Herr talman! Ny demokratis flyktingpolitik börjar
väl så småningom bli bekant för kammarens
ledamöter. Jag skall därför bara helt kort
rekapitulera det som ni hört många gånger förut.
Vi vill ha en flyktningpolitik som bereder den som
har ett skyddsbehov i enlighet med FN:s
Genèvekonvention en tillfällig fristad i Sverige till
dess man kan återvända till sitt hemland.
Vi anser att den som flyr från sitt land på grund av
inbördeskrig, svält eller naturkatastrofer skall
hjälpas i de nödlidande människornas närhet.
Målet för flyktingpolitiken skall vara precis det som
FN säger, nämligen repatriering, inte
kvarstannande. I Sverige tror vi, inte minst genom
medias felaktiga information, att asyl innebär att
man skall få stanna kvar för gott. Så är det inte.
Asyl är ett vänteläge i avvaktan på att den som har
ett skyddsbehov utanför sitt land skall kunna
återvända.
Det vi sagt verifieras av många. I motionen ''Svensk
flyktingpolitik'' citerar jag Thorwald Stoltenberg,
nuvarande medlare i Jugoslavienkonflikten och
som fr.o.m. den 1 januari 1990 var FN:s
flyktingkommissarie i Genève. Han sade i en
intervju år 1990: ''Det är miljöförstöringen,
fattigdomen och de stora folkvandringarna som är
problemen. Folkvandringarna klarar vi inte med
asyl. Men nu är det en gång för alla så att
ekonomiska problem skall mötas med bistånd i de
länder där de finns, det är bara politiska flyktingar
som skall få asyl i ett annat land. Det framgår också
klart att FN-konventionen från 1951 som fastslår att
endast de som har välgrundad fruktan för
förföljelse skall få asyl som politiska flyktingar. Det
är inte hygglighet att släppa in människor som
egentligen är emigranter -- de hindrar de politiska
flyktingarna från att få en nödvändig fristad. Det
handlar inte om att stoppa politiska flyktingar från
att komma in, det handlar i stället om att hindra
folk som efter grundlig utredning inte är flyktingar
och som hotar att fylla upp så att politiskt utsatta
inte har någonstans att ta vägen.''
I motionen har jag också citerat Jonas Widgren,
chef för centret för migrationspolitisk utveckling i
Wien. Han har nyligen på uppdrag av den
parlamentariska invandrar- och flyktingkommittén
redovisat en jämförelse av tolv länders asyl- och
invandringspolitik (SOU 1993:113). Han säger i en
intervju från år 1992: ''I dag har Sverige en alltför
generös flyktingpolitik jämfört med andra länder
och låter asylsökande stanna utan tillräcklig
anledning. Vi borde starta med reglerad invandring
i stället, styrd av svenska intressen.''
Åke Wedin, docent i historia, som tillsammans med
framtidsforskaren Eskil Block skrivit boken
''Flyktingpolitik i analys'', säger så här i en
debattartikel i tidningen Arbetet i februari 1994.
Artikeln är för lång för att kunna återges i sin helhet
i ett anförande på 6 minuter, men så här säger Åke
Wedin:
''I dagens värld med ca 20 miljoner flyktingar och
lika många till som är flyktingar inom sitt eget land,
s k internflyktingar, har de allra flesta flytt undan
svält, umbäranden och krig. Bara en mycket liten
del av dem har asylskäl enligt Genèvekonventionen,
även med de tillägg till denna som många länder
liksom Sverige har gjort. U-ländernas problem
löses inte genom utvandring till i-länder. Bistånd är
där en rimligare väg. Och lösningen på
krigsflyktingarnas problem är katastrofhjälp i
närområdet med siktet inställt på ett återvändande
så snart detta är möjligt.''
''Men så finns det människor som för sin personliga
säkerhets skull måste beredas asyl i något land
anslutet till Genèvekonventionen.''
''Till det har Sverige fogat ytterligare två
kategorier, nämligen krigsvägrare (ej att förväxla
med krigsflyktingar) och personer med
''flyktingliknande skäl.''
''Asylinstitutionen är alltså inte till för dem som flyr
undan krig, svält och umbäranden. De skall hjälpas
i andra former.''
''Vi vet redan när de kommer, att de saknar skäl,
men de har rätt att få sin ansökan prövad. De har
också rätt att överklaga och praktiskt taget alla
avslag överklagas. Under de 1,5 till 2 år som
utredning och överklagande tar, håller vi med mat
och logi.''
''Christina Rogestam insåg redan i december 1991
att krigsflyktingarna från det forna Jugoslavien inte
annat än undantagsvis hade asylskäl och försökte
hejda det lavinartade inflödet. Tre kvartal senare
infördes viseringsskyldighet för Kosovoalbaner. Då
hade 40.000 hunnit komma hit. Verkligheten
bekräftade hennes bedömning.''
''I boken föreslår jag en lösning. Den springande
punkten i förslaget är att asylansökan inte skall
lämnas in i Sverige utan i utlandet, via FNs
flyktingsekretariat eller svensk ambassad. Från ett
grannland ej anslutet till Genèvekonventionen dit
man lyckats fly. Även från hemlandet när det är
möjligt. Som det nu är måste man ha råd att ta sig
till Sverige för att få lov att söka asyl hos oss. Den
som bara kan ta sig över gränsen mellan Somalia
och Kenya får inte söka, men det får den som kan
ta sig över ''gränsen'' mellan Somalia och Sverige.
Asylsökarrätt heter pengar.''
''ÖVERLEVNAD''
''Så länge inget görs kommer dagens system att
binda svindlande belopp och därmed hindra att
mera adekvata insatser görs på annat håll. Så t ex
klarade FNs flyktingsekretariat under 1993
överlevnaden för mer än tre och en halv miljon
människor i f d Jugoslavien till en kostnad av 3,36
miljarder kronor, eller 932 kronor per person och
år. För det varje asylsökande i Sverige kostar,
skulle vi kunna ge mat och logi åt 100
krigsflyktingar i f d Jugoslavien. Men när
flyktingsekretariatet i somras bad om mera pengar
för att klara ytterligare 200.000 människor, blev
vårt svar att vi i stället (!) skulle ge 52.000 bosnier
uppehållstillstånd i Sverige. Till en kostnad av 5
miljarder kronor. För 200 miljoner hade man klarat
de 200.000 Flyktingsekretariatet bett om pengar
till. Och för hälften av de fem miljarderna skulle
man ha klarat 2,5 miljon människor till i
närområdet eller ha kunnat ge mer än bara mat och
logi åt alla dem som redan togs om hand. Skola,
sjukvård och annat.''
''Systemets försvarare säger sig kämpa för
asylinstitutionen, men systemet är så gistet att det i
praktiken rör sig om näst intill okontrollerad
invandring. Och allmänhetens uppfattning struntar
etablissemanget i. En undersökning i våras visade
att nästan två tredjedelar eller 64 procent av
Sveriges befolkning ansåg att vi borde ta emot färre
''flyktingar'' än vad vi gör. Det finns en alldeles
påtaglig risk för att människor inte riktar sin ovilja
mot vår illa skötta politik, som verkligen förtjänar
det, utan mot asylsökande och invandrare som
ingen skuld har i vårt aviga system. Och som inte
kan klandras om de utnyttjar det.''
Herr talman! Alla dessa uttalanden visar ju att Ny
demokrati har rätt. Men varför är det så förbaskat
svårt att inse och erkänna detta?
Och hur skall man tackla medias roll? Media borde
ha en helt annan roll i det här sammanhanget än
man har nu.