Herr talman! Jag tänker i mitt inlägg koncentrera
mig på östtimoresernas och västsahariernas
situation. Frågan om båda dessa folkgruppers
framtid är att betrakta som oavslutade koloniala
problem. Båda dessa folk behöver internationellt
stöd och påtryckningar för att deras framtid skall
kunna avgöras i fria demokratiska val. Både
östtimoreserna och västsaharierna lever under
ockupation, vilket har sagts här tidigare. Bristen på
mänskliga rättigheter är omfattande.
Först till situationen för östtimoreserna. Det krävs
verkligen starka internationella påtryckningar för
att få Indonesien att respektera de mänskliga
rättigheterna, såväl i Indonesien som på det
ockuperade Östtimor.
Det krävs också starka internationella
påtryckningar för att samtalen om Östtimors
framtid under FN:s ledning skall leda fram till att
timoreserna skall få avgöra sin egen framtid i en
folkomröstning, något som Sverige har stått bakom
under lång tid.
Situationen vad gäller mänskliga rättigheter i
Indonesien och på Östtimor är klart
otillfredsställande. Värst är situationen på det
ocuperade Östtimor och i provinserna Aceh och
Irian Jaya.
På Östtimor är befolkningen fortfarande totalt
kontrollerad. Godtyckliga arresteringar sker.
Personer arresteras och fängslas på politiska
grunder. Jag har nyss kommit hem från Portugal,
där jag träffade representanter från deras
utrikesdepartement och utrikesutskott, men också
några av de studenter som var med om
ockupationen av de svenska och finska
ambassaderna i somras. Det framkom nya
uppgifter om arresteringar, misshandel och tortyr.
Jag fick en lista på över tio namn på studenter, som
nu arresterats och torterats. Dessa ungdomar hade
deltagit vid demonstrationen i Dili 1992 och
överlevt. Över 200 andra studenter och ungdomar
dödades i samband med demonstrationen eller
snarare slaktades på kyrkogården och efteråt på
sjukhusen. De överlevande studenterna har nu
arresterats inför den senaste FN-
förhandlingsomgången den 6 maj i Genève mellan
Indonesien och Portugal. De skulle nämligen
förhindras att demonstrera sitt motstånd på
Östtimor mot den indonesiska ockupationen i
samband med samtalen. Det var inte tänkt att
omvärlden skulle få veta att motståndet mot
ockupationen starkt lever vidare på ön.
Det är viktigt att nyheter om dessa arresteringar
och den tortyr dessa pojkar har utsatts för når
omvärlden. Det är viktigt att dessa nyheter når
ledamöter i denna kammare, så att vi slipper lyssna
på sagor om att arresteringar nu upphört på
Östtimor, så att vi slipper lyssna till förslag om u-
krediter till Indonesien eller om återupptagande av
vapenexport till Indonesien med argumenteringen
att situationen blivit så mycket bättre där.
Situationen vad gäller mänskliga rättigheter i
Indonesien och på Östtimor är oacceptabel.
Förutom försvinnanden, godtyckliga arresteringar,
misshandel och tortyr som fortsätter, är
rättssäkerheten undermålig.
Andra exempel på den oacceptabla situationen är
att det också är förbjudet att bilda nya partier eller
fackförbund. Pressen måste leva under självcensur.
Även ett enigt utskott betonar detta samt att
dödsstraffet inte är avskaffat.
Det finns visserligen vissa ljuspunkter i Indonesiens
agerande. Dit hör beslutet att tillsätta en nationell
kommission för de mänskliga rättigheterna, i syfte
att undervisa myndighetspersoner på området för
de mänskliga rättigheterna. Dessutom har den
indonesiska regeringen inbjudit den specielle
rapportören om summariska och godtyckliga
rättigheterna att besöka Östra Timor under detta
år. Detta är positivt.
Men Indonesien har inte ratificerat 1966 års
konventioner om de mänskliga rättigheterna. Och
Indonesiens första rapport till barnkommitten inger
stark oro på grund av det stora antalet reservationer
som Indonesien gjort i samband med ratificeringen
av barnkonventionen.
Nu krävs att klara förbättringar sker vad gäller
mänskliga rättigheter i Indonesien och på Östtimor.
Zanana Gusmao måste friges. Alla politiska fångar
bör släppas genom allmän amnesti.
Tidigare indonesiska löften om
trupptillbakadragande på Östtimor måste
omgående infrias. När vi var där i september fick vi
höra att det skulle ske alldeles i dagarna, men
fortfarande har ingenting hänt. Löftena måste
infrias för att något förtroende alls för uttalanden
från indonesiska myndigheter skall kunna finnas.
Herr talman! Sedan 1975 har Indonesien ockuperat
Östtimor, och frågan om Västsaharas
självständighet har varit på FN:s dagordning i över
25 år.
Från svensk sida betraktar vi också frågan om
Västsaharas framtid som ett oavslutat kolonialt
problem, där områdets framtid måste avgöras i
enlighet med befolkningens fritt uttalade
önskemål.
År 1991 godkände FN:s säkerhetsråd
generalsekreterarens plan för att lösa konflikten
om territoriet. I enlighet med denna plan inrättades
en observatörsstyrka Minurso. Styrkan skulle ha
ansvaret för att det eldupphör som trädde i kraft
den 6 september 1991 respekterades. Men FN-
styrkan har haft svårt att etablera sig i området.
Styrkans uppgifter har inskränkt sig till
övervakning av vapenvilan. Minurso-styrkan har
hindrats och hotats av marockansk militär i
området. Fram till i dag är det bara en mindre del
av den planlagda FN-styrkan som verkligen har
installerats i Västsahara. FN har alls inte kontroll
över territoriet. Snarare råder i princip ett
marockanskt undantagstillstånd i de ockuperade
delarna av Västsahara. Inga journalister eller
observatörer har tillträde till Västsahara.
Västsaharier som tar kontakt med FN-personal har
snabbt arresterats och torterats och i några fall till
och med mördats.
Den folkomröstning som enligt fredsplanen skulle
ha ägt rum i januari 1992 för att avgöra Västsaharas
självständighet eller integrering med Marocko
kunde därför inte genomföras enligt tidsplanen.
Detta berodde framför allt på att Marocko på olika
sätt har försökt sabotera fredsprocessen.
I stället för att t.ex. dra tillbaks deltagarna i den
första ''Gröna marschen'', som FN begärt, har
Marocko genomfört en ny ''Grön marsch'', som
innebär att ytterligare mer än hundratusen
marockaner har förflyttats till Västsahara i syfte att
förfuska folkomröstningen. Dessutom har
marockanerna använt vapenvilan till att förstärka
den beryktade muren genom Sahara.
För att bryta dödläget vad gäller fredsplanen gjorde
FN påtryckningar på båda parter i konflikten för att
lösa de problem som förhindrade
folkomröstningen. Ett direkt sammanträffande
skedde i El Ayoun i juli 1993, framför allt för att
några av medlemsstaterna i FN:s säkerhetsråd
utsatte Marocko för påtryckningar. Ett andra möte
i oktober i New York mellan parterna ställdes in.
Polisario vägrade förhandla med den delegation,
som Marocko utsett, eftersom den bestod av
avhoppade västsaharier.
Efter detta lämnade FN:s generalsekreterare en ny
rapport till säkerhetsrådet, där han lovade att
arbeta hårt för att registreringen av de
röstberättigade skulle kunna börja. Säkerhetsrådet
tog ställning till generalsekreterarens senaste
rapport nu i mars. Den kommission, som har i
uppgift att fastställa vilka som är röstberättigade
skall fortsätta att arbeta t.o.m. den sista juni.
Avsikten är att folkomröstningen skall kunna hållas
mot slutet av 1994.
Marocko har ständigt provocerat och försökt
förhindra genomförande av fredsplanen. Förutom
vad jag tidigare sagt har marockanerna vägrat
öppna kontor för FN:s identifieringskommitté.
Marockanerna har inte heller velat publicera
röstlängderna. Alla dessa provokationer mot FN:s
fredsplan måste vi naturligtvis kraftfullt fördöma.
Internationella påtryckningar mot Marocko är
nödvändiga för att fredsplanen skall kunna
genomföras.
Samtidigt är det nödvändigt att FN ges tillräckliga
resurser och starkt stöd. Det är viktigt att FN visar
auktoritet och kan hävda fredsplanens
genomförande.
Herr talman! Flera västsaharier har dött under de
många år kriget mellan Polisario och Marocko har
varat. Fångar har tagits. Polisario har velat
återlämna marockanska krigsfångar till Marocko,
som vägrat mottaga dem. Samtidigt har Marocko
hållit åtskilliga västsaharier fängslade, varav många
avlidit av svält och tortyr i fängelserna. Sommaren
1991 släppte kung Hassan 265 civila västsaharier
från hemliga fängelser i Marocko. Kungen hade
tidigare förnekat både fångarnas existens och
existensen av hemliga fängelser. De ''frigivna''
västsaharierna släpptes i det ockuperade
Västsahara.
Dessa frigivna saharier får emellertid inte ha
kontakt med någon utlänning. De får inga jobb och
ingen sjukvård. Flera har dött sedan
''frigivningen''. Flera har fängslats igen. En ny våg
av arresteringar av västsaharier ägde rum under
1992. Fortfarande saknas flera fängslade
västsaharier. Enligt uppskattningar som gjorts hålls
ca 500 saharier i fängsligt förvar.
Det är svårt att få förbättringar på MR-området i
Marocko, eftersom bristen på respekt av mänskliga
rättigheter är så omfattande i detta land. Men detta
faktum får inte förhindra oss från fortsätta kritisera
och försöka utöva påtryckningar mot
förtryckarregimen Marocko. Vi är flera som
motionerat om att användningen av
undersökningskommissioner under t.ex. FN:s regi
skulle kunna vara ett verkfullt instrument för att
granska situationen i Marocko, men naturligtvis
också i Polisariokontrollerade områden. Det är
därför glädjande att även utskottet betonar vikten
av en sådan undersökningskommission. Jag anser
att vi från svensk sida nu måste agera mycket
kraftfullt för att en sådan kommission bildas, och
även utlova svenskt stöd åt ett sådant arbete. Det
gäller att alla västsaharier kan hittas och
identifieras inför den kommande
folkomröstningen. Det kan bli de fängslade
sahariernas röster som avgör valutgången.
Med detta vill jag yrka bifall till hemställan i
betänkandet i dess helhet.