Herr talman! I det betänkande vi nu debatterar
konstateras att efterlevnaden av de folkrättsliga
regler som är ägnade att skydda och främja de
mänskliga rättigheterna är dålig. Stater som skrivit
under FN:s konventioner rörande de mänskliga fri-
och rättigheterna bryter i mycket hög utsträckning
mot dessa konventioner. Exemplen är otaliga. Ett
ytterligare problem som blivit alltmer
uppmärksammat under den senaste tiden är att
regeringar inte bara bryter mot konventioner de
skrivit under utan också öppet börjat ifrågasätta det
universella i de regler för mänskliga rättigheter som
finns. Det är framför allt från Asien, t.ex. Kina och
Malaysia, som vi hört denna uppfattning uttryckas.
Jag vill här ta tillfället i akt och betona att de
medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheterna som de uttrycks i de
internationella konventionerna överallt och alltid
måste betraktas som universella. Ett barns rätt att
slippa arbeta, en kvinnas rätt att inte bli
misshandlad av sin man, en politiskt oppositionells
rätt att uttrycka sin åsikt och en fattig människas
rätt till en bostad måste gälla lika för Kina och
Sverige, för Cuba och USA, för Israel och
Palestina.
Ingen av dessa rättigheter kan -- som Kinas ledning
försöker göra gällande -- sättas före den andra.
Yttrandefriheten får inte sättas på undantag till
förmån för de sociala rättigheterna. Det är alltför
väl känt att detta bara är ett sätt för en diktatorisk
regim att försöka tysta all opposition och på så sätt
legitimera sin makt.
Det är emellertid viktigt att påpeka att de
medborgerliga och politiska fri- och rättigheterna
inte heller kan sättas före de sociala rättigheterna.
Det är lätt hänt i dessa tider av social och
ekonomisk nedrustning i vår rika del av världen att
vi gör just detta och glömmer, eller väljer att
glömma, att de som är offren i denna nedrustning
också förvägras sina mänskliga rättigheter -- rätten
till bostad, rätten till arbete och rätten till
utbildning.
Väljer vi att inte ta itu med dessa aspekter av de
mänskliga rättigheterna här hemma minskar
trovärdigheten i vår kritik av brotten mot de
mänskliga rättigheterna i de fattigaste staterna. Vi
får aldrig glömma att kampen för de mänskliga
rättigheterna måste föras såväl på hemmaplan som
på den internationella arenan.
Herr talman! Tillståndet i världen för de mänskliga
rättigheterna är skrämmande. Det mest
skrämmande just nu pågår i Rwanda. Så ofattbart
många som en halv miljon människor kan ha dödats
under bara några veckors tid -- de flesta civila
kvinnor, män och barn.
FN:s säkerhetsråd har nu äntligen beslutat om en
FN-operation i Rwanda. En förfrågan har också
kommit till Sverige om att bidra med ett
fältsjukhus. Enligt min och mitt partis mening vore
en sådan insats från svensk sida den bästa tänkbara
humanitära insatsen i denna nu mest fruktansvärda
konflikt i vår värld. Jag hoppas innerligen att
Utrikesdepartementet och regeringen svarar
positivt på denna förfrågan från FN.
Även i Rwandas grannland Burundi är situationen
vad gäller de mänskliga rättigheterna skrämmande.
I slutet av förra året och i början av detta år
upplevde landet ett blodbad som kan jämställas
med det i Rwanda. I en nyligen publicerad rapport
från Amnesty International konfronteras vi med
burundiska vittnesmål från en masslakt som nära
nog saknar beskrivning.
Varken Rwanda eller Burundi behandlas i det
betänkande vi skall ta ställning till i dag, trots att
konflikterna pågått under mycket lång tid och trots
att blodbadet i Burundi pågick för fullt mitt under
den tid vi hade möjlighet att skriva våra motioner i
januari. Det ser jag som ett tecken på att även vi
här i riksdagen i vårt engagemang för mänskliga
rättigheter i alltför hög grad låter oss styras av vad
som för tillfället ses som en nyhet av CNN och
andra internationella mediejättar.
Det är bl.a. här Amnesty International och andra
människorättsorganisationer har en sådan oerhört
viktig roll att spela. Utan deras enträgna arbete
med att uppmärksamma brotten mot de mänskliga
rättigheterna var helst de begås skulle alla miljoner
människor som mördas, torteras, fängslas och
förföljs för sina åsikters eller sin etniska
tillhörighets skull vara ännu mer bortglömda än de
är i dag. Utan deras arbete skulle de regimer och
de grupper som gör sig skyldiga till dessa ohyggliga
brott kunna härja ännu mera fritt än de gör i dag.
Vi är skyldiga ett stort tack till Amnesty
International och andra organisationer som kämpar
för de mänskliga rättigheterna.
Herr talman! Svenska Amnestys ordförande Anita
Klum vädjade för två månader sedan i Dagens
Nyheter om att Sverige i FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna kraftfullt måste fördöma
övergreppen i Turkiet, Indonesien, Peru och Sri
Lanka. Dessa fyra fall är enligt Anita Klum fyra
exempel på hur omvärldens krav på respekt för
mänskliga rättigheter fått stå tillbaka för politiska
och ekonomiska intressen.
Som alla vet finns det åtskilliga exempel på andra
stater som också grovt förbryter sig mot de
mänskliga rättigheterna, men som samtidigt är så
ekonomiskt eller politiskt betydelsefulla för de rika
industriländerna att fördömanden och protester får
stå tillbaka. I likhet med Anita Klum vill jag
framhålla Turkiet och Indonesien, men också Kina
och Marocko.
Berith Eriksson kommer senare under debatten att
ta upp Turkiet, så jag skall inte uppehålla mig vid
den frågan nu. Jag vill dock poängtera att Turkiet
är ett känsligt fall för Europa på grund av
medlemskapet i NATO, försöken att bli medlem i
EU och landets ställning som ett slags sekulariserad
buffert mot den muslimska världen. En sådan
politiskt viktig stat kritiserar de europeiska
regeringarna inte så gärna.
Kina, Indonesien och Marocko vill jag framhålla
därför att dessa länder inte bara grovt kränker de
mänskliga rättigheterna utan också trotsar
internationell rätt genom att ockupera främmande
territorium: Kina ockuperar Tibet, Indonesien
ockuperar Östra Timor och Marocko ockuperar
Västsahara. Jag vill framhålla dessa stater också för
att de får svenskt bistånd i form av u-krediter. Kina
och Indonesien får dessutom köpa svenskt
krigsmateriel.
Den kinesiska ledningen är i allra högsta grad
medveten om landets vikt som investeringsobjekt
och marknad för den rika västvärlden. Därför
spelar regimen nu ett cyniskt spel med väst där
spelpjäserna är politiska fångar och lukrativa
affärer.
Man släpper regimkritiker ur fängelserna i lagom
dos för att få USA:s och Västeuropas regeringar
och parlament att tro, eller låtsas tro, att
människorättsläget har förbättrats. När sedan nya
biståndspengar eller något lukrativt affärskontrakt
är i hamn kan man återigen gripa dissidenterna.
Sverige bör inte delta i det här spelet. Vi bör
åtminstone inte delta genom att ge regimen pengar
i form av u-krediter. Den svenska regeringens och
utrikesutskottets majoritets uppfattning att sådant
biståndssamarbete underlättar en dialog om
mänskliga rättigheter är märklig. En kritisk dialog
kan och bör föras i de normala diplomatiska
samtalen. U-krediter behövs inte för att göra detta
möjligt. Det bästa sättet för Sverige att visa sin
avsky mot den kinesiska regimens grova
människorättsbrott vore att avbryta u-
kreditgivningen. Eller menar regeringen och
utskottet att dessa behövs för att man skall kunna
föra ett slags utpressningspolitik gentemot Kina?
Om det är så, tycker jag att det skall sägas i
klartext.
Ett avbrytande av all u-kreditgivning vore också
den bästa signalen från Sverige till regimerna i
Indonesien och Marocko.
I dagarna har vi fått höra hur de fackliga
rättigheterna åsidosätts i Indonseien och hur
fackliga aktivister mördas. Tidigare i vår
uppmärksammades i svensk TV hur den öppna
massakern i östra Timors huvudstad Dili 1991
följdes av en dold massaker på alla de hundratals
som försvann i samband med händelsen. Tidigare
under våren har det också uppmärksammats i
svensk TV hur kung Hassans regim i Marocko på de
mest vidriga sätt behandlar politiskt oppositionella.
Vi hör också ständigt hur Marocko fortsätter att
ockupera Västsahara och sabotera den av FN
beslutade fredsplanen.
Utskottet konstaterar i sitt betänkande att inga
egentliga förbättringar när det gäller de mänskliga
rättigheterna kan upptäckas i vare sig Indonesien
eller Marocko. Utskottet förutsätter dock att den
svenska regeringen aktivt verkar för att situationen
i de båda länderna förbättras. Jag skulle vilja
tillägga att det mest aktiva den svenska regeringen
kan göra är att besluta om att u-kreditgivning till
Suharto-regimen och Hassan-regimen inte kan
accepteras.
Så länge regeringen och riksdagen fortsätter att
öppna för u-krediter och godkänna
krigsmaterielexport till dessa regimer går det inte
att tolka den svenska politiken gentemot dessa
stater som annat än att den är en dubbelhetens
politik. Regeringen säger ju om och om igen att
främjandet av mänskliga rättigheter och demokrati
måste vara en ledstjärna i svensk utrikespolitik.
Det mest konkreta uttrycket för den politiken
finner vi i fallet Kuba, som för några år sedan miste
det sista man hade kvar av svenskt
utvecklingsbistånd. Motivet från regeringens sida
var just att landet inte gjorde några framsteg vad
avser demokrati och mänskliga rättigheter.
Om regeringen med någon trovärdighet skall
kunna fortsätta att påstå att mänskliga rättigheter
är en ledstjärna i utrikes- och biståndspolitiken är
det dags att visa det i politiken gentemot andra
stater än Kuba, exempelvis Kina, Indonesien och
Marocko. I annat fall går det inte att undvika
misstanken att den inriktningen av regeringens
utrikespolitik gäller selektivt, nämligen bara i
relationerna med regimer som företräder ett
ekonomiskt system som man inte gillar och som
dessutom är ekonomiskt ointressant för svenska
företag. En sådan politik, herr talman, kan
Vänsterpartiet inte ställa sig bakom.
Biståndsministern, statsrådet Alf Svensson,
kritiserades i går för att han deltog i debatten om
vårdnadsbidraget; det låg inte på hans bord, påstod
man. Jag är inte beredd att ställa mig bakom den
kritiken. Vårdnadsbidraget är ju en stor fråga för
kds. Jag tycker att det var bra att partiledaren var
här i går. Men jag tycker att det är en aning
oförskämt av biståndsministern, som dessutom är
fri- och rättighetsminister, att inte vara här i dag när
frågor som berör mänskliga fri- och rättigheter
diskuteras. Han förtjänar kritik för detta.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till min
meningsyttring mom 30, 36 och 39.