Herr talman! I ett flertal debatter om mänskliga
rättigheter i den här kammaren har jag framfört och
redovisat de övergrepp som har skett i Tibet av de
kinesiska ockupanterna och som fortfarande sker.
Det är fängslande av de tibetaner som vågar
uttrycka kritik mot regimen. Det är tortyr av
tibetaner i fängelse. Det är tvångssterilisering av
tibetanska kvinnor. Det är försök att utplåna den
tibetanska kulturen. Det är skogsskövling, och det
handlar om dumpning av radioaktivt avfall i Tibet.
De här övergreppen har inte upphört eller mattats.
De pågår nu, i dag, med oförminskad styrka.
Därför tycker jag att det finns anledning att inte
bara säga som utskottet: ''fortsätter att medverka
till'' och ''Utskottet utgår från att regeringen
fortsätter att verka för -- -- --.'' Det har man sagt
många gånger. Det har uppenbarligen inte haft
någon som helst verkan under de 40 år som har gått
sedan Kina ockuperade Tibet.
Det borde vara på sin plats, tycker jag, att man
skärper formuleringarna från utskottets sida.
Utskottet borde åtminstone ha kunnat tala om att
man skall göra förnyade ansträngningar eller sätta
in mer aktiva insatser, för att utskottsbetänkandet
skulle ha fått någon form av framåtsyftning.
Jag konstaterar också att utskottet lakoniskt uttalar
att Sverige aldrig har ifrågasatt kinesisk de facto-
överhöghet, utan någon vidare kommentar. Varför
har Sverige inte gjort det? kan man fråga sig. Här
har vi en mycket tydlig parallell till de baltiska
staternas kamp mot den ryska ockupationen.
Att de socialdemokratiska regeringarna och s-
majoriteterna i riksdagen inte kritiserade de
kommunistiska diktaturer som fortfarande finns
kvar vet vi och är vana vid. Men nu har vi en annan
situation och hade faktiskt kunnat vänta oss ett
tydligare stöd för Tibets sak. Jag beklagar mycket
att det inte blivit så.
Vi kan nu se hur också Indien, som under lång tid
gjort omfattande och beundransvärda insatser för
Tibets exilregering och för Dalai Lamas
möjligheter att verka, på olika sätt pressas av sin
mäktiga granne i norr, Kina. Det finns alltså all
anledning att så många nationer som möjligt skall
uttala sitt stöd för Tibets sak.
I mars genomfördes i New Delhi en stor
internationell konferens för Tibets stöd, där
parlamentariker från inte mindre än 25 länder
deltog. Jag hade förmånen att vara med och kunde
också överbringa en hälsning från vår talman
Ingegerd Troedsson. Vi antog vid konferensen tio
åtgärdspunkter, som alla regeringar,
parlamentariker och politiker på alla nivåer kan
hjälpa till att förverkliga:
1. att lägga olika förslag i respektive riksdagar,
2. att påverka regeringar att verka för Tibets sak,
3. att informera och engagera också lokala och
regionala beslutsforum,
4. att organisera delegationsresor till Kina och
Tibet,
5. att göra framställningar till de kinesiska
ambassaderna i sina respektive länder,
6. att stödja tibetaner i exil,
7. att verka i internationella organisationer,
8. att uppmuntra besök av Dalai Lama,
9. att verka i internationella föreningar och
10. att uppmuntra och verka för en förbättring av
de mänskliga rättigheterna i Kina.
Det är alltså en lång rad viktiga åtgärder som
parlamentariker kommer att verka för i 25 länder
och i 25 länders parlament. Utskottets
formuleringar tycker jag därför är mycket tama i
det perspektivet.
Jag kan dock konstatera att utskottet i år inte
avstyrker den motion där jag står som första namn
men som har samlat representanter från samtliga
partier som ingår i riksdagen och också i riksdagens
Tibetkommitté.
En av de tio aktionspunkterna från
Tibetkonferensen i New Delhi var att regeringar
eller parlament skulle organisera delegationsresor
till Kina och Tibet. Det är också ett av de krav som
vi har i vår motion. I mars reste en delegation till
Kina och Tibet. Vi har alltså fått det kravet
tillgodosett. Men delegationen upptog endast s.k.
experter. Det var jurister, sinologer och
socialvetare. Därmed har man faktiskt missat en
viktig del i hela aktionen, nämligen att väcka
uppmärksamhet i världssamfundet. Det gör man
inte genom att skicka experter som tiger som muren
när de kommer hem. Ingen utom UD vet
uppenbarligen om att Sverige har haft en
delegation i Kina och Tibet.
Nej, uppmärksamhet väcker man om man skickar
parlamentariker, vilket ju motionärerna har krävt.
De låter sig inte tystas i första taget. De uppgifter
som en expertdelegation får fram kan man lika väl
samla in med hjälp med de mycket kompetenta
personer som vi har i Sveriges ambassad i Peking.
Jag tycker att man fullständigt har missat
möjligheten att få internationell uppmärksamhet
för de övergrepp som sker i Tibet, vilket hade
kunnat bli resultatet av delegationsresan. Vi
kommer därför att upprepa vårt krav i kommande
motioner och i kommande framställningar, så att
det kommer till stånd en parlamentariskt
sammansatt delegation som kan ge litet ytterligare
uppmärksamhet för Tibets sak. Vi kommer också
att fortsätta med våra framställningar om att Tibets
självständighet skall stödjas. I övrigt yrkar bifall till
utskottets hemställan.