Herr talman! Värnandet om de mänskliga
rättigheterna är en huvudlinje i svensk
utrikespolitik. Vi har för första gången en minister
för mänskliga fri- och rättigheter. Däri ligger
självfallet en accent som regeringen vill lägga på
detta område. Men intresset för mänskliga
rättigheter är en gammal tradition i Sverige och det
har en stark förankring över partigränserna. Alla
regeringar under senare decennier har varit starkt
engagerade i dessa frågor.
Herr talman! Till Bertil Måbrink vill jag säga att
statsråd brukar vara närvarande när riksdagen
behandlar propositioner. Däremot är det ytterst
ovanligt att de är närvarande vid behandling av
motionsbetänkanden.
Sverige hävdar en universell syn på de mänskliga
rättigheterna. Vi accepterar inte argumentet att
frågan om mänskliga rättigheter är en västerländsk
uppfinning och att behovet att kämpa för individens
rättigheter är begränsat till vår egen kulturkrets. En
afrikan, en latinamerikan och en asiat måste
tillerkännas samma friheter och samma personliga
integritet som en europé eller en nordamerikan.
Dödsstraff, könsstympning och barnprostitution är
lika avskyvärt var det än förekommer.
Vad har vi då för instrument för att hävda de
mänskliga rättigheterna? De är beklagligt svaga.
Det handlar huvudsakligen om deklarationer och
konventioner och om det inflytande som man kan
utöva genom opinionsbildning och olika
uppföljningsmekanismer. Vi har FN:s förklaring
om de mänskliga rättigheterna. Vi har den viktiga
Europarådskonventionen. Vi har en hel del andra
regionala konventioner. Vi har de mer
specialiserade konventionerna om tortyr. Vi har
barnkonventionen osv.
Uppföljningen av de förpliktelser som staterna har
iklätt sig sker till stor del genom egenrapportering
från konventionsstaterna; en rapportering som
granskas i olika kommittéer. Men det finns också en
del andra metoder. På senare tid har det blivit allt
vanligare att översynskommittéerna utser
rapportörer som studerar förhållandena i olika
länder. Vi har fått två högkommissarier för
mänskliga rättigheter, dels FN:s helt nyinrättade
högkommissarie, dels ESK:s effektive Max van der
Stoel som har varit i farten några år, och redan gjort
mycket stor nytta. Den europeiska
säkerhetskonferensen har också börjat sända
missioner till olika delar av Europa där det finns
akuta konflikter mellan olika minoritetsgrupper
och där man försöker lösa upp friktioner. Man slår
en brygga mellan kampen för mänskliga rättigheter
och kampen för att förebygga allvarliga nationella
konflikter. Skyddet av mänskliga rättigheter och
värnandet om freden går hand i hand. Man syftar
både till att bevaka rättigheter och att förebygga
krig.
Europarådet har i flera decennier spelat en viktig
roll när det gäller att värna de mänskliga
rättigheterna, främst genom den kommission och
den domstol som har knutits till
Europarådskonventionen om mänskliga
rättigheter. Här finns en individuell klagorätt som
ger den enskilde möjlighet att föra talan mot sin
egen stat när de inhemska rättsmedlen är uttömda.
Det finns mängder av exempel på hur domar från
domstolen i Strasbourg har bidragit till att ge den
enskilde individen en starkare rättslig ställning i
olika länders lagsystem.
Detta system har för närvarande allvarliga
svårigheter. Det är kraftigt överbelastat. I dag kan
nya klagomål få vänta i fem till sju år innan det
kommer ett slutgiltigt utslag från
Europadomstolen. Det har gjort att man under ett
antal år diskuterat möjligheter att effektivisera
systemet. På senare tid har man kommit fram till att
den bästa reform som kan genomföras är en
sammanslagning av kommissionen och domstolen
till en enhetlig domstol som får fungera på heltid,
till skillnad från de organ som finns i dag och som
är deltidsorgan.
Tilläggsprotokoll 11 till konventionen om de
mänskliga rättigheterna skrevs under förra veckan
och kan träda i kraft när alla medlemsstater har
ratificerat. Det finns en allvarlig risk att detta kan
komma att ta flera år. Det är viktigt att det nya
systemet kan träda i kraft så snart som möjligt, att
balanserna kan motarbetas. Från svensk sida måste
vi därför göra vårt yttersta för att övertyga andra
stater att så snabbt som möjligt ratificera
tilläggsprotokollet, liksom vi själva bör göra det
utan dröjsmål.
I det nästan enhälliga betänkande som vi
behandlar -- det är enhälligt i de frågor som gäller
mänskliga rättigheter -- går utskottet in på
förhållandena i en lång rad enskilda stater av vilka
de flesta tyvärr länge varit föremål för riksdagens
uppmärksamhet. Vi har ju återkommande
frågedebatter och interpellationsdebatter om
mänskliga rättigheter. Jag tycker att det är
utomordentligt viktigt att det finns ett levande och
aktivt intresse för de här frågorna i riksdagen, ett
intresse som går långt utanför utrikesutskottet. Det
är en styrka för Sveriges riksdag att så många
ledamöter är aktivt engagerade för att hävda
mänskliga rättigheter och minoritetsrättigheter i
olika delar av världen och att vi från riksdagens sida
ständigt påminner regeringen om nödvändigheten
av en aktiv hållning i dessa frågor. Det bevisar att
vi i riksdagen starkt tror på att den mänskliga
solidariteten och det mänskliga rättspatoset inte får
göra halt vid gränserna, utan måste skrida över dem
och vara internationellt till sin karaktär. Det
bevisar också att Sverige är en del i världen och att
vi är engagerade i världens problem.
Vi måste naturligtvis ofta överväga formerna för
svenska framstötar. Ett land som ständigt hötter
med pekfingret mot andra är inte alltid effektivt i
sin strävan att påverka. Det som jag skulle vilja
kalla för den goda moralismen, den grundläggande
otåligheten inför allt det som är vrångt och orättvist
i världen, måste förenas med en aktiv vilja att förstå
främmande kulturer och bygga broar till andra
samhällen. I vårt utvecklingssamarbete med andra
länder får vi inte bara kritisera, utan aktivt skapa
förutsättningar för ländernas strävan att övervinna
övergrepp och förbrytelser mot de mänskliga
rättigheterna. I den andan bör Sverige i framtiden,
liksom hittills, hålla en aktiv hög profil i kampen för
att värna de mänskliga rättigheterna.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
betänkande.