Herr talman! Jag anser, Viola Furubjelke, att man
visst skall ha en dialog även med regimer som den
i Kina, men den bör föras genom de vanliga
diplomatiska kanalerna.
Man skall inte tro -- och jag tror heller inte att Viola
Furubjelke gör det -- att man kan påverka den
kinesiska regimen genom att ge den ett antal
miljoner ur vår svenska biståndsbudget. De
pengarna använder förtryckarregimen bara till att
slå ytterligare mot de demokratiska krafterna i
Kina. Det finns ju faktiskt demokratiska krafter
och rörelser där.
Om man skall få ledningen att begripa allvaret i i
vårt tal om respekt för de mänskliga rättigheterna,
skall man dra in biståndspengar till regimen och ge
dem till rörelser för mänskliga rättigheter och andra
organisationer som står i opposition mot den
diktatoriska regimen i Kina. Detsamma gäller
Indonesien och Marocko. Detta måste vara det
effektiva sättet och de rätta signalerna.
Men att gå den här vägen och säga ''här får ni
pengar'' ger totalt felaktiga signaler till en sådan
regim. Den ökar ju bara förtrycket.
Är det inte lika bra att säga att vi ger
biståndspengar eller u-krediter till Kina därför att
det är ett intressant land att handla med och vi kan
få ett antal feta affärskontrakt till de svenska
företagen? Men då kommer de mänskliga
rättigheterna i andra hand och handelskontrakten i
första hand. Det gäller såväl Kina som Indonesien.
Om det inte vore så skulle man vara konsekvent
och ge Kuba u-krediter, men det gör man inte. Man
behöver inte det, eftersom Kuba inte är
handelsmässigt intressant för Sverige. Det är inte
där de stora marknaderna finns; det är i Kina och
Indonesien, för att nämna två av de värsta
förtryckarna i Asien.