Herr talman! Ledamöter! När imperier faller sker
det ofta under stora konvulsioner. Förträngda
konflikter, underliggande motsättningar och
uppgörelser med gångna tiders förtryckare gör att
krig, konflikter och våldsamheter är en del av det
pris man betalar för att bli av med imperierna.
Halvön Krim har sett många imperier falla alltifrån
Romarriket, mongolernas välde, det ottomanska
väldet, sedermera det tsarryska väldet och nyligen
det sovjetiska väldet. I dagens nyhetstelegram kan
vi läsa att ukrainska trupper har skickats till Krim.
Det är ganska logiskt, eftersom Krim är en del av
Ukraina. Men det är också ett uttryck för den
konflikt som finns med lokala ryska ledare och den
ukrainska staten.
Dessa konflikter om Krims framtid liksom den
ukrainska konflikten med Ryssland om
Svarta havs-flottans tillhörighet har konsekvenser
för hela Europas säkerhet. Men de är särskilt
allvarliga för krimtatarerna, den befolkning som i
över 700 år har bott på Krim.
Det är kanske en tillfällighet men tänkvärt att det i
dag är nästan exakt på dagen 50 år sedan den
majnatt då Stalin till sista man lät deportera
krimtatarerna från Krim. Med en timmes varsel --
ibland kortare, ibland kanske något längre -- fick
människor packa få tillhörigheter och gå ombord på
godståg. Det genomfördes en deportation som i
våldsamhet och brutalitet översteg den vid många
andra av de dåd som Stalin var fader till.
Stalin var som förtryckare som bekant sällsynt
grundlig, uttrycket ingen person, inget problem,
tillskrevs honom under Moskvaprocesserna på 30-
talet. Sovjetimperiets politik under Stalin kan
möjligen också karakteriseras med uttrycket: Inget
folk, inget problem.
Spåren efter krimtatarernas 700 år på Krim sopades
igen mycket grundligt. Orts- och gatunamn
ändrades. T.o.m. begravningsplatser utplånades.
Krimtatarernas universitet gjordes om till
mentalsjukhus och utomhuslatrin. Khanpalatset i
huvudstaden Bachtisaraj bevarades visserligen till
eftervärlden. Men för att inte någon skulle
missförstå från vilket håll övermakten kom byggdes
halva trädgården till ett sovjetiskt tankmonument,
med kanonröret riktat mot palatset.
Huvudgatan i staden Bachtisaraj -- som för
sovjetiska turister inte gjordes allmänt bekant, men
dit man försökte locka en del utländska
valutaturister -- döptes om till Rosa
Luxemburggatan, kanske för att tyska turister
skulle övertygas om den rätta läran.
Nu återvänder krimtatarerna till Krim på eget
initiativ och ofta i konflikt med lokala myndigheter.
Det har blivit konflikt med särskilt invandrade
ryssar på orten, ofta förtjänt sovjetisk
nomenklatura. Man har t.o.m. mött deras
handgripliga motstånd.
Ukrainska myndigheter är inte negativa till ett
återvändande. Men ukrainska myndigheter har
begränsade möjligheter att genomdriva sin vilja
och tillåta krimtatarisk återflyttning och även
begränsade möjligheter att garantera
krimtatarernas säkerhet. Därför tror jag att det är
angeläget med internationell uppmärksamhet krig
detta folks öde liksom angående mänskliga
rättigheter för de återvändande krimtatarerna.
När jag förra året var på Krim hade ännu ingen
representant för den svenska ambassaden i Kiev
varit där. Jag vet att det sedan dess gjorts flera
besök. Det är glädjande att läsa att också FN
tydligen har visat ett viss intresse för detta. Jag tar
fast på det som framkommer av utskottets
utlåtande om att Sverige t.o.m. kan överväga att
ESK:s minoritetskommissarie kan ta upp frågor om
krimtatarernas situation.
Med förhoppningen att de halva löften som finns i
betänkandet -- och som jag förstått även av
interpellationsdebatter och andra kontakter med
Utrikesdepartementet -- skall leda till ett svenskt
intresse och svenska insatser för att dra
uppmärksamhet till krimtatarernas situation, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.