uttalat när vi har behandlat
rambesluten.
De ska inte ha direkteffekt, men det blir en väldigt
komplicerad sak. Miljöpartiet har redan från början
sagt att rambeslut inte är i enlighet med grundlagen
regeringsformen. Det står tydligt i första stycket i
stadgandet att regeringen inte får ingå för riket bin-
dande överenskommelse utan att riksdagen har god-
känt denna, om överenskommelsen förutsätter att lag
ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas eller över-
enskommelsen i övrigt gäller något ämne i vilket
riksdagen ska besluta. Alltså att lag ändras eller ny
lag stiftas, och det är ofta detta som krävs när vi tar
ett rambeslut. Lagrådet kommenterade Amsterdam-
fördragets rambeslut och sade att regeringen inte kan
delta i ett rambeslut om det behandlar riksdagsbundna
frågor annat än om det redan finns en svensk lag som
täcker beslutet.
Vid tolkningen av det som står i regeringsformen
sade Lagrådet att så här kan vi inte göra. Ändå har vi
gjort det gång på gång. Jag tror att det är åtta rambe-
slut vi har tagit ställning till i justitieutskottet. I flera
fall, åtminstone fem, har följdlagstiftningen inte
kommit än. Vi vet inte hur den blir.
Då har jag hela tiden tänkt att det här måste vi ta
itu med. Vid jultid kom så det här förslaget från re-
geringen, som jag hade misstänkt skulle komma, om
en förändring. Den nya texten skulle vara att det av
regeringsformen uttryckligen ska framgå att riksda-
gen kan godkänna en internationell överenskommelse
som ingås inom ramen för samarbetet i EU, även om
överenskommelsen inte föreligger i slutligt skick.
Nu vill man med denna grundlagsändring stadga
det tokiga sättet att stifta lag som vi haft och som har
varit så otillfredsställande, inte bara enligt Miljöparti-
et utan även enligt Vänstern, Moderaterna och Folk-
partiet.
Regeringen avgör under konstitutionellt ansvar
om en ändring av överenskommelsen som har till-
kommit ska godkännas. Det ger ännu större utrymme
för ministrarna i EU:s ministerråd att bestämma. Jag
förstår inte hur övriga partier kan gå med på att vi
ändrar sättet att stifta lag på detta vis, att vi på ett
ofullständigt underlag ska ta ställning till viktiga
frågor som rör enskilda personers rättssäkerhet och
att vi bortser från det institut som vi tidigare varit så
noga med, nämligen att skicka ut förslagen på en bred
remissrunda. Det har ju inte förekommit när det har
gällt det rambeslut som vi har behandlat i justitieut-
skottet.
T.o.m. Vänsterpartiet gjorde stora ansträngningar,
vilket jag tyckte var mycket positivt. På eget initiativ
skickade man ut ett rambeslut - det handlade om
terrorism - till vissa organisationer för uttalande. Så
långt gick det att ett parti självt fick ta initiativet för
att få in synpunkter. Det hoppas annars över.
Kan vi ändra på detta institut? Jag har tidigare här
sagt: Hur kan Socialdemokraterna plötsligt tycka att
den långa kamp som också de måste ha deltagit i för
demokrati och för förankring av den bland folk i
berörda organisationer inte är något som är viktigt?
Plötsligt är detta inte någonting värt utan det är EU:s
ministrar som ska besluta - tjänstemännen i Bryssel.
Jag har fått tag i ett EU-papper som vi inte har be-
slutat om och som säger att Artikel 36-kommittén för
rättsliga frågor följer upp hur fort det går med arbetet
på att samstämma lagar och inrätta flera organisatio-
ner inom rättsväsendet, vilket enligt Tammerforspro-
tokollet och Amsterdamfördraget ska ske så snabbt
som möjligt. Där står att Artikel 36-kommittén eller
av den utsedd grupp ska kolla följdlagstiftningen.
Man ska gå ut med en enkät, som respektive stat ska
fylla i, och sedan ska gruppen åka till landet i fråga
och se till att man har handlat i enlighet med rambe-
slutets intentioner.
Detta betyder ju att vi inte riktigt själva får sköta
om följdlagstiftningen. Det gör vi ändå inte enligt vad
vi har bundit oss för, men nu ska den här gruppen i
detalj kontrollera den. Sedan ska man rapportera om
detta, och myndigheterna inom rättsväsendet ska titta
på det. Det ska ske hemligt. Ingen ska få se det, och
om det inte är till fyllest ska man justera.
Vi kommer ju att utarbeta följdlagstiftning på ett
helt annorlunda sätt om 10:2-förslaget går igenom.
Det är från min utgångspunkt och enligt mitt sätt att
se upprörande.
Fru talman! Jag ska också lite grann kommentera
vad de andra partiernas företrädare här har sagt om
ändringen i 10 kap. 2 §. Det stämmer väl med verk-
ligheten att den ändring i 10 kap. 2 § som Kristdemo-
kraterna föreslår inte är så dramatisk. Den överens-
stämmer med hur man i dag gör, men det som man i
dag gör är ju felaktigt. Vi ska nu se till att det blir rätt
i förhållande till grundlagen.
Kd är inte så kritiskt granskande. Man struntar i
följdlagstiftningen. Kd:s utgångspunkt är att rättsvä-
sendets frågor och de polisiära frågorna ska överföras
till en överstatlig nivå. Jag förstår att de inte tycker att
det är så upprörande att vi frånsäger oss beslutande-
rätten inom det mellanstatliga område som i dag är
tredje pelaren och gör den överstatlig. De här änd-
ringarna syftar ju till att skynda på detta. Det har just
inom rättsväsendet skett i en väldigt hög takt.
Vänsterpartiets argument är att man nu är med ti-
digare i processen. Det är inte alls så. Vad gäller de
åtta rambesluten har vi varit med väldigt tidigt i pro-
cessen på tjänstemannanivå. De här papperen ändras
dock hela tiden, och de kommer inte översatta till
svenska. De ändras ända in i slutskedet. Vi som har
suttit i EU-nämnden har väldigt stor erfarenhet av
detta. Vi kan bekräfta hur papperen har ändrats och
att vi inte har haft koll ens på den sista versionen.
Vad hjälper det om man har synpunkter i det ske-
det när man inte alls vet hur det ser ut i det viktiga
slutskedet? Statsråden i regeringen ska nu få fullstän-
digt mandat att avgöra detta själva, om det inte rör
väldigt stora frågor. Det är dock upp till regeringen
att avgöra också det.
Kenneth Kvist anmärker på att vi i Miljöpartiet
inte är sakliga, men i lagstiftningsfrågor gäller det
alltid tolkningar. Det visas också av hur Lagrådet har
tolkat den skrivning som regeringensformens 10 kap.