Herr talman! Jag skall ägna mig åt det svenska
budgetunderskottet och den svenska statsskulden.
Jag skall också ge exempel på vilket märkligt
bidragsberoende vi har börjat anpassa oss till -- ett
bidragsberoende som kostar stat och kommun stora
pengar. Självfallet borde resurserna användas på
ett bättre sätt. Därför kommer jag att tala om såväl
öländska hackspettar som sexvägledare för
flyktingar.
I november 1993 utkom från Finansdepartementet
en liten 90-sidig bok, ''Budgetunderskott och
statsskuld -- Hur farliga är de?''. Boken
dokumenterar en konferens om budgetunderskott
och statsskuld som ESO, Expertgruppen för studier
i offentlig ekonomi, höll i november 1993.
Det svenska underskottet, såväl för staten som för
den offentliga sektorn som helhet, växte under åren
1990--1993 snabbare än för något annat
industriland. Från att ha haft västvärldens starkaste
statsfinanser fick Sverige västvärldens svagaste.
Det betyder i sin tur att statsskulden började växa
snabbt. Den svenska staten är på väg att skaffa sig
en lika stor bruttoskuld som de mest skuldsatta
staterna bland de industrialiserade länderna.
Det är inte konstigt att människor blir oroliga över
de enorma bruttosiffrorna och över kvällspressens
bilder på spädbarn som sägs vara skyldiga
hundratusentals kronor redan vid födseln.
När ekonomer analyserar underskott på kort sikt är
finansieringen det som främst brukar granskas.
Underskott i de offentliga finanserna måste ju
täckas på något sätt. Förenklat uttryckt kan man
säga att det finns två metoder att göra detta.
Antingen trycker staten pengar eller också lånar
man på kreditmarknaden.
De stora upplåningsbehoven kan inte betraktas för
sig utan måste ställas i relation till ekonomin i
övrigt. På kort sikt kan den svenska ekonomin
tydligen klara även ganska stora underskott. Den
viktiga frågan blir därför den långsiktiga. Är ett
underskott av den här kalibern hållbart? Vad
händer om underskotten ligger kvar under en
längre period?
Svaret är uppenbarligen beroende på en lång rad
faktorer: realräntan, den ekonomiska tillväxten,
den offentliga sektorns balansräkning och i vilken
utsträckning underskottet är konjunkturellt
betingat. Det är dessa omständigheter som avgör
ekonomins förmåga att på längre sikt bära den stora
statsupplåningen. Risken för att en stor del av
underskottet kommer att ligga kvar även om
ekonomin börjar växa är mycket påtaglig.
Den offentliga balansräkningen har både en
skuldsida och en tillgångssida. Skulderna har de
senaste åren exploderat. Att statsskulden växer
snabbt när de löpande underskotten är stora är
självklart. Men en viktig fråga är vad upplåningen
används till. Om den motsvaras av att den
offentliga sektorn som helhet bygger upp tillgångar
behöver problemet kanske inte vara så stort. Men
underskottet har inte gått till investeringar utan till
löpande konsumtion. En del tillgångar har snarare
fallit i värde under fastighetskrisen. Den offentliga
balansräkningen urholkas därför snabbt, även
realt.
Lägg till detta också ett antal dolda problem som
exempelvis de framtida åtaganden som finns i
pensionssystemen. Ca 200 miljarder kronor har
utlovats i pensioner till offentliganställda utan att
några avsättningar gjorts för att trygga löftena.
Slutsatsen är att den offentliga balansräkningen
försvagas snabbt och att framtidsutsikterna under
överskådlig tid ser dystra ut. Fortsatt stora
budgetunderskott gör att statsskulden fortsätter att
växa snabbt medan tillgångarna minskar genom att
AP-fonden reduceras.
Det stora budgetunderskott som fanns vid mitten
av 1980-talet försvann relativt lätt. Mot slutet av
årtiondet visade statsbudgeten t.o.m. ett mindre
överskott. Om samma snabba förbättring kan
väntas ske under de närmaste åren förefaller
underskottsproblemen inte vara så stora.
Men läget är den här gången mycket allvarligare än
på 1980-talet. Siffrorna är betydligt värre. Vi startar
från högre nivåer på såväl underskott som
statsskuld. Vi har alltså mer att arbeta in. Att
statsskulden växer från en högre nivå gör att
räntekostnaden blir större nu än på 1980-talet. Det
håller uppe underskotten. Arbetslösheten är
betydligt högre, vilket i sig medför såväl högre
utgifter som lägre statsinkomster. Vi vet av
erfarenhet att hög arbetslöshet tenderar att bita sig
fast, vilket skulle betyda att också dess försvagande
effekter på budgeten blir bestående.
Skattesystemet är annorlunda än på 1980-talet. När
ekonomin vänder uppåt och lönerna stiger blir den
positiva effekten på statsbudgeten mindre än på
1980-talet. Sist men inte minst, alla lätta
besparingar är redan gjorda. Det var de inte för tio
år sedan.
Slutsatsen är att underskottet inte kan förväntas
minska snabbt av sig självt. Det strukturella
inslaget i underskottet är stort. Innebörden är att
en stor del av underskottet kan förväntas stanna
kvar även om den ekonomiska situationen ljusnar
och konjunkturen förbättras.
Mekanismerna varigenom ett underskott i dag
lägger bördor på framtiden är flera. Men det finns
en direkt mekanism, och det är helt enkelt den
räntebörda som måste finansieras vid en ny stabil
nivå på statsskulden och som förr eller senare
framtida yrkesaktiva skattebetalare kommer att få
betala. Räntebördan kan uttryckas som en
skattehöjning vilken framtida generationer får stå
för. Problemet är att barnen och barnbarnen, som
till slut får betala, inte får vara med och fatta de
politiska besluten.
Herr talman! I Sunt Förnuft, som också är ett av Ny
demokratis slagord, har en journalist på tidningen
Ölandsbladet noterat att uppfinningsrikedomen
hos enskilda, organisationer och föreningar är
enorm när det gäller att mjölka pengar ur ett
bidragssystem som inte längre låter sig
kontrolleras. Medborgarna förefaller helt
hjälplösa, fastnaglade och totalt beroende, som den
som missbrukar en drog. Inga enskilda initiativ tas
längre om inte stat, kommun eller landsting ställer
upp med pengar. Om två personer träffas för att
bilda en akvarieförening kan vi vara förvissade om
att första punkten på den upprättade dagordningen
är ansökan om kommunalt aktivitetsstöd.
En god översikt av det absurda och oformliga
bidragssystemet kan den få som läser lokalpressen,
särskilt dess ortssidor. Under en månad gick
Ölandsbladsreportern Kurt Lundgren systematiskt
igenom två lokaltidningar. Det fanns en stor mängd
av artiklar om bidrag i alla dess former. Mestadels
tycks de olika tidningsreportrarna stå på
bidragssökarens sida, i all synnerhet då det i
sällsynta fall blev ett nej till bidrag. Då heter det
''Dråpslag'' och liknande i rubriken.
Journalisterna förefaller lika indignerade som den
bidragsförvägrade föreningen. Kanske finner vi i
denna symbios mellan bidragssökare och
journalister förklaringen till att kommun, landsting
och stat så sällan vågar sig på ett obekvämt beslut.
Det blir alltid obehaglig publicitet efteråt.
I inte ett enda fall under den månad reportern
gjorde sin granskning fann han att den som söker
ett bidrag, oavsett vad det är, utsatts för granskning
eller att nyttan av det sökta bidraget satts i fråga.
Ändå handlar en del ansökningar om direkta
absurditeter och uppenbara försök, många gånger
framgångsrika, att lura av systemet pengar. Hör
bara här vad Kurt Lundgren funnit.
Torsås brukshundklubb kräver 4 000 kr av
kommunen för att bygga en hundparkering för fem
hundar. Fritidsnämndens politiker har diskuterat
ärendet men kunde inte komma fram till beslut.
Först måste hela nämnden göra ett studiebesök på
platsen. Vovvarna inspekterades i april.
I Broakulla orkar inte Verdandi längre betala hyra
för sin fiskestuga till kommunen. Föreningen
kräver fri hyra med motiveringen att när dasset
rasade ihop byggde medlemmarna upp det igen på
egen hand, utan kostnad för kommunen! Borde
inte detta initiativ motivera fri hyra, så vore det väl
underligt.
I en kulturförening i Kalmar finns en person
anställd. Nu har inte föreningen längre råd att
behålla den anställde utan varslar denne om
avsked. I stället satsar styrelsen på personal som
har lönebidrag. Det innebär att staten går in och
finansierar verksamheten, säger föreningens
ordförande. Att staten har kostnader för
lönebidragare tycks inte föresväva ordföranden.
Staten har ett särskilt ansvar för hackspettar, anser
en kvinna på Öland, som kräver ersättning av
länsstyrelsen för att en hackspett hackat sönder
hennes flaggstång. Den hackar även på fritidshuset,
så det kan bli dyrt.
En polis står under åtal för grovt bedrägeri sedan
han fifflat med reseräkningar. Men nu har han
förtidspensionerats efter beslut i
Rikspolisstyrelsen. Därmed skulle denna
besvärliga sak vara ur världen. Det framgår inte om
pensioneringen är ett straff för begånget brott, men
så skall det uppenbarligen förstås. Polisen är 50 år
gammal.
Kalmar kommun anser sig ha gott om pengar och
anslår därför medel för att öppna ett kontor i
Gdansk. Kontoret skall lämna service åt affärsmän
på besök i Polen. Kontoret kostar 80 000 kr.
Servicekontor i Polen, kan det vara en kommunal
uppgift? Det skapar emellertid arbete, en
halvtidstjänst inrättas.
En handbollsförening i Kalmar är upprörd. Det
städas för dåligt i sporthallarna. Allergi har nu
drabbat handbollsspelarna, så att hela laget enligt
ett indignerat brev håller på att slås ut. Att
handbollsspelarna skulle kunna städa efter sig när
de tränat i sporthallen, som går med enorma
underskott, är naturligtvis en fullständigt
främmande tanke. Självfallet åligger städningen
kommunen, inte en ideell förening.
Mönsterås kommun har t.ex. betalat ut 200 000 kr
till föreningar som sköter idrottsplatserna.
Sprit är läromedel i Borgholm. Där går tolv
personer på en AMS-finansierad drinkblandarkurs.
Kursen kostar 85 000 kr varav spriten drar en
kostnad på 5 000 kr. Kursen omfattar fem veckor
och anses av arbetsförmedlingen i Kalmar fylla ett
uppdämt behov. Kursdeltagarna får inte dricka,
bara smaka och spotta ut.
Landstinget har beslutat underlätta den sexuella
tillvaron för Kalmar läns kvinnor såvida de är under
21 år. P-piller för ett helt års förbrukning delas ut
gratis. Den som vill ha riskfria samlag inom en
tremånadersperiod får emellertid betala pillren
själv, men därefter är det gratis ett år. Det här blir
dyrt, så därför införs det en avgift på 100 kr för
spiral. Alltihop drog i gång den 15 mars.
Flyktingar anses inte kunna sköta sitt sexliv på egen
hand. De måste upplysas, och det kostar 500 000 kr.
En projektledare anställs av Kalmar landsting.
Men nu är det inte flyktingarna själva som skall få
upplysning utan de som jobbar med flyktingar, dvs.
svenskar.
En man anställd vid länsstyrelsen har drabbats av
heshet. Länsstyrelsen har dåligt inomhusklimat,
säger mannen, som anser sig berättigad till
arbetsskadeersättning. En specialist på
yrkesmedicin skall utreda detta besvärliga ärende.
Kan hesheten möjligen komma från en gammal
förkylning? Något att utreda.
Det vimlar av kråkor och kajor på Öland. Sedan
skottpengarna slopades har det bara blivit värre.
Jägarna tvingas skjuta helt ideellt, utan ersättning.
Så får det inte vara. En jägare föreslår att
Borgholms kommun anslår pengar till timlön och
milersättning för kråkjägare.
Hälsoläget är oroande i Kalmar län. Landstinget
har därför tilldelat en rad föreningar 500 000 kr till
hälsoupplysning. Miljöpartiet vill gå ännu längre
och starta stora utbildningskampanjer mot allergi.
Miljökontoret i Kalmar har också förslag till
lösningar. Miljöombudsmän på varenda kommunal
förvaltning lyder receptet för bättre miljö och
hälsa.
En bygdegård på norra Öland skall byggas ut för
1,2 miljoner kronor. Men för detta krävs statliga
bidrag från Boverket, som emellertid inte beviljar
något bidrag om inte kommunen först beviljar
bidrag till 30 % av byggkostnaden. Det ena
bidraget förutsätter alltså det andra. Det framgår
inte om det krävs något litet bidrag också ur den
egna plånboken -- men så är det förstås inte.
Borttagandet av färg, inköp av färg och
grundstrykning av fasaden på en kafébyggnad i
Borgholm stöttas med 60 000 kr av
kulturmiljöenheten eftersom byggnaden anses ha
kulturvärde. Ett kafé i ett kulturhus har ett
plusvärde i konkurrensen. Varför skall fasaden
målas med hjälp av våra pengar?
Föreningen Helges Lada kräver 40 000 kr av
Emmaboda kommun i upprustningspengar.
Föreningen är inte heller främmande för ALU-
hjälp när den gamla ladan skall renoveras. Det
finns spännande användningsområden för en
renoverad lada: boxningslokaler,
husvagnsuthyrning eller hönshus.
Herr talman! Detta är ju befängt. Vad vill jag nu
ha sagt med mina exempel? Jo, när tillgångarna är
begränsade måste stat och kommun prioritera. Då
måste det fattas obehagliga beslut -- ibland i
tusenkronorsklassen, ibland i miljonklassen och
ibland i miljardklassen.
Det som enligt min mening är politikers för
närvarande viktigaste uppgift är följande, nämligen
att inplantera ett krismedvetande hos svenska
folket. Alla går bara och tänker på sig själva eller
sitt särintresse. Men ingen tycks ha några barn eller
barnbarn. Men för mig som har två barn -- Åsa och
Pia -- och fyra barnbarn -- Simon, Hanna, Tobias
och Emma -- är det bedrövligt att vi ägnar dem så
litet omsorg och omtanke inför framtiden. De flesta
människor i vårt land tycks tro att allt ordnar sig
självt. Men det gör inte det. Vi måste inse att
nivåerna i socialförsäkringssystemem kanske måste
vara 70 % eller lägre. Jag tänker på sjukersättning,
föräldraförsäkring, a-kassa m.m. Vi kommer också
att tvingas skära i pensioner och socialbidrag. Vi
har ju inte råd. Vi har inga pengar. Hela
samhällsbygget går ju på lån.
Mina barnbarn har väl också rätt till ett uns av den
välfärd jag själv har? Men håller vi på så här finns
det ingen välfärd att ge till mina barnbarn. Alla
säger i dag att det inte går att dra ned. Men det är
klart att det går. Men det svider ju, och jag inser att
det svider olika hårt för olika människor.
De stora kostnaderna ligger i våra
socialförsäkringssystem. Men det är också viktigt
att människor i samhällets och näringslivets toppar
inser sitt ansvar och inte provocerar de breda
folkmassorna genom att ge sig själva förmåner som
inte står i någon som helst proportion till deras
arbetsinsatser. Detta betyder inte så mycket i
samhällsekonomin, men opinionsmässigt är det
viktigt. Bistånd och flyktingpolitik drar naturligtvis
inte samma kostnader som de stora
socialförsäkringssystemen. Men det är viktigt att ge
alla i Sverige en signal om att svångremmen dras åt
även på dessa områden, även om besparingen inte
skulle vara större än 10--15 miljarder kronor.
Som nydemokratisk politiker kommer jag att göra
allt vad jag kan för att inplantera detta
krismedvetande åtminstone bland invånarna i mitt
hemlän, Kalmar län. Jag kommer att tala om att vi
måste inse att framtiden innebär uppoffringar. En
välkänd person sade ju en gång något om ''blod,
svett och tårar'', och jag tror att det blir så.
Människor måste inse att framtiden kan innebära
helt slopade barnbidrag, slopade
bostadssubventioner, dvs. höjda hyror, sänkta
pensioner, sänkta ersättningsnivåer för a-kassa,
sjukförsäkring, föräldraförsäkring m.m.
Men jag kommer också att tala om att vägen till
framgång för Sverige ligger i att få fart på
näringslivet och att främja småföretagsamhet. Då
behövs det sänkta skatter så att företagare får
tillbaka lusten och motivationen att göra något bra
både för sig själva, för sina anställda och för
Sverige.
Herr talman! Eftersom det finns barn i Sverige,
måste det också finnas föräldrar. Jag hoppas att
dessa inser sitt ansvar och tar sitt ansvar nu.