Fru talman! Det är klart att man kan använda till-
kännagivanden så restriktivt att man aldrig tillkänna-
ger någonting. Man kan ju aldrig vara riktigt säker på
vad regeringen kommer att tycka. I det här fallet hade
frågan ett förflutet, dessutom ett aktuellt förflutet. Det
visade sig att finansplanen var dålig som informa-
tionsgivare - därav den delvis sakliga men delvis
mycket förvirrande debatt som utbröt om budgetun-
derskottet osv.
I det här läget tycker jag att finansutskottet, om
man verkligen vill ta sitt ansvar, skulle ge till känna
till regeringen att det behövs bättre precisioner i fi-
nansplanen. Detta är väldigt viktigt, eftersom det
faktiskt är riksdagen som skall göra trimningen av
finansplanen och också ha ett dokument som är bra att
arbeta med och som ger god information.
Det här kan vi naturligtvis tvista om länge men
fortfarande inte säga vad som är rätt och fel. I botten
ligger naturligtvis att man inte gett till känna till sin
egen regering. Det har varit så under väldigt lång tid
under långa socialdemokratiska maktinnehav. Vi var
litet självsvåldigare i den föregående regeringen, men
det berodde naturligtvis på att det var lättare att göra
sådant i en koalitionsregering.