Herr talman! Jag vill börja med att ställa mig
bakom Gustaf von Essens anförande angående
Kurdistan och Irak och kurdernas situation i
Turkiet. Med vetskapen om att minnet är kort vill
jag ge en liten rekapitulering av de senaste årens
utveckling när det gäller Kurdistan och Irak.
Våren 1991 upphörde striderna mellan de allierade
och Saddamregimen. Då uppfattade den kurdiska
persmergan, gerillan, och de s.k. träskaraberna i
södra Irak att omvärlden förväntade sig att de som
inhemsk opposition skulle göra slutjobbet och
avsätta Saddamregimen.
Kurderna befriade praktiskt taget hela sitt
autonoma område, det område som i Iraks
konstitution kallas Kurdistan och som sträcker sig
ner till 34:e breddgraden och omfattar oljestäderna
Mosul och Kerkuk.
Den befrielsen blev kortvarig, eftersom den
irakiska armén tilläts att bomba området samtidigt
som armén ryckte fram landvägen. Med de
erfarenheter från våren och hösten 1988 som
kurderna hade av bombningar med kemisk gas
utlöste dessa bombningar en massflykt över
gränserna till Iran och Turkiet. Vid den turkiska
gränsen möttes flyktingarna av turkisk militär som
sköt mot dem. Efter det att de hade tillåtits att
komma över gränsen till Turkiet var det flera tusen
som dog av brist på mat.
Tack vare den reaktion som uppstod i den övriga
världen fattade FN beslutet om att skydda delar av
Kurdistan mot fortsatta luftangrepp. Men det
handlade inte om hela Kurdistan utan om ungefär
två tredjedelar. Områdena med oljekällorna skulle
fortfarande kontrolleras av Saddamregimen. Då
kunde den kurdiska persmergan för andra gången
driva tillbaka den irakiska armén, och flyktingarna
kunde återvända under hösten 1991.
Problemen var många. Fram till Gulfkriget hade
regimen förstört ca 4 000 byar och internerat
hundratusentals kurder i koncentrationsläger. De
flyktingar som hade befunnit sig i Iran och Turkiet
redan före Gulfkriget började att återvända.
Kurder och assyrier som befann sig i den del av
Kurdistan som fortfarande behärskades av regimen
började att komma till den befriade zonen.
Det har nu snart gått tre år. Den entusiasm, de
förhoppningar och tilltron till den demokratiska
världens stöd och hjälp har nu förbytts i desperation
och besvikelse.
På grund av inbördeskriget i Turkiet kommer nu
många flyktingar därifrån till Irak. Man beräknar
att det irakiska Kurdistan har tagit emot ca 6 000
kurder från den turkiska sidan. Alltsedan
tillkomsten av frizonen har Turkiet med jämna
mellanrum utfört bombningar, vilka nu sker allt
tätare. I september 1992 gick Turkiet in även i
Zahoområdet med en styrka på ca 20 000 soldater.
Iranska kurder har flytt och flyr över gränsen. De
finns nu i området. Iran skickar missiler.
Saddamregimen plundrar och skickar över de
utblottade kurder som finns kvar runt städerna
Mosul och Kerkuk.
Alla tre länder med gräns mot irakiska Kurdistan,
Iran, Syrien och Turkiet, försöker på olika sätt att
krångla med gränsövergångar och göra livet svårt
för flyktingarna.
I betänkandet skriver man att den kurdiska gerillan
PKK har försvårat gränsövergångarna, men man
nämner ingenting om dessa länders medvetna
sabotage av gränsövergångarna.
Ovanpå allt detta stängde Saddam under våren
1993 av strömmen till ett väldigt stort område där
de två stora städerna Duhok och Zaho är belägna.
Elektriciteten är fortfarande avstängd.
Det finns ett svenskt ordspråk som säger att när
krubban blir tom, då bits hästarna. Det är ungefär
det som just nu händer inne i det irakiska
Kurdistan. Olika politiska grupper har börjat att
strida mot varandra.
Vi kunde bevittna en demokratiutveckling med
öppna och allmänna val till en folkvald regional
administration och till det parlament som för första
gången kunde fungera i verkligheten och inte bara
på papperet. Dessa försök att bygga demokrati
enligt västerländsk modell håller nu på att slås i
spillror. Om situationen skall kunna stabiliseras och
om området skall kunna räddas undan inbördeskrig
och kaos, måste det till stora humanitära insatser
direkt i området och inte via Saddamregimen i Irak.
Embargot måste tas bort för den här delen av Irak.
Parlament och administration måste få stöd och
hjälp för att kunna fungera.
Herr talman! Alltsedan jag kom in i riksdagen 1988
har jag drivit frågan om de bristande demokratiska
rättigheterna i Turkiet och Turkiets brott mot de
mänskliga rättigheterna. Vid en genomgång av
debattprotokollen kan man när det gäller
representanter både för den socialdemokratiska
regeringen och för den nu sittande regeringen
notera en häpnadsväckande brist på
ställningstagande gentemot Turkiet. Utvecklingen
på mänskliga-rättighets-området har under denna
tid ständigt försämrats. Jag tror att detta är det
första året som det inte i utrikesutskottets
betänkande står att Turkiet är på väg att förbättra
situationen när det gäller mänskliga rättigheter och
att det där existerar en viss demokratiutveckling.
Det är verkligen viktigt vad utrikesutskottet säger,
för det avspeglar sig sedan på Invandrarverkets
asylbedömningar.
Brotten mot mänskliga rättigheter i Turkiet är inte
fråga om en okunskap om vad som där har hänt. Vi
har fått och vi får kontinuerligt rapporter från
Amnesty, mänskliga-rättighets-organisationer och
många andra tillförlitliga källor.
Det är ett faktum att Turkiet, liksom man gjorde
med armenierna 1915, nu åter försöker att begå
folkmord mot den turkiska och syrianska
befolkningen. Metoderna är inte desamma, men
resultatet riskerar att bli detsamma om inte den
civiliserade världen ingriper mera kraftfullt.
Etnisk rensning är dagens ord för folkmord. Som
en jämförelse vill jag påpeka att jag tror att jag före
Gulfkriget var ensam om att i den här kammaren
våga kalla Saddamregimens utresningar av kurder i
Irak för försök till folkmord.
Turkiet har efter överenskommelser med Iran
fängslat och utvisat iranska flyktingar till Iran. Det
rör sig om flyktingar som erkänts av UNHCR och
som väntar på att få komma till ett tredje land.
Även många av dem som redan hade fått sådana
löften har arresterats och riskerar utvisning. Det
behövs initiativ och mycket skarpa protester mot
Turkiets agerande, och det är bråttom.
I dagarna tar också högsta domstolen i Turkiet
ställning till om man skall förbjuda partiet DEP.
Om DEP förbjuds blir det signalen till en
intensifierad jakt på DEP:s politiska funktionärer
och lokala politiker. Ett enat massivt agerande
måste till. Jag vill verkligen uppmana vår regering
att ta initiativ till detta.
Jag vill rikta en undran till Viola Furubjelke varför
socialdemokraterna har godtagit en så lam
skrivning när det gäller Turkiet.
Några ord om Iran: Enligt en Amnestyrapport är
de vanligaste brotten mot mänskliga rättigheter i
Iran långvariga fängelsestraff för politiskt
oppositionella efter bristande rättegångar, ett
utbrett användande av tortyr och dödsstraff och
även mord på oppositionella som befinner sig
utanför Iran.
Enligt en uppskattning av en organisation för
mänskliga rättigheter finns det i dag ca 19 000
politiska fångar i Iran. Man använder samma
metoder i Iran som använts i Turkiet, Peru och
andra diktaturer, nämligen att kidnappa och mörda
aktivister.
Den 5 maj kidnappades en studentaktivist som
sedan hittades mördad med brutna armar och andra
tecken på svår tortyr. Den 9 maj inleddes en
sittstrejk av studenter utanför det universitet hon
studerade vid i Teheran. Situationen där är mycket
spänd just nu.
Vi uppmanar vår regering att aktivt utöva
påtryckningar på Iran också när det gäller brott mot
mänskliga rättigheter och de senaste händelserna
med studenterna.
Herr talman! Jag yrkar därmed bifall till
Vänsterpartiets meningsyttring.