Herr talman! Utrikesutskottets ordförande Daniel
Tarschys inledde med att uttrycka sin uppskattning
över riksdagens stora intresse för MR-frågor. Han
sade också att Sveriges intresse markerades av att
vi nu också har en särskild MR-minister. Jag
förmodar att det faktum att denne minister tittade
in här en stund under vår debatt när vi pysslade med
dessa frågor markerar detta intresse.
Tyvärr tycker jag att utrikesutskottets betänkande
ändå behandlar många av dessa frågor alldeles för
svepande och summariskt för att jag riktigt skall tro
att man har tagit dessa frågor på allvar. Nu är
tempot högt inför sommaruppehållet, och
betänkandet har väl närmast karaktären av ett
uppsamlingsheat.
När jag letade efter Karin Pilsäters och min motion
om zigenarnas rättigheter hittade jag till min
oförställda förvåning min motion om dubbla
medborgarskap, dessutom under rubriken
flyktingar. Jag förstår uppriktigt sagt inte varför
denna motion behandlas av utrikesutskottet och
dessutom i betänkandet om mänskliga rättigheter.
Texten i betänkandet visar också med all tydlighet
att utskottet inte heller har förstått det.
Herr talman! Vid läsningen av detta betänkande
hittade jag vidare min motion om Ukraina. Det är
en motion som inte i något avseende handlar om
mänskliga rättigheter. Det gör inte heller
utrikesutskottets behandling av motionen.
Min motion behandlar omvärldens obegripliga
nonchalans av Ukrainas självständighet sedan
december 1991. Det är en nonchalans som har
bidragit till den destabilisering som har ägt rum i
Ukraina.
Nu har USA äntligen vaknat, inte minst som följd
av Zjirinovskijs och de ryska nationalisternas
framgångar det sista året, och också som en följd av
ett enträget upplysningsarbete av olika
säkerhetspolitiska tänkare såsom Zbigniev
Brzinski. Den senaste månaden har även EU
vaknat och slutit ett samarbetsavtal med Ukraina.
Allför länge har omvärldens intresse för Ukraina
enbart inriktat sig på att sätt tryck på Ukraina att
avveckla sin kärnkraft och sina kärnvapen. För
Sverige återstår uppenbarligen fortfarande att
vakna inför betydelsen av en av våra närmaste
grannar, med vilken vi delar en icke oväsentlig del
av vår historia.
I utrikesutskottets betänkande om mänskliga
rättigheter handlar våra relationer med Ukraina
främst om kärnkraftssäkerhet. Det är säkert
viktigt. Men jag förmodar att det ändå återspeglar
något som framför allt handlar om svenskt
egenintresse.
För säkerheten i vårt eget närområdes skull, inte
minst i Polen och Baltikum, är jag övertygad om att
det är ett starkt svenskt intresse att medverka till att
stabilisera både den ekonomiska och den
demokratiska utvecklingen i Ukraina.
Som utskottet självt anför var några observatörer i
Ukraina i samband med valen i mars och
övervakade valen. Vi kunde bl.a. konstatera att
västliga mediers schablonbilder, ofta inspirerade
från Moskva, inte alls ger någon helhetsbild av
utvecklingen i Ukraina. Men det kanske inte är
något man kan förvänta sig i ett betänkande om
mänskliga rättigheter.
Herr talman! Slutligen hittade jag också Karin
Pilsäters och min motion om zigenarnas rättigheter.
Jag tycker att den hör hemma i det här
betänkandet. Utrikesutskottet ägnar stort utrymme
åt att redovisa beräkningar av hur många zigenare
det finns i Europa. Man redogör för de studier som
har gjorts av olika internationella organ. Men det
står ingenting om vad som åstadskommits när det
gäller zigenarnas rättigheter i Europa. Det är
naturligtvis fullt förståeligt eftersom ingenting har
åstadkommits.
Som statsrådet Alf Svensson medgav i en
frågedebatt den 18 januari här i kammaren är
intresset för zigenarnas situation från övriga
europeiska stater mindre ju mer berörda de är.
Varför skall vi då uppmärksamma zigenarnas
situation. För det första är det naturligtvis på grund
av tystnaden om denna stora folkgrupp i Europa.
För det andra på grund av ointresset. Till skillnad
från nästan alla andra minoriteter finns det inte
något land där denna minoritet är en majoritet eller
där man har ett intresse av att driva zigenarnas
rättighetsfrågor.
Rumänien har invalts som medlem av Europarådet
utan att vi har fått några garantier för hur framför
allt zigenarna behandlas i Rumänien. Det är under
all kritik. Det kan man också utläsa av
utrikesutskottets betänkande. Om Rumänien nu
släppts in i Europarådet utan att detta har
tillgodosetts måste det följas upp. Det sker inte av
sig självt som utrikesutskottet tycks tro. Det krävs
ett svenskt initiativ här. Jag yrkar därför bifall till
yrkandena 1 och 2 i motion U641.
Avslutningsvis vill jag instämma i vad som sagts här
i talarstolen av Bertil Måbrink när det gäller
Indonesien, av Hans Göran Franck när det gäller
flyktingfrågorna i Europa och av Margareta
Viklund när det gäller folkmordet i Bosnien.