Herr talman! Det är helt riktigt att respekten för
mänskliga rättigheter alltid måste vara en viktig
faktor, som spelar in när den svenska
biståndspolitiken formas, men det är inte den enda
faktor som spelar in. Det är inte så att förbättrandet
av respekten för mänskliga rättigheter är det enda
målet för den svenska biståndspolitiken. Vi har,
som Bertil Måbrink vet, en rad andra mål.
Huvudmålet kan sägas vara att bryta fattigdomen i
världen. Det målet når man på väldigt många olika
vägar.
Vi måste bidra till att stimulera de tillväxtprocesser
av olika slag som finns i de fattiga länderna. Vi
måste försöka stödja den materiella, andliga och
kulturella tillväxten på olika vägar. Som jag
försökte säga i mitt huvudanförande måste man
också vara uppmärksam på det samband som finns
mellan framsteg på de här områdena och framsteg
i respekten för mänskliga rättigheter.
Vi måste självfallet i vår dialog med
biståndsländerna ständigt erinra om vilken vikt vi
tillmäter respekten för mänskliga rättigheter, men
därifrån till att dra slutsatsen att detta är den enda
faktor som bestämmer avvägningen av
biståndsinsatser till olika länder är steget mycket
långt, och det steget har vi inte tagit.